Nyårsbestyr

Nu är det lite mera fart under fötterna – det är nyårsafton i morgon och det kräver förberedelser i form av matlagning. Jag vill att precis allt som går att förbereda ska vara förberett, det är ju mycket roligare att umgås med gästerna i morgon än att stå i köket.Eftersom gästerna inte läser bloggen (vad jag vet iaf) så dristar jag mig att att avslöja menyn i förväg: 

Bubbel med minikrustader fyllda med skaldjursröra+löjrom, rökt kött+pepparrotscremefraiche samt gorgonzolacreme och fikonconfit. Vi fortsätter med bubblet till förrätten som blir hummersoppa och smördegsstänger.
Varmrätten blir helstekt, urbenad kotlettrad av hjort med körsbärssås, potatiskaka, apelsinmarinerad fänkål och sallad med valnötter. Till det något lämpligt rött som våra gäster ska fixa (har de lovat…). Desserten blir pavlovamaräng fylld med glass istället för grädde och blandad frukt. Skulle någon vara sugen på något fram på nattkröken så finns det nubbesallad i kylen, jag tror aldrig att någon är sugen på mer mat efter tolvslaget, men det går alltid åt 🙂

Det mesta går att förbereda och det är det jag ägnar mig åt idag.

Parallellt med matlagningen har 18 och jag försökt reda ut fenomenet fluga. 18 är inlånad till stadens ”riktiga” symfoniorkester för nyårskonsert i morgon och det är anbefallt mörk kostym och fluga till herrarna i orkestern. Kärleken äger ingen fluga, inte 18 heller, så det måste fixas och den stora frågan är om det ska vara särskild skjorta till fluga? Någon som vet? Jag kollade med 18 om det var anbefallt gördel också, det hade han ingen aning om, men det kanske man bara har till smoking och inte alls till vanlig kavaj? Turligt nog är det repetition ikväll också så att 18 kan reda ut begreppen med de som har koll på läget.

Näe, tillbaka till spisen. Gott slut på det gamla året, alla kända och okända bloggisar, om vi inte hörs mer innan dess!

Travolta?

Inte visste jag att jag har en son som i disciplinen discodans kan mäta sig med John Travolta 🙂 18:s kostym var förvisso inte vit, men det var ett himla drag på scenen ändå.

Vi satt bänkade för sonens sista julkonsert med skolan i ett fullsatt konserthus. Efter det inledande julpotpurriet reste sig alla treor upp, ställde upp sig i dansformering och rev av ett superkoreograferat dansnummer till tonerna av den gamla hiten ”Celebrate good times, come on…..”, framförd av de andra eleverna. Det var ett öppningsnummer som hette duga! Resten av den första avdelningen förflöt i talkshow a la Letterman där vi fick djuplodande intervjuer med bl a tomten, granen och inte minst Jesus. Intervjuerna varvades med jullåtar av det rockigare slaget – det gick bara inte att sitta stilla 🙂

I pausen berättade 18 att han gått en kurs i Estetisk Orientering den här hösten och eftersom 18 och hans kompisar är musikstudenter så skulle kursen ägnas åt just dans, som är en av de andra inriktningarna på estetprogrammet. 18 berättade att han tyckte att det var jättekul – och det syntes verkligen! Fast jag undrar lite hur hans skräddarsydda kostym ser ut idag efter allt rullande på golvet som ingick i dansnumret. Men det är en världslig sak, som Karlsson på taket brukade säga.

Andra avdelningen var precis så seriös, rörande och rysningsframkallande som den brukar vara. Skönsång från närmare 100 elever i skenet av stearinljus. Alla de klassiska julmelodierna man vill höra, till komp av piano och brasskvintett. Visst fick jag blinka en extra gång när jag såg min store, lille son i mitten av den bakersta raden. Även han var lite tagen av det faktum att det var den sista, stora konserten med skolan på konserthusets scen för hans del.

Bredvid mig satt en tonårskille som hostade sig igenom precis hela konserten 😦 Behöver jag säga att jag vaknade med svidande hals i morse och att jag har frusit och känt mig allmänt ruggig hela da’n?

18 har kokat ihop nå’t

Så här års duggar julkonserterna tätt för vår del. Det blir så när man har en unge som är med i de flesta större musiksammanhang i sta’n (18) och en som satsar på en fritidskarriär som operasångerska (16). Det är trevligt och roligt på alla sätt och vis och tjatigt blir det inte. Sammanhangen är så helt olika.

Här om kvällen satt kidsen och jag och filosoferade vid matbordet. Vi reflekterade kring att det är lite stressigt så här års – men båda ungarna var helt överens om att det är så det ska vara. Musik och sång har alltid varit en stor del av bådas fritid och en december utan luciatåg och julsånger är ingen riktig december. 18 hamnade dessutom i lite nostalgimood – på tisdag gör han sin sista julkonsert med skolan eftersom han går ut trean i vår – och började på att rekapitulera musikgymnasiets julkonserter de senaste tre åren. Eller fyra förresten, när 18 gick i nian satt vi i publiken för att bilda oss en uppfattning om vad det var för gymnasieprogram 18 bestämt sig för egentligen.

”Den här julkonserten kommer att bli den bästa vi har gjort” sa 18 och log hemlighetsfullt. ”Och ni kommer att få se mig göra något ni aldrig sett mig göra förut”, avslöjade 18 med glimten i ögat och sju rävar bakom öronen. 16 kontrade blixtsnabbt: ”Jaha, ska du springa naken tvärs över scenen i år?”. Varvid hennes bror skakade på huvudet, suckade och lät meddela att det här faktiskt är en SERIÖS konsert.

”O helga natt” finns alltid med i programmet i den andra, mer seriösa avdelningen. Den brukar sjungas av en kille i trean – kunde det vara så att 18, som har studerat solosång i tre år, fått det uppdraget? Det var det inte. Han hade blivit tillfrågad men hade ingen som helst lust att ”stå alldeles ensam där och sjunga den låten”, svarade han. Kunde det möjligtvis vara så att han ska dirigera något stycke? En inte alldeles omöjlig tanke eftersom dirigering står på schemat i år. Nej, lät sonen meddela igen. ”Men jag lovar – ni kommer att bli SÅ överraskade”. Sedan gled sonen elegant vidare till ett annat samtalsämne.

Själv är jag nyfiken så jag håller på att spricka. Men det ger sig väl 🙂

Lucia

Vaknade alldeles ensam i sängen framåt niodraget på luciamorgonen. Kärleken har haft två oroliga nätter så vi bestämde i går kväll att det var dags för ett par nätter i varsitt sovrum – ingen av oss sover ju särskilt bra när Agent 000 med rätt att sparka härjar som värst på nätterna 🙂 Ingen lucia eller stjärngosse kom och väckte mig – med tanke på att det är den yngre generationen i den här familjen som är sångutbildad så skulle man ju kunna tänka sig något sådant. Men icke. När jag frågade varför inte 18 ställt klockan för att lussa för sin mamma denna lördagmorgon tittade han outgrundligt på mig och frågade ”Och varför skulle jag göra det?” ”För att det är lucia. Och för att du kan sjunga” svarade jag min nyvakne son, som genast upplyste mig om att luciatåg var något han slutade med när han gick ut nian. Försökte med 16 – nobben där också. ”Hinner inte – måste fixa håret och packa lucialinnena till konserterna. Jag sjunger lite extra för dig på andra föreställningen istället”, sa ungen som inte slutat lussa och ilade vidare.

Nåja – efter att ha avnjutit föreställning två av kommunens stora luciakonsert med båda kidsen på scenen så kan jag konstatera att det inte är så synd om mig, trots allt 🙂 16 stod på benen i år, inte en förkylning i sikte, 18 gjorde sin sista luciakonsert som orkestermedlem och konserthuset var fullsatt. Och vi fick med oss båda ungdomarna hem efter konserten, något som också känns väldigt bra med tanke på hur luciakvällen kan vara för många.

Nattmat och Requiem

Jag har väl haft mina misstankar, men nu vet jag var all mat tar vägen någonstans. 18, som är bosatt i rummet innanför köket, avslöjade alldeles nyss sina planer för natten 🙂

Sonen kom hemfarande efter orkesterrepetition och var i stort behov av mat. Det fanns potatis- och purjolökssoppa att äta tillsammans med färsk chiabatta med mosad avocado. Eller – om han föredrog det – så kunde han pilla i sig två överblivna bitar fläskpannkaka som stod på en tallrik i kylskåpet.

”Fläskpannkaka….jaaaaa……men jag tar soppan nu. Och sedan hade jag tänkt att ägna natten åt att kylskåpsäta och lyssna på Mozarts Requiem och då blir det perfekt med kall fläskpannkaka”.

F’låt, men ska man inte sova på nätterna? Och Mozarts Requiem? Ibland hänger man inte med, så är det bara 🙂

Fullständigt vanebildande

Fick ett tips av Ankan på något som är fullständigt livsfarligt för mig. Jag kan svårligen slita mig från den här sidan – den är klart vanebildande 🙂

Om jag kan slita mig från alla skojsigheter är planen att  efter en mycket hastig kvällsmat ge mig iväg på konsert. 18 framträder som solist i en av Mozarts hornkonserter ikväll – klart att supporttruppen måste komma och ge mentalt stöd. Fattas bara annat!

Annars är det måndag, kallt, grått och två veckor kvar till första advent. Det kan alltså bara bli bättre 😀

Med 16 i storsta’n

Igår hade vi en riktigt kul dag för oss själva, 16 och jag. Vi var i huvudstaden och spanade på killar 😀 Japp, lika bra att erkänna med en gång….Killspaning var det enda skälet till att vi åkte just dit och just igår.

Vi fastnade länge på International Food Market vid Sergels Torg och glömde nästan bort att vi faktiskt var i Sverige. Lavendeltvålarna påminde om en semester i Bretagne, ostarna frestade oss svårt, för att inte tala den italienska nougaten, megastora kronärtskockor och tysk salami i alla möjliga former och smaker.

 

 

 

 

 

 

Vi drog oss upp mot Gamla Stan, trängdes med alla turister på Drottninggatan. Det var soligt och fint, även om vinden var lite kylig. I Gamla Stan undvek vi Västerlånggatan så gott det gick, alldeles för trångt och alldeles för mycket folk för vår smak. Vi strosade runt i andra små gränder istället. ”Det här ser nästan utan som Venedig”, konstaterade 16, ”jag skulle inte bli förvånad om det var en bro över en kanal bakom nästa gathörn”. Det var det inte – men en ”luftbro” hittade vi:

 

 

 

 

 

 

Kärleken har en stor faiblesse för bilder på gatlyktor – och det är klart att 16 förevigade en sådan åt sin pappa:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klockan gick mot 12 och vi började på att dra oss mot slottet. När 16 och jag är i storsta’n för att spana på killar är det nämligen just på slottets borggård vi tycker att spaningen ger bäst utdelning 🙂

De här killarna hade det svettigt värre precis innan vaktparaden anlände – det var fullt med bussar som blockerade vägen för de som var på ingång och patrullen fick göra ett par utryckningar för att röja upp på Slottsbacken:

 

 

 

 

 

 

Men nu var det ju inte de här gossarna vi skulle spana på….även om det var lite underhållande att betrakta det hela från översta avsatsen på monumentet. Snart hörde vi trummorna, skymtade fanorna och så kom de marscherande upp för slottsbacken. Vi förflyttade oss in på Borggården för att titta på hela vaktavlösningen och upptäckte killen som inte bara hade dagens bästa utsikt, han hade musik på jobbet med:

 

 

 

 

 

 

Allt löpte på helt enligt protokollet. Men både 16 och jag funderade mycket på vad den här killen siktade på – vik hädan regnmoln kanske? No shitting, duvskrälle?

 

 

 

 

 

 

Rättningen var bra, skorna putsade, alla avslag och signaler satt precis där de skulle – kort sagt, testosteronfalangen och Co fick klart godkänt.

 

 

 

 

 

 

Det var gott om turister i sta’n och en del kröp väldigt nära 🙂

 

 

 

 

 

 

Resten av eftermiddagen ägnade vi åt te och scones i en liten tehandel i Gamla Stan, fortsatt planlöst strosande hit och dit och en lång sejour på 16:s absoluta favoritaffär. Det var två trötta med väldigt nöjda tjejer som tog tåget hem igen vid 18-tiden. Vi tittade på varandra och sa nästan i kör ”det är jättekul att vara på utflykt med dig” – och det är det faktiskt. 16 uppskattar precis som jag peoplewatching och får hon bara en kaffelatte mellan varven så orkar hon hur mycket som helst. Hon är fullständigt nöjd med att titta och spana, det behöver inte prompt handlas en massa. Och jag tror att 16 skulle säga ungefär samma sak om mig – minus kaffelatten då 🙂

Samtliga bilder är tagna av 16.

Dagens behållning

Det blev ungefär som jag trodde idag – en jäkla massa tågåkande till inte så förfärligt stor nytta 🙂 Ett skojsigt uppdrag ramlade iofs över mig, så helt förgäves var det väl inte ur jobbsynpunkt.

Dagens behållning kom från ett helt annat och ganska oväntat håll.

När vi hade passerat NK-kvarteret och skulle gå över övergångsstället precis innan Norrmalmstorg hördes en smäll. Jag tittade upp och tog närapå ett litet glädjeskutt när jag möttes av detta:

Bilden lånad från www.beridnahogvakten.se

Eftersom jag är både marschnörd och uniformsfreak faller jag lätt i trans vid alla typer av militära parader 🙂 Men den beridna högvakten är något alldeles extra och jag är full av beundran för dessa killar och tjejer som tar sig fram mitt i Stockholmstrafiken till häst. Många av dem gör det faktiskt utan att ha någon vana av hästar innan inryckningen.

Precis som så mycket annat i dessa dagar lever Beridna högvakten under ständiga nerläggningshot. Om du – precis som jag – tycker att det här är en del av vårt svenska kulturarv som måste bevaras kan du bli medlem i stödföreningen. Läs mer här.

Solen gjorde reflexer i soldaternas kaskar och musikernas instrument, hästarna var välryktade – tack Beridna högvakten, ni gjorde min dag 🙂

Kyrkokonsert, barnspring och ljuständning

Var på en helt fantastisk konsert i går kväll.

Kammarkören 18 tillbringar en del av sin skoltid i bjöd på sakral konsert i Domkyrkan. ”En lugn konsert som inbjuder till kontemplation” som en av 18:s mentorer uttryckte det.

Att sitta i det stora kyrkorummet, omgiven av stillsam, vacker musik var en riktig höjdare. Och visst var modershjärtat väldigt stolt när jag tittade på den stilige unge mannen på den bakre raden. Han var iförd vit skjorta och slips och såg ut att trivas mycket bra i sammanhanget. Klangerna och harmonierna var täta, det var en snudd på magisk stämning där i kyrkan. Man kunde höra en knappnål falla mellan styckena. Fast plötsligt blandades allt det vackra med andra ljud, av det mer påträngande slaget.

Hur tänker man när man tar med ett par barn i tvåårsåldern på en konsert som börjar klockan sju på kvällen i en kyrka? Barnen var inte trötta och gnälliga, nej de roade sig av hjärtans lust med att springa upp och ner i sidogångarna. De var riktigt lyckliga för emellanåt kom det glada tjoanden och skratt. Ekot av deras springande fötter överröstade bitvis sången. Det finns en tid och en plats för allt – och småbarn på en seriös kyrkokonsert är defintivit inte rätt tid eller rätt plats. Det är varken juste mot de som framträder, den övriga publiken eller de små barnen själva. Ibland blir jag bara så trött….

När vi lämnade kyrkan gick vi förbi ljusringen – jag fick ett infall och tände två ljus. Ett för en liten katt som började jaga råttor på ett helt annat ställe i går för exakt sex år sedan, ett för tant K som lämnade oss för i dagarna två år sedan. Man kanske är lite knäpp som tänder ett ljus för en katt – men det bjuder jag på 🙂

Ipodsupporten rycker ut

Man ska tänka sig noga för innan man sätter högteknologisk utrustning i form av i-poddar i händerna på en lagom förvirrad samling människor över 40. Den saken är helt klar 🙂

Idag muttrades och svors det en del när mina vitlöksdoftande kollegor skulle få fart på sina musikmaskiner. Jag har fått en märklig roll som mottagare av de mest konstiga frågor i alla möjliga konstiga ämnen och som avdelningens inofficiella helpdesk (undrar just varför???) så idag duggade frågorna tätt. Det var Mrs Strucutre hit och Mrs Structure dit, en bra stund på eftermiddagen. Det är bara det att jag kan inte ett jota om i-poddar. Jag har inte ens fått min än (den kommer på måndag, efter att äntligen ha blivit upphittad i en garderob på huvudkontoret i huvdstaden).

Frågorna haglade. Suckar fyllda av vitlöksångor for runt i rummet. Jag insåg min begränsning. I kubik. ”Och man har inte ens en tonåring hemma man kan fråga” var det en kollega som suckade. Men det har ju jag! Två stycken t o m och inte nog med det, båda är utrustade med i-podar! En rosa och en svart, men det kan väl inte spela någon roll? En vit funkar väl ungefär på samma sätt?

16 var på stan med en kompis. Jag ringde henne och inom fem minuter hade ipod-supporten ryckt ut. Tjejerna gick runt och talade lugnande till alla, förklarade lite här, fixade lite där, svarade på frågor, lämnade tips och var allmänt nyttiga en bra stund. Jag bjöd dem på lite fika och frukt efter avslutat uppdrag och de kunde lämna en arbetsplats där lugn och harmoni härskade.

Det är tur att man har en tonåring eller två att tillgå emellanåt! Man kanske rent av kunde hyra ut dem mot en viss ersättning 😀