Samband?

Kan det faktum att jag precis installerat Run Keeper på min smarta telefon ha något att göra med att semestern är slut i morgon och att det är dags för invägning hos Fat Fighters om max tre veckor?

Tänkte inte på det…

 Naturell yoghurt, hallon och ett lass granatäppelkärnor är ett måste för att jag ska komma igång på morgonen.

Nu slår det mig att jag antagligen kommer att tvingas rensa granatäpplet utomhus när nya köket är på plats. Att stänka ner sprillans nya vita  köksluckor känns inte riktigt ok. Skulle kanske valt mörk ek istället?

Vi har en plan

In i minsta detalj. Och den är tajmad och klar. Lysande Sickan!

Invasionen av Normandie framstår som en improviserad utflykt i jämförelse med den minutiösa plan den förvirrade civilingenjören och jag lagt för de närmaste veckorna. Vi har en grundplan och en plan B och en plan C och en nu-har-det-skitit-sig-fullständigt-plan.

Uppdraget: Att överleva och ro i land två stora, och förhållandevis dyra, renoveringsprojekt i god tid innan 20 springer ut med den vita mössan käckt på svaj den 8 juni.

Har man inte jobb så skaffar man sig. Den saken är helt klar.

Självbedrägeri är en konst att odla

Självbedrägeri kan vara en väg ut ur Ior-tillvaron. Men, what the heck….funkar det så funkar det. Så varför inte?

Sprang på en bekant på sta’n häromdagen. Hon blev änka för närmare  ett år sedan. Vi träffas ganska regelbundet, hälsar på varandra, pratar om ditt och datt – men kanske inte så mycket om hur hon har det nu när hon är ensam. Jag frågade och fick till svar:  ”Jag tar en dag i taget. Det går ganska bra. Fast en del dagar är det inte bra. Men då ljuger jag för mig själv och säger högt att det är ganska bra. Och då känns det bättre”.

Kloka ord. Och jag berättade om den avancerade form av självbedrägeri kollegan och jag ägnade oss åt förra fredagen.

Det har varit intensivt på jobbet ett tag. Stora åtaganden att ro iland. Mycket att göra på lite tid. Vi har jobbat duktigt, men om ingen klappar en på axeln och säger det får man ju göra det själv. Således kom vi var och en hem till våra familjer förra fredagen och kunde berätta att ”idag har jag blivit bjuden på lunch på jättefina stället vid vattnet bara för att jag har jobbat så duktigt”. Vad vi inte berättade var att jag bjöd kollegan. Och hon bjöd mig. Det man säger högt får en helt annan betydelse än det man tänker. Och maken och barnens reaktion när man berättar att man blivit bjuden på lunch för att man är duktig förstärker budskapet ytterligare. Avancerat självbedrägeri – ja. Men faktum är att det funkar.

Det berättade jag för min vän som blivit ensam. Hon skrattade gott och höll med om att det faktiskt har en stor betydelse vad man säger till sig själv och hur man säger det. Och hon skulle snarast leta rätt på någon att bjuda på lunch 😉

Dagens självbedrägeri bestod i att ta på röda byxor, ljust vårsvep och en ny fräsch halsduk som jag precis köpt när jag sprang på min bekant på sta’n. Visst har jag känt mig lättare till sinnet och inte fullt så seg som förut. Det kan ju ha en viss betydelse att det är fredag också, men…. spelar roll egentligen….det viktigaste är ju känslan. Och den är bättre.

Självbedrägeri är en konst att odla. Inget snack om det.

November har sina poänger

Näe. Det här är inget kul.

Solljuset är obarmhärtigt. Det sticker i mina ögon och jag ser en miljard dammkorn som yr i luften i solljuset. Tack och lov är fönstren genomskitiga så det eländiga ljuset filtreras och blir sannolikt något svagare än det varit om fönstren blivit tvättade.

Lika illa är det när det gäller min ringa person. Håret är torrt och risigt. Benen torskblocksfärgade och tämligen lurviga. Det avslöjas också av den obarmhärtiga vårsolen.

November har sina poänger. Inget snack om det.

Man kanske skulle byta namn till Ior?

Tröttare än trött

Har varit så förbaskat trött den senaste veckan. Lägger mig tidigt, sover som en gris och har ändå svårt att få igång den gamla kroppen när väckarklockan ger hals vid kvart-över-sex-draget på morgonkulan. Eller snarare mitt i natten. Känns det som.

Efter en rask halvtimmes promenad till saltgruvan är hjärnan skapligt rensad. Synapserna fungerar äntligen som de ska och kroppen känns skapligt samarbetsvillig. Producerar ett och annat fram till lunch. Inga mästerverk, kanske. Men ändå fullt godtagbar kvalitet.

Efter lunch går jag in i en dvala där allt arbete går lååååångsamt. Stirrar tomt ut i rymden. Upptäcker att det gått en halvtimme när jag bara stirrat på ett tomt webdokument på skärmen. Där skulle det ju stå en massa bra, inspirerande och informativa saker som dessutom ska publiceras i morgon. Eller var det igår? Hämtar en kopp te. Gör en uppryckning. Så är texten där. Fyller sitt syfte, ja. Men inspirerande? Näe, tveksamt. Så där håller det på resten av eftermiddagen till jag äntligen får logga ut och dra mig hemåt.

Så här är det varje år när ljuset kommer. Det tar en vecka eller två när jag vacklar runt som en zombie, de timmar på dygnet jag inte sover. Och värre och värre blir det med åren. Förhoppningsvis har jag kommit ifatt om en vecka eller två. Men till dess – tröttare än trött. Det är jag det.

Därför satsar jag inte på en karriär som ormmänniska

Gårdagen fick ett spännande avslut.

Varannan torsdag klär jag ut mig till superseriös medlem av det slutna sällskapet. Det betyder klänning (kort eller lång), handväska, nylonstrumpor och en del andra attiraljer som inte hör till min dagliga utrustning.

Igår valde jag länge mellan korta klänningen och kavaj eller korta kjolen, topp och kavaj. Läget är aningen osäkert med den korta kjolen. Den sitter inte sitter uppe så bra längre. Det hotar rent av att glida ner över höfterna och det är ingen trevlig känsla. Någon gång ska jag skaffa en som sitter bättre, men när det gäller att shoppa kläder är och förblir jag fullständigt hopplös.

Det blev klänning och kavaj. På det en kväll med seriöst arbete följt av trevlig och glad samvaro med god mat. Och två glas vin.

Salongsberusad är ett trevligt ord. Jag kan inte påstå att jag var det men uppenbarligen hade vinet, sannolikt i kombination med stigande ålder och snart-är-det-fredag-tröttheten, haft en inte allt för gynnsam effekt på min finmotorik och koordination.

Familjen sov gott när jag kom strax efter elvadraget. Tyst tassade jag in i huset, släckte de lampor min omtänksamme make lämnat tända, drack lite vatten, började förbereda mig för natten och insåg att det var lögn i h-vete att jag skulle få av mig klänningen. Hur jag än vände och vred på mig kunde jag liksom inte nå den lilla flärpen på blixtlåset. Klänningen är figursydd och sitter som en handske på mig. Det är snyggt. Nackdelen är att den inte inbjuder till några akrobatiska övningar. Det finns helt enkelt ingen rörelsevidd som tillåter att man viftar alltför mycket med armarna bakom nacken.

Att väcka familjen för att få hjälp med att dra ner ett blixtlås kändes inte riktigt bra. Att krypa till sängs iförd svart klänning kändes inte heller bra. På något vis lyckades jag till slut få tag på flärpen och kunde dra ner blixtlåset en liten bit. Ett fast grepp i klänningsryggens övre del så att tyget sträcktes ut och kom lite högre upp gjorde att jag kunde dra blixtlåset nedåt och tillslut lyckades jag och kunde krypa ur tvångströjan, hänga upp den på en galge och fortsätta nattbestyren.

Det positiva i historien är att jag kan stryka Ormmänniska från listan över alternativa karriärer.

Fredagsmys

Hippiebloggen samlar nu ihop sig så sakteliga för fredagsmys. På menyn står pilgrimsmusslor och 4-veckors hängmörad entrecôte (dock inte samtidigt) samt ett inte helt oävet rödvin från Schweiz (jo, faktiskt!).

Sedan slår vi vad om vem som somnar först i soffan och när. Ett hett tips är att vi blir väckta av den nyblivna 20-åringen när hon kommer hem från sitt extrajobb runt halv nio.

I shoppingtagen

Shoppar just nu frenetiskt – tro det eller ej.

Märkligt att jag, som tycker det kan vara snudd på oöverstigligt att förnya garderoben, utan att darra på manchetten kan blåsa iväg ett belopp med många nollor på slutet utan att ens ta ett djupt andetag.

Våren kommer att gå i de stora projektens tecken här hemma. Håll en tumme för att tidplanen håller. Och jag kan nästan garantera att ämnena ”nytt kök”, ”stor renovering” och ”hantverkare” kommer att vara ständigt återkommande på hippiebloggen i vår.

Skotta…..eller inte?

Det har sina sidor att bo i ett bungalow-liknande hus från 50-talet när snön har vräkt ner. Ska man skotta taket eller inte? Min käre make, den förvirrade civilingenjören, här läst Boverkets rekommendationer, räknat och funderat hit och dit och kommit fram till att trots att det platta taket är fullt med snö, så är det inte någon ko på isen. Än.

Själv har jag lite svårt att ha en så’n avslappnad inställning till snön som ligger där uppe. Allra helst när det är semester på gång och vi inte kommer att vara hemma och kunna hålla koll på eländet. Vem vet vad som händer om det kommer ett par intensiva snöoväder till när vi är borta? Det känns inte helt OK att överlämna den problematiken till mina föräldrar som båda  närmar sig 90 år. De är tillräckligt oroliga över att vi ska åka så långt bort, att familjen är splittrad och att min bror också kommer att vara i en annan världsdel när vi är borta.

Som tur är har vi musiksoldaten hemma den här helgen också, så just nu kliver testosteronfalangen runt uppe på taket och skottar så det står härliga till 🙂 Hoppas nu bara att det inte slutar med ett ryggskott för min gamle man. Det har vi inte tid med.