Vemod blandat med förväntan

Då har även det minsta barnet flugit ut. Gårdagen ägnades åt att klämma in alla hennes grejer i det största släpet som finns att skåda i den här delen av landet och sedan köra nämnda släp 12 mil norrut.

Nu är hon och pojkvännen på plats i en mysig tvåa med tio minuters cykelväg från Universitetet där de båda börjar plugga nästa vecka. Båda har kommit in på det de allra helst ville, så det kommer säkert  att bli jättebra. Hemma gapar ett rum tomt, så när som på tre mjukdjur som inte fick följa med. Det är tyst och ett märkbart färre antal skor i hallen.

Båda barnen lämnat boet och det känns väldigt märkligt. Vemodigt – ja. Men också en känsla av förväntan. Hur ska mitt/vårt nya liv te sig när vi helt plötsligt får tillbaka den där friheten vi hade för 23 år sedan? Nu finns alla möjligheter att börja på att realisera planer och önskningar som fått stå tillbaka under åren. Vi har också en intressant utmaning att hitta ett gemensamt projekt att samlas kring, nu när vi har levererat två riktigt bra exemplar av samhällsmedborgare som förefaller trivas bra med livet och iaf just nu har hittat vägen de vill vandra vidare på.

Hund tror jag inte är något för oss att satsa på just nu. Och jag lyckas inget vidare med att övertyga min förvirrade man att han ska börja spela golf. Å andra sidan har ju inte jag varit ute på banan en enda gång i år – så mitt intresse kanske inte heller är så stort?

Jag tror att vi börjar vårt nya liv med en utflykt till svampskogen. Alltid kommer det någon god idé flygande när man är ute och i bästa fall kan det ju bli kantarellmacka till middag.