Dags att byta kanske?

Periodvis blir det en och annan hotellövernattning i huvudstaden. För det mesta blir det samma lilla hotell. Bekvämt beläget på 5 minuters promenadavstånd från megasaltgruvan och med en bra prislapp. Man måste ju vara kostnadsmedveten. Även när man inte betalar ur egen ficka.

Hotellet är mysigt. Frukosten är bra. Personalen är trevlig. Men efter senaste övernattningen funderar jag på om det är dags att byta nattlogi.

I receptionen fanns en trainee som började på en lång utläggning om hur jag skulle hitta mitt rum. Rummet ligger lite konstigt till, men jag har bott i det ett par gånger förut. Så jag log glatt till traineen och sa ”inga problem, jag hittar, har bott där några gånger förut”. Då säger den andra tjejen i recepionen så gott som ordagrant ”ja det blir inga problem, hon har nog bott i alla rum här”. Jag blev helt mållös. Och muttrade något om att fullt så illa är det väl ändå inte….

För det första tycker jag inte om att bli ”honnad” på det sättet. För det andra så associerade jag direkt till kvinnor av ett helt annat slag. Som jobbar på timlön. Bland annat på hotell. Det var säkert inte elakt menat. Men det blev fel.

En liten upprättelse fick jag morgonen efter när jag skulle få sällskap av sonen till hotellfrukost. Vi brukar göra så när jag är i sta’n och han har tid. Och det har han oftast…är man fattig student är ju hotellfrukost klart attraktivt. När jag kom ner i lobbyn hade sonen inte anlänt än, så jag betalade för hans frukost och pratade lite med nattportieren. Skojade till det lite och sa att ”när barnen har flyttat hemifrån får man muta dem med mat för att få träffa dem, vet du”. Nattkillen spärrade upp ögonen och så kom det: ”men…är det ditt barn som kommer? Jamen då måste jag få bjuda på frukosten”.

Plus och minus alltså. Men det kanske är dags att bo någon annanstans ett tag nu.

Fredag morgon 0615

0615. Perrongen på spår 3. Halvtrött och halvblind (varför är det så små displayer på budgettelefoner som arbetsgivaren gillar?) försöker jag att reda ut var i tåget jag ska sitta.

Möter en SJ-person som glatt hälsar God morgon! när jag stapplar fram i den gråfuktiga morgontimmen. Charmkurs?

Avslutar veckan med en mötesfylld dag i Stockholm. Att ge sig iväg i ottan en fredagmorgon kanske inte är det man längtar mest efter här i världen – särskilt inte efter en trevlig och förhållandevis sen kväll i slutna sällskapet (den här gången utan ormmänniskeavslutning – man lär sig!). Men på plussidan finns lunchkonsert med 22 på skolan med kungligt prefix.

Man får ta det onda med det goda, helt enkelt.

Nervpress

”Herregud. Ibland tror jag inte att jag är riktigt klok.” Så sa Hr Lindeman i ett av de improviserade samtalen med allas vår Tage. Danielsson, alltså. Det är inte utan att jag då och då känner ett visst tvång att citera Hr Lindeman. Fast när det gäller mig själv.

Man kan ju undra hur man är funtad när man lägger flera dagars arbetstid på förberedelser. Bitchigheten ökar mer och mer ju närmare den stora dagen kommer. Man sover lite oroligt natten innan det är dags.

Och så kommer dagen. Ska det bära? Eller brista? Efter en timme inser man att hela eventet har börjat leva sitt eget liv. Antingen blir det pannkaka eller succé. Hur som krävs snabba beslut, omplanering och anpassning till rådande omständigheter. Flexibilitet är bara förnamnet.

Den nya planen funkar. Allt bär. Arbetet går framåt. Det är en snudd på religiös upplevelse att bildlikt talat hålla 50 människor i sin hand och inse att de gör precis som jag och min parhäst säger – och de gör det med glädje, engagemang och en stor vilja att komma vidare. Fem timmar senare går vi i mål.

Själv åker jag hem. Varvar ner med ett bad. Är hungrig som en varg. Somnar i soffan till Rapport. Lovar mig själv att jag aldrig ska utsätta mig för detta igen. Samtidigt som jag vet att jag kommer att göra det. Dels för att det är roligt att vara med och förflytta människors tankar och beteende. Dels för att jag lär mig så mycket varje gång.

Att facilitera workshops tar på krafterna.

TV-skadad?

Arbetade som en elektrifierad iller framför skrivbordet hela förmiddagen. Alldeles ensam var jag i saltgruvan och det var faktiskt ganska skönt. Vissa dagar flyter jobbet bäst utan störande inslag i form av kollegor som pratar i telefon eller häckar vid mitt skrivbord för att diskutera både det ena och det andra. Några kollegor var på resande fot. En annan var hemma och passade febriga barn. Jag fick t o m tid att ta tag i en gammal surdeg som häckat länge på att-göra-listan. En sådan där surdeg som alltid hamnar längst ner i prioirtering eftersom det innebär att jag måste ägna mig åt en massa a d m i n i s t r a t i o n. Hu 🙂

Strax före lunch ringde kollegan med de febriga barnen och aviserade att barnens far skulle byta av henne mitt på dagen och att hon då skulle komma susande till saltgruvan. Jag berättade om mitt administrativa stordåd för kollegan eftersom effekterna av det kommer att gynna även henne om en vecka eller två. Hon slapp att göra det hela för egen del, för när jag ändå var igång så fixade jag åt henne med.

Vid halvtvå-tiden öppnades dörren med ett ryck, kollegan kom insusande med en liten kartong choklad av ett visst märke i näven, skränandes ”I wanna thank you and thank you means merci”. Chokladen landade på mitt skrivbord med orden ”du är dagens hjälte, tack för administrerandet”.

Dagens hjälte tog en bit mörk choklad med marsipanfyllning, bjöd kollegan en bit och fortsatte att uträtta stordåd. Undrar om jag ska oroa mig för omfattningen på kollegans TV-tittande?

I morgon är en annan dag

Dock märkligt lik dagen som är idag. För jag åker X2000 till Stockholm. Tjolahopp, tjolahej 🙂

Från total tystnad….

…..till totalt kaos 🙂

Min helg blev SÅ skön. Jag gjorde saker i min egen takt, klarade av några måsten och passade på att göra en hel massa ”icke-måsten”. Tittade på film. Läste bok. Var ute. Chattade en stund med 17-alldeles-nyvaken-i-USA på eftermiddagen och fick ta del av hennes helgplaner. Inga ljud som jag inte hade kontroll på. Lugn och ro.

På söndag eftermiddag började kaoset. Testosteronfalangen damp ner med en timmes mellanrum. Först kom Kärleken hem från sin tripp söderut, sedan kom 19 farande från grannstaden för att lämna tillbaka bilen. Jag börjar på att bli lite bekymrad för den pojken 🙂 Vuxenpoängen duggar tätt numera och när han tillkännagav att han inte tänkte åka ut till skolan på eftermiddagen/kvällen utan vänta till måndag morgon ”för jag har flängt runt så mycket idag” trodde jag först inte att jag hade hört rätt. Så då var vi helt plötsligt tre personer hemma, varav två tvångsmässigt började ägna sig åt varsitt musikprojekt när middagen var avklarad. Projekten var i helt olika genrer och om det funnes någon ombudsman mot plågsamma ljudförsök så hade jag genast anmält testosteronfalangen dit. I klump.

Idag har kaoset fortsatt. Min telefon ringer ytterst sällan på jobbet, det är mest e-posten som all kommunikation går igenom. Men idag verkade halva företaget ha fått upp ögonen för att Mrs Structure har en telefon. Jiha vad det har ringt. Om precis allt. Lägg till det tre deadlines av måstekaraktär, ett mycket delikat översättningsuppdrag och ett större systemstrul på eftermiddagen som drabbade många. Periodvis kände jag mig som jag satt i avgångshallen på Kastrup eller nå’t och jobbade 🙂

Ibland vet man att man lever. Och tur är väl det 🙂

Lampskärm eller…..

Stod och stirrade ut i tomme på perrongen i morse när jag väntade på mitt kära X2000 för vidare transport till Fjollträsk. Tänkte inte på något alls egentligen när min blick fastnade på en helt osannolik varelse på perrongen mitt emot.

I väntan på tåget söderut stod en tjej med illande rosarött hår, storrutig yllerock i mintgrönt och brunt, lila strumpbyxor och svarta mormorskängor. I ena handen höll hon en svart liten väska i samma stil som muminmammans, i den andra en mindre lampskärm. I exakt samma mintgröna färg som yllerocken.

Nu kan jag inte sluta att fundera på om lampskärmen var ett väl genomtänkt tillbehör till den övriga utstyrseln, eller om hon helt enkelt bara skulle ta med sig den till vart hon nu skulle någonstans. Svaret på den frågan lär jag aldrig få veta, men helt klart lyste både tjejen och funderingarna upp en råkall höstmorgon.

Annars var det en rätt bra dag. Marschnörden fick sitt när hon mötte vaktparaden utanför NK, mötet var kul och åksjukan höll sig undan. Hemma väntade Kärleken med förslag på bubbelbad, rödvin och tvättsortering 😉 Bättre blir det inte…..

Vad är det för fel på mig?

Idag har jag hållt en timmes föredrag på den stora, externa konferensen inför fullsatt lokal. Och jag njöt av varenda sekund! Jag tror att lyssnarna hade ett visst utbyte av mina oerhört kloka ord 🙂 I alla fall att döma av applåderna och kommentarerna från de som vågade sig fram efteråt och tackade för energipåfyllningen i det förhållandevis tråkiga ämnet 🙂

Igår insåg jag att jag för kanske tredje eller fjärde gången under mitt yrkesliv fått en chef som ”alla” har synpunkter på och den allmänna uppfattningen är att det måste vara riktigt jobbigt att ha den chefen. Men, precis som de andra gångerna, så funkar det hur bra som helst – jag har fått ett stort lyft i min yrkesroll tack vare honom, vi jobbar väldigt bra tillsammans, jag känner mig välinformerad och delaktig och blir lyssnad på. Och chefen ser på situationen på samma sätt fick jag klart för mig igår när vi hade uppföljningssamtal (det heter så hos oss när vi stämmer av hur det har gått hittills under året).

Jag njuter av att prata inför folk och funkar bra ihop med besvärliga chefer. Vad är det för fel på mig 🙂

Still confused

I morse stod det Köpenhamn på vagnarna i tåget som avgick från stäppen i svinottan med destination Fjollträsk. SJ fortsätter m a o att förvirra mänskligheten 🙂

Det hade varit trevligt med en helg i Köpenhamn, men nu blev det inte så. Idag fick vi åka med alla motorer i funktion och rullade in helt enligt plan. Jag gick på mitt möte och sedan åkte jag hem.

Nu är det fredag och jag ska banne mig inte åka något tåg alls i helgen. Så det så 😀

Nu fattar jag ingenting!

Avslutar veckan med att åka ett par dagar fram och tillbaka mellan stäppen och huvudstaden. Någon måste ju se till att hålla SJ igång, men jag har fortfarande inte lyckats klura ut varför denna någon måste vara just jag 🙂

I morse brakade X2000 fram i ösregnet och när vi närmade oss Södertälje kom ett meddelande från föraren i högtalarna som fick många av oss att lägga pannan i djupa veck och fundera på hur saker och ting hänger ihop egentligen.

”Just nu har vi inga motorer som fungerar i tåget. Därför kommer jag att starta om hela tåget när vi kommer fram till Södertälje. Det går snabbt och innebär ingen försening i ankomsttid till Stockholm”. Inga motorer som fungerar??? Men hur sjutton kan vi då braka fram tvärs genom Sörmland i full fart?

Eftersom jag jobbar med ord dagligdags så har jag en förmåga att haka upp mig på ordval, hur saker sägs och vad som INTE sägs. Många gånger förstår folk inte riktigt hur jag tänker :-)Men den här gången var det inte bara jag som reagerade. Det utbröt ett diskret fnissande i vagnen. Folk började prata med varandra och de flesta var djupt engagerade i att försöka reda ut hur man kan åka så snabbt utan fungerande motorer när vi rullade in mot Stockholms Central.

Jag såg f ö i SJ:s tidning Kupé att det är en stor andel människor som är singlar som åker tåg – det här kanske var ett sätt att underlätta för de som vill knyta nya kontakter?

I morgon blir det avfärd med det tidiga, tidiga tåget i svinottan – då hoppas jag att alla motorer är på plats 😀