Stress

Kan man ha så roligt på jobbet att man nästan dör på kuppen? Ja, det kan man faktiskt – och det är jag ett levande bevis på. Men eftersom jag också är ett levande bevis på att det går att komma tillbaka till ett förvisso annorlunda, men i mina ögon mycket bättre liv, så tänkte jag berätta vad som hände mig.

Upptakten
Jag har jobbat i 24 år nu. Under de här åren har jag bytt arbetsgivare tre gånger och bytt arbetsuppgifter ett otal gånger.  När jag bytte arbetsgivare senast – i slutet på 90-talet – hamnade jag på i mina ögon det perfekta jobbet. Eget ansvar, spännande uppdrag och i stort sett obegränsade möjligheter. Detta i ett företag som gick väldigt bra och växte så det knakade. Kan det bli bättre?

Det är störtkul att jobba
Livet var en fest! Jag älskade mitt jobb och trivdes som fisken i vattnet. Jag reste mycket. Visst, det är jobbigt att flacka och fara varenda vecka – men vad gör det när man har världens roligaste jobb? Jag  jobbade tidigt på morgnarna, sent på kvällarna, på helgerna….ja, jag jobbade jämt. Tyvärr missade jag en del av vad barnen hade för sig de här åren – men det var ju så mycket på jobbet. Och det var ju viktigt! Det snurrade på allt fortare och fortare – och jag hade jättekul.
När vi började på ett gigantiskt, mycket kritiskt projekt där deadline var satt innan vi egentligen visste vad som behövde göras och de flesta runt omkring hade svår ångest inför vad som låg framför oss var jag den glada, positiva kollegan som peppade alla andra. Det här kommer att gå jättebra! Vi löser alla problem! Det är bara att kavla upp ärmarna och jobba!

Något händer
Så småningom började jag förändras. Till att börja med blev jag rätt jobbig att ha att göra med hemma. Mina tankar var ständigt på jobbet och jag blev lätt irriterad och otålig på barnen. Kärleken var bara hur besvärlig som helst – dessutom ifrågasatte han om jag verkligen skulle jobba så mycket som jag gjorde. Jag – som är en nyckelperson på jobbet!? Och förresten så jobbar inte jag så mycket, det finns de som jobbar mycket mer….
Kärlekens invändningar resulterade bara i att jag jobbade ännu mer. Jag orkade inte med något socialt umgänge längre. Att träffa våra vänner var bara jobbigt. De undrade ju också om jag verkligen skulle jobba så mycket….Så jag jobbade lite mer.
Jag började glömma saker. Om jag skulle på ett möte onsdag kl 15 kunde jag infinna mig på tisdag kl 14. Eller så ringde de andra på mötet och undrade var jag var och då blev jag arg. Mötet skulle ju inte vara förrän på torsdag. Eller? I den här vevan slutade jag också äta på dagarna, det är ju fullständigt onödigt när det finns lösgodis och kaffe….Och hela tiden tränade jag. För det är ju så bra att hålla igång! Hade träningsväskan packad på jobbet och klämde in ett pass både nu och då.

Ctrl+Alt+Del
Till slut gick det inte längre. Jag vaknade en morgon och kunde inte lyfta benen över sängkanten. Kroppen hade gått i baklås, ctrl+alt+delete-läge för att tala datorspråk. Jag sov och grät, grät och sov och kände hur hela kroppen sprang av sig själv, trots att jag inte tog mig någonstans. Jag visste inte vilken dag det var, kunde inte fokusera blicken på något, kunde inte äta, ville sova mera – men kunde inte. Och hela tiden malde tankarna i huvudet ”jag måste tillbaka till jobbet, jag är nog bara lite trött, måste vila lite bara”.

Sjukskriven
Kärleken såg till att jag kom iväg till en läkare som sjukskrev mig i ett halvår till att börja med, utan att blinka. Det togs en massa prover som visade att jag var helt slutkörd. Dessutom drabbades jag av en infektion som gjorde att fick äta stark, stark antibiotika.
Läkaren jag träffade förstod hur illa det var och satte in en rejäl åtgärdsplan. Först och främst gällde det att komma på fötter igen, att låta kroppen återhämta sig, sova ifatt all missad sömn och sedan så sakteliga börja på att bygga upp allt igen från början.

Inget fungerar
När jag äntligen lyckades ”dra ur sladden” trodde jag att det skulle vända ganska snabbt. Att jag skulle bli bättre, piggare och gladare. Men det blev precis tvärt om – jag blev bara sämre och sämre.  Det var som om  kroppen och huvudet äntligen började på att komma ifatt varandra.
Ingenting fungerade längre. Jag kunde inte läsa eller titta på TV, klarade inte av hålla ett sammanhang eller röd tråd i ett samtal, visste ibland inte vad barnen hette, tappade saker, skar mig, brände mig och var fumlig i största allmänhet.
Jag glömmer aldrig när jag stod med en morot i ena handen och en potatisskalare i den andra och kände mig som ett levande frågetecken. Och? Vad ska jag göra med det här? Jag kan skratta åt det nu, men det var inte roligt då.
Jag orkade knappt gå ett varv runt kvarteret och om jag t.ex. gick in till grannen och fikade en timme krävdes det två dagars vila efteråt. Att åka bil var en mardröm – allt som hände runt omkring mig var jag tvungen att ta in. Intrycken studsade in i hjärnan som snabbt slog bakut och orsakade ännu en black out. Men jag började på att förstå att jag faktiskt var sjuk. Och inte bara lite trött.
Den här perioden åkte Kärleken hem till mig varje dag på lunchrasten. Dels för att kolla att jag var vid liv, dels för att försöka få lite struktur på min tillvaro.

KBT – Kognitiv BeteendeTerapi- gör entré
Efter jul började de flesta kroppsliga symptomen att var läkta. Men huvudet och kroppen funkade inte särskilt bra tillsammans, något som jag var väldigt ledsen över. Skulle det vara så här för alltid? Min doktor insisterade på att det var dags att ta nästa steg. Jag skulle träffa en kognitiv beteendeterapeut som skulle coacha mig.
Först var jag väldigt skeptisk. Att rota i diverse oförrätter från förr och analysera min barndom kändes inte som något jag ville lägga tid på. Men jag fick reda på att KBT är en metod som inte rotar i det som varit utan fokuserar helt på det som är. Metoden går ut på att sakta närma sig det som är farligt, det kan vara ormar, folksamlingar eller som i mitt fall jobbet. Man kryper närmare i små, små steg och lär kroppen att det som orsakar så mycket stress egentligen inte alls är farligt. När man lyckas med något ”farligt” utan att må dåligt av det upprepar man det gång på gång, innan man tar sig an nästa utmaning.
Min terapeut visade sig vara en mycket bestämd dam med många skinn på näsan. Första gången vi träffades upplyste hon mig om att hon inte är någon vän av långa sjukskrivningar – ju fortare man är tillbaka, om så bara två timmar i veckan, ju bättre. Jag minns att jag tänkte att hon nog inte kunde vara riktigt klok. Men OK då, jag får väl ge det en chans. Sedan frågade hon mig hur jag kände inför att gå upp på jobbet och fika. ”Aldrig” sa jag och kände hur magen blev till en hård knut och kallsvetten sipprade fram i pannan. ”Dit ska vi”, sa terapeuten. ”Inte i morgon och inte nästa vecka, men vi kommer dit, jag lovar. Om du är beredd att jobba för det.”

3 månader senare
I slutet på januari började vi det hårda arbetet med att få  mig tillbaka i arbete igen. Jag fick börja med att skriva en lång lista på saker jag inte kunde göra längre. Den skulle vi sedan systematiskt beta av – jag skulle kunna göra allt igen, lovade min terapeut. Bara jag själv gjorde det jobbet som krävdes.
Känslan som spred sig i kroppen när jag första gången, efter mycket träning, gick in på ICA och köpte två liter mjölk utan att må dåligt och utan att egentligen reflektera över vad jag gjorde glömmer jag aldrig. Vilken triumf och oj, vad jag handlade ett par dagar efter det 🙂
Det var som om något helt plötsligt lossnade och sedan rullade det på ganska snabbt.

Arbetsträning
Efter påsk började jag arbetsträna. 2 timmar, 2 dagar i veckan till att börja med. Det låter ju inte särskilt mycket på papperet, men jag lovar, det var som tredubbel heltid för mig! Målet var att jag skulle komma upp i 25% arbete efter sommaren. Men det tvivlade jag på många gånger den våren.
Det var inte bara jag som hade blivit sjuk av jobbet den här perioden. Flera kollegor hade varit hemma kortare och längre perioder. När jag kom tillbaka och såg hur alla fortfarande sprang i 120 och jobbade, jobbade, jobbade – trots att vi var så många som blivit sjuka – började jag undra över om jag verkligen hade en chans att friskna till igen i den miljön.
Då hände något. Jag blev uppringd av en chef på en annan avdelning som jag haft en del att göra med förut. Hon hade insett att det nog inte var så bra för mig att vara där jag var. Kunde jag inte komma till henne och arbetsträna? Jag var tveksam först. Skulle jag klara att byta jobb också mitt i allt? Min läkare spände ögonen i mig och sa ”Ta chansen – byt jobb”. Så jag gjorde det – något jag är väldigt glad för, nu så här efteråt med facit i hand. Min nya chef bevakade mig som en hök. Hon körde hem mig när jag jobbat mina två timmar. Talade om att det räckte för idag och att jag var välkommen tillbaka nästa dag. Kort sagt – hon höll mig i kortkoppel och gav mig inte en chans att begrava mig i arbete en gång till. Det började på att kännas ganska bra igen.

2,5 år senare
Nästan exakt 2,5 år senare hade jag jobbat mig upp till fullt arbetsför igen. Det tog sin lilla tid….men det är viktigt att komma ihåg att det också tar tid att hamna där jag gjorde.  Man ska heller inte forcera rehabiliteringsfasen, har man för bråttom är risken för bakslag stor. Men det fanns inte chans till det – jag var hårdbevakad av min nya chef och min handläggare på försäkringskassan, som båda förstod precis vad det handlade om.

Idag
Mitt liv idag är egentligen mycket bättre än det var innan det här hände. Jag har fått ett annat perspektiv på livet, insett att JAG måste sätta gränser på jobbet, det kan ingen annan göra åt mig. Jag priorterar helt annorlunda idag – min egen hälsa och familjen går före allt annat. Det finns inget jobb i världen som är värt att gå igenom det jag gjorde. Jag lovar!
En del kvarstående hjärnskador har jag, som jag sannolikt får dras med hela livet. Men jag vet vad som funkar och vad som inte funkar. Jag sätter mig helt enkelt inte i situationer som inte är bra för mig längre. Spelar ingen roll vad ”andra” tänker och tycker.
En sak kan jag inte göra – åka häftiga attraktioner på Tivoli. Kroppen klarar inte det påslag av stresshormoner det innebär. Det får jag sannolikt leva med, men det känns ändå rätt OK. Det sättet jag levde på de där åren hade precis lika gärna kunnat resultera i en stroke eller en hjärtinfarkt och det kanske inte hade slutat lika bra.

Hur konstigt det än kan låta så är det här en erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag har lärt mig enormt mycket och trivs mycket bätte med mig själv nu. Dessutom tror jag att jag faktiskt är en betydligt bättre hustru, mamma och arbetskamrat än jag var då när allt snurrade på i turbofart. Och sedan är det väl som min doktor säger – ”det är synd att viss erfarenhet ska vara så dyrköpt”. Det här är ingenting jag önskar att någon annan ska behöva gå igenom. Så kan jag få någon att tänka till en extra gång och kanske göra något åt sitt liv efter att ha läst min berättelse känns det väldigt gott.

Annonser

17 responses »

  1. En lång väg att vandra för att komma tillbaka. Det gäller verkligen att ta hand om sig själv medan man kan. Har sett flera av mina arbetskamrater råka ut för samma sak som du har. EN är tillbaka…
    Kram!

  2. Fy fan vilken bra text även om du utelämnat en miljon saker. Den skulle de som tycker att folk som går in i väggen bara är ”lata” läsa. Vilken otrolig tur du dessutom hade, att folk runt omkring dig var så förstående och förstod vad som var på gång. Det är inte alltid chefer är så förstående i dessa situationer.
    Ta hand om dig nu och sen.
    Pottan

  3. Den här sidan har du verkligen lyckats med. För första gången har någon fått mig att förstå vad det innebär att vara utbränd. Det här har du gjort bra, mycket bra. Hoppas att många hittar hit.
    Kram!!

  4. Wow, vilken resa!! Fick mej att börja tänka efter… Det är somliga på jobbet som tycker att jag ska jobba över jämt och ständigt. Vilken tur att jag kan säja ifrån! Inte vill jag göra samma resa inte.. Jag menar att det jag inte kan göra under min ordinarie arbetstid, kan vänta tills nästa arbetsdag. Dessvärre har jag många åtagande i föreningslivet, men äntligen kan jag tacka nej till alla styrelseförfrågningar jag får. Har skurit ner ordentligt. Tack snälla för din berättelse, många borde läsa den!

  5. Jaa, det känns som om arbetsvetare/personalvetare som jag kommer bli en gång i framtiden kan få mkt att göra med personer som är/har varit i din situation. Bara någon dag efter att jag läst din story hade vi en föreläsare från företagshälsovården i landstinget (tror det va landstinget).. mkt spännande, och mkt av det hon berättade stämde in på din berättelse.. Eftersom jag just nu läser en kurs om arbetsmiljö så pratar vi väldigt mkt om positiv/negativ stress och vad allt det innebär. och jag måste säga att din berättelse ger mig en bild från ”andra sidan” gentemot vad föreläsare och kurslitteratur gör. Jag tror att en väldigt viktig företeelse i sammanhanget är att sätta gränser! Det borde många bli bättre på… Kram kram

  6. Jag känner igen mig precis i din beskrivning. Du har fångat känslan såå bra. Blev av med jobbet efter 10 månaders sjukskrivning, så möjlighet till arbetsträning på min arbetsplats försvann. Vägen tillbaka blev lång och krokig med flera bakslag. Men nu äntligen efter över tre år ska jag få komma ut på arbetsträning, något jag ser mycket fram emot.
    Idag kan jag känna att det nog var bra som hända och att jag en dag kommer att vara klokare och starkare.
    Tack för din berättelse. Det stärker mig som är i samma sits.

  7. Hittade hit först idag. Kände igen mig, trors mina unga år, i mycket av det du skrivit här. Härligt att du ändå lyckats komma tillbaka såpass. Lycka till i framtiden!

  8. Ååååh så bra du beskrivit processen med utbrändhet…Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag varit där, ändrat riktning till stressterapeut och föreläst en del i ämnet…Ska börja skriva mer på min blogg om ämnet eftersom så många vill veta och förstå…
    Varmt lycka till…

  9. Åh, så bra du beskriver det! Jag var på väg in i den där berömda väggen, men min kropp bromsade genom att ge mig en sån vidrig huvudvärk så jag inte fick sova = inte kunde jobba. Vägen tillbaka blev inte så himla lång och jag var inte riktigt nere på botten, men jag känner verkligen igen mig i allt du skriver!

  10. Hej Prudie!
    Vad jag känner igen mig i din text som jag har läst för andra gången. Den första gången kände jag igen mig men jag jobbade på mot alla odds. Nu när jag läser det för andra gången befinner jag mig nedaför Mount Everest som jag har ramlat av. Jag vill bara sova, har ont i hela kroppen och har ingen apetite. Allt ting tar evigheter; även att skriva några små rader. Det kan ta mig timmar att ta mig ur sängen. Jag känner mig värre än de första dagarna.Förhoppningsvis har jag tagit det i ett tidigt stadium. Jag som trodde en ny utmanning skulle kunna ändra på saker, men jag var redan utarbetad från vikariestopp och oerhört mycket franvaro inom mitt nya arbetslag samt konstant ändring av konstellationer. Nedskärningar var alltid på min avdelning i huset för chefen viste att jag skulle ändå fixa deadlines. Början av ett nytt arbete med en väldigt stökig klass 7 som har haft mellan 6 till 7 lärare var droppen i bägaren. Jag var svagare en vad jag trodde. Om jag hade börjat för ett år sedan skulle jag har klarat det galant. Mina gamla kollegor i huset säger att det är dött i huset utan mig. ”Ditt skratt i personalrummet och i korridorerna är borta. du kunde alltid skratta trotts allt elände. ” Allt är en soppa och en ny arbetsgivare som bollar mig till kommunen men verkar ha förståelse. No one thanks you for the blood and sweat for building up a place even if it was fun. Mina kollegor i huset kämpar för mig men chefen säger att hon kan inte ta mig tillbaka just nu för det finns inga pengar och hon har givit den nya tjejen 5 månader löften efter första månaden. I think it all has to do with Power Play. Det kanske är bättre att börja någonannanstans när det blir dax. Just nu får jag bara ta en dag. Så småningom kan jag börja klättra i berget igen !
    tack för all stöd du ger Lejonet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s