Banghamn?

Jag var lite skeptisk till att bo på ett hotell i Bangkok som ägs av en dansk och som erbjuder såväl smörrebrödsbuffet till lunch som köttbullar och potatismos till middag. Lite väl mycket ”finns det svenskt kaffe på grisfesten” var min spontana reaktion. Men när vi kom tillbaka till Bangkok efter en veckas sol och bad var det faktiskt just köttbullarna som snudd på räddade livet på 16.

Mitt i sol och bad-veckan åkte vi på en snorkelutflykt. Vi hade en helt underbar dag ute till havs. Solen sken och det var gott om plats på båten som tog oss ut i skärgården. Eftersom vi var så få hade killarna som jobbade på båten tid att prata och skoja med alla. På transportsträckorna mellan öarna bjöds det på frukt och dricka, mat och fika. Långt borta i fjärran såg vi Kambodjas kuststräcka när vi kryssade fram mellan öarna i skärgården i ett behagligt tempo.

Snorklingen var fantastisk. Vattnet var kristallklart och siktdjupet stort. Det var ungefär som att simma i ett akvarium. Vi gjorde också ett strandhugg på en paradisö där korallsanden lyste vit och eremitkräftorna pilade runt på stranden. En av killarna på båten plockade försiktigt, försiktigt upp sjöborrar och sjögurkor från botten som vi fick titta lite närmare på innan han varsamt släppte ner dem i havet igen. Det var en riktig heldag!

På kvällen var vi alla fyra ganska möra – frisk luft, mycket snorklande, intensiv sol och kanske lite dåligt med både vätska och mat tog ut sin rätt. Vi åt en tidig middag och stupade i säng. Vid midnatt väcktes jag av 16 som inte mådde bra. Magen var i uppror, hon frös och svettades om vartannat. Det blev en orolig natt. Dagen därpå fick vi turas om att bada och se till att 16 fick i sig vätska. Hon var helt utslagen. Att äta var inte att tänka på. På darriga ben följde hon med oss ner till hotellets restaurang. Vi beställde steamed rice åt henne, hon fick ner en knapp tesked, sedan blev hon grön i ansiktet och var tvungen att bli ledd ner på stranden där hon ramlade ihop i en liten hög.

16 har ungefär samma kroppsform som ett sugrör 🙂 och hon klarar inte av att slarva med maten. Mat och sömn på bestämda tider är hennes melodi. Nu förstod hon att hon var tvungen att äta, men kunde bara inte förmå sig att tvinga i sig något. Vi kämpade på med vätska, men inget mer gick att pilla i sugröret. Natten som följde blev lite lugnare och så var det fredag och vi skulle bli hämtade på hotellet klockan 12 för att åka de trettio milen tillbaka till Bangkok. 16 pillade i sig lite yoghurt och rostat bröd till frukost och det gick ganska bra.

Efter dryga två timmars bilresa blev 16 vit i ansiktet och började kallsvettas. Vi fick stanna på en mack och jag ledde henne till den enda lilla gräsplätt jag såg där hon la sig ner, jag satt bredvid och klappade på henne medan testosteronfalangen letade dricka och något sött som kunde få lite fart på 16. Rätt vad det var stod en äldre thailändsk man framför oss. Av hans gester att döma förstod jag att han undrade hur det stod till och om han kanske kunde göra något. Så kom en liten man till. Och en till. Fasligt vad mycket gubbar det springer här, tänkte jag, lyfte blicken och såg vad som fanns mitt emot den lilla gräsmattan. Herrarnas utomhusurinoar – hoppla, hoppla 🙂 16 piggnade till litegrann och vi kunde fortsätta resan tillbaka till Bangkok.

På kvällen gick vi på minsta motståndets väg- vi åt middag på hotellet innan vi gav oss ut i Bangkoknatten. 16 kunde bara inte tänka på thaimat utan att bli grön i ansiktet, så hon beställde köttbullar och potatismos. Lite orolig var hon – hon MÅSTE ju äta och man kan ju undra lite hur köttbullar och mos smakar i Bangkok. Det kan ju bli hur fel som helst.

När 16:s tallrik stod på bordet visade den sig innehålla handrullade köttbullar och en liten hög med pressgurka. Det fanns en liten skål med lingonsylt, en såskanna med gräddsås och en karott med potatismos också. 16 började äta och ljuset tändes i hennes ögon och färgen kom tillbaka på kinderna. Det var så häftigt att se hur hon så tydligt piggnade till mer och mer i takt med att köttbullarna försvann i hennes mun. Jag fick den stora äran att smaka EN köttbulle med mos, sås, sylt och gurka och det var himmelskt gott! Välkryddat och lagat med omsorg.

Dagen därpå drev 16 igenom ännu en middag på hotellet – då satsade hon på ”Raggmunk och flåsk”. Lika gott och vällagat det, trots att det kan vara svårt med å och ä för någon som inte har svenska som första språk 🙂 Jag skäms nästan att erkänna det, men jag åt tre smörrebröd till lunch den dagen….komplett med rödkål och remoulade och leverpostej och rostad lök och allt. Det smakade underbart och var precis som att äta en bättre lunch i Köpenhamn. Vi enades om att döpa om sta’n till Banghamn och kulturblandningen är förlåten – köttbullarna fick fart på 16 igen och det är vi SÅ glada och tacksamma för!

Och det var väl Thailandsresan i ett sammandrag. Med tanke på höstrusket de senaste dagarna så är jag liiiite avundsjuk på Skatan som snart får åka ner till solen och värmen 🙂

Bilder från Koh Chang

Här är lite bilder från Elefantön – Koh Chang:

Nu närmar vi oss Koh Chang med bilfärja. Inte världens största färjeläge direkt 🙂 Vi är alla fyllda av förväntan och undrar hur det ska bli när vi rullar i land därborta på den gröna ön. 16 och 18 har redan anpassat sig till de lokala sederna och slurpar på varsin fruktshake. Fruktshakar är stort på Koh Chang, man kör valfri frukt i mixer med en massa is och får som resultat av det en glassliknande sörja som är väldigt läskande. Det blev många olika sorters shakar under veckan, men ananasvarianten var nog den bästa, tätt följd av banan.

Vårt hotell låg ca10 minuters bilresa från det lilla färejläget, ungefär mitt på den största beachen på ön – White Sand Beach. Kontrollfreaket 16 höll på att gå under på resan dit, vägen var väldigt kurvig med ytterst branta stigningar och lika branta utförslöpor. Jag tyckte också det var liiiiiite läskigt, men det kunde jag ju inte medge 🙂 Väl framme på hotellet kunde vi snabbt konstatera att allt såg hur bra som helst ut och att städerskan hade ett intressant sätt att vika handdukarna. Var det elefanter det skulle föreställa (eller kanske små grisar?).

Vi hade förstås bråttom ner till stranden för ett första dopp så fort vi hade installerat oss på rummen. Vattnet var varmt och salt – härligt! Men det hängde stora moln över bergstopparna bakom oss och det dröjde inte länge förrän det började regna. Och som det regnade! Det vräkte ner – resten av eftermiddagen, kvällen, natten och en bra bit in på nästa dag. Lite oroliga blev vi allt, det var ju inte så vi hade tänkt oss vår sol- och badvecka på Koh Chang. Vi gick en liten tur längs med stranden. Det var badförbud, röda flaggor var hissade med jämna mellanrum på hela stranden och det var rejäla vågor som sköljde in där vi hade badat alldeles nyss.

Till att börja med var det lite mysigt med regnet. Det var ju inte kallt, varken i luften eller i regnet. Men det var inte lite som kom ner och trots att man gick ut under de rejäla paraplyerna hotellet tillhandahöll, så blev man ordentligt genomblöt av bara en liten promenad. Avloppet hängde inte med riktigt heller, så den lilla gatan (f ö öns enda huvudväg) utanför hotellet stod snart under vatten. Ett inte särskilt rent vatten – man hade ingen större lust att plaska runt i vattenmassorna direkt 🙂 Men så småningom avtog regnet och vi kunde konstatera att utsikten från rummet var helt OK.

White Sand Beach är den största beachen på Koh Chang. Den är ungefär 2.2 km lång och bredden varierar väldigt med tidvattnet – en del dagar var nästan hela stranden borta. Det fanns inga gigantiska solsängsparkeringar längs stranden – jätteskönt! Man tog helt enkelt sin strandmadrass och en handduk och gick ner och satte sig på en ledig fläck. Här och var kunde man hyra uppblåsbara strandmadrasser men det var inte så många som gjorde det. På kvällarna satte alla restauranger ut bord på stranden och så satt vi där och åt – ett par meter från havet, i ett varmt mörker under stjärnhimlen.

Här är ett annat av mina favoritdjur – geckoödlan. De finns överallt och kommer fram när kvällen kommer. Första gången jag var i Asien var jag väldigt skeptiskt. Ödlor? På rummet? Det satt flera stycken i taket ovanför vår säng i strandhyddan på Maldiverna. Men jag fick veta att geckoödlor är mycket fredliga av sig och att de bringar lycka. Att slå ihjäl en gecko finns alltså inte på kartan. Så vi slöt fred, geckosarna och jag. Nu gillar jag dem skarpt och när jag hör deras lilla ljud (ett klickljud som låter som geck-o) kommer leendet på läpparna.

När vädret hade stabiliserat sig fick vi flera fina dagar och många kvällar när vi antingen satt vid havet eller uppe på balkongen och spanade in solnedgången.
Det var otroligt vackert, men det gick väldigt, väldigt fort. Det var inga långdragna, romantiska färgkaskader på himlen. När solen började sjunka dröjde det inte mer än kanske en halvtimme innan det var riktigt mörkt.

 

 
Vi anpassade och snabbt till ett ta-dagen-som-den-kommer-liv. Helt underbart! De enda fasta punkterna på agendan var när testosteronfalangen skulle träffa skräddaren för avprovning av kostymer och skjortor de beställt. Annars lunkade dagarna på i ett lugnt och behagligt tempo. En heldagsutflykt blev det. Vi gav oss ut på havet för att snorkla på fyra paradisöar, ungefär som den på bilden. En fantastisk dag med härligt väder och toppenfin snorkling! Vi hade en härlig dag, men den skulle visa sig ta fullständigt knäcken på en familjemedlem.

Samtliga bilder är tagna av 16.

Elefantön

Koh Chang betyder Elefantön på thai. Tyvärr finns det inga infödda elefanter på ön, men väl ett helt gäng importerade som vi hälsade på en dag i djungeln.

Elefantparken Ban Kwan Chang som ligger på norra delen av ön är helt klart värd ett besök. Park och park förresten, det kanske är en liten överdrift 🙂 Det hela består av ungefär 10 elefanter som ägnar sig åt att röja i djungeln och umgås med turister.

Elefanten är mitt absoluta favoritdjur (sorry Leo…hihi…) så för mig var det riktigt, riktigt häftigt att få gå med ”min” elefant ner till en liten sötvattenssjö och bada i det kalla, friska vattnet. Det var en otroligt häftig känsla att få klättra upp på ryggen på elefanten när den hade lagt sig ner i vattnet så att bara en del av ryggen och huvudet stack upp ovanför vattenytan och så långsamt följa med när den reste sig så sakteliga upp ur sjön. Jag drabbades av ett fullkomilgt glädjefnatt och skrattade samtidigt som jag kände att tårarna nästan kom i ögonvrån. Det var så mäktigt!

När vi hade torkat till, både jag och elefanten, gick vi tillbaka in i djungeln och sedan bar det av ut på trekking i djungeln, sittande i en stol på elefantens rygg. 16 och jag delade elefant och vi kunde konstatera att det inte var särskilt bekvämt att åka elefant genom djungeln men att man hade en väldigt fin utsikt! När vi kom till ett litet vattenfall i en mindre flod bestämde sig vår elefant för att avvika en stund från flocken. Den gick helt sonika upp en bit i floden och började sedan snorkla upp vatten med snabeln och sedan blev både 16 och jag duschade flera gånger. Det var första gången i livet jag nyttjat en elefantdusch 🙂

En timme på elefantryggen kändes i rumpan och ryggen, så vi var rätt nöjda när vi närmade oss lägret och fick fast mark under fötterna igen. Fast och fast – sjöben brukar man ju säga, vi hade elefantben en stund efter djungelturen. Det hela avslutades med att vi fick mata elefanterna med bananer, även det något man inte gör varenda dag direkt.

När vi stod och väntade på hemfärden kom det fram en man som såg ut som en kines. Det visade sig att han var från USA och han ville gärna ha min mailadress. Varför då? Kan man ju undra….jo, han och hans fru satt på elefanten närmast oss under djungelturen och han hade tagit så mycket fina kort på mig och 16. Han hade bilder från badandet också och de skickade han gärna till oss. Det tyckte jag var ett vänligt erbjudande! Än har jag inte sett till några bilder, men han kanske inte har hunnit hem till USA än. Vad vet jag.

Vi hade en härlig eftermiddag i djungeln och badet med elefanten kommer jag att leva på länge.

Bilder från Bangkok

Några bilder från Bangkok:

Efter närmare 10 timmars flygresa är vi äntligen framme på hotellet i Bangkok. Gissa om första tallriken thaimat och första Singhan/Colan smakar fantastiskt!

 

 

 

 

16 tar en promenad runt poolen efter maten. Det växer konstiga frukter på ett träd – undrar just vad det kan vara? Kolla skyltarna till vänster om poolen! Jag SA ju att det var ett märkligt hotell vi bodde på 🙂

 

 

 

Vi bodde på en liten soi (tvärgata) till den stora pulsådern Sukhumvit Road, ett stenkast från skytrainbanan som dominerar utsikten på många ställen i Bangkok. Den stora betongkonstruktionen längst till vänster i bilden är skytrainbanan. Inte är det vackert inte….

 

 

 

Nu är vi ute på sightseeing på floden. Vattnet var riktigt otäckt smutsbrunt och jag fick något slags desperat behov av att för en gångs skull hålla munnen hopknipen en längre stund. Killen som körde longtailbåten körde fort. Det stänkte vatten. Jag ville INTE att det skulle stänka in i munnen. Här och var längs floden fanns det hela små stadsdelar med hus. En del hus var skjul med plåttak, andra såg riktigt prydliga ut som det här på bilden. Lite scary var det med killen som tog ett morgondopp från sin veranda och sedan gurglade sig nogsamt i det bruna vattnet.

Grand Palace var tidigare ett kungligt slott, men det slutade användas i mitten på 1900-talet. Det stora tempelområdet finns kvar och här finns ett av buddhisternas heligaste tempel, Wat Phra Kaeo, där smaragdbuddhan (som egentligen är gjord av jade) bor. Man måste klä sig anständigt när man besöker templet – täckta axlar och knän är ett måste och man får inte ha tajta kläder. Om man inte har med sig rätt klädsel kan man låna. Praktiskt! Tempelområdet var enormt vackert – det glittrade och glimmade om allt bladguld och alla stenar.

Vad vore livet utan ordningsregler? Visst finns det många märkliga skyltar och förbud av olika slag – men den längst ner till höger i bilden känns definitivt annorlunda: Do not point your feet to the buddha. ”Aha” sa 16 – ”det är därför de alltid sitter på knä men benen invikta under sig när de ber”. Det har jag aldrig tänkt på, men så måste det ju vara.

 

 

Det finns triumfbågar och triumfbågar…..Vad är det som säger att de alltid måste vara gjorda i marmor? Visst är det väl trevligare med lite färg och lite utsmyckningar?

 

 

 

 

Till sist – Bangkok kändes emellanåt som en ganska ful stad. Många höga hus, mycket trafik, massa människor. Men 16 lyckades hitta en vacker blomma mitt i storstaden.

Samtliga bilder är tagna av 16 – utom den hon själv är med på förstås 🙂

Med 16 i storsta’n

Igår hade vi en riktigt kul dag för oss själva, 16 och jag. Vi var i huvudstaden och spanade på killar 😀 Japp, lika bra att erkänna med en gång….Killspaning var det enda skälet till att vi åkte just dit och just igår.

Vi fastnade länge på International Food Market vid Sergels Torg och glömde nästan bort att vi faktiskt var i Sverige. Lavendeltvålarna påminde om en semester i Bretagne, ostarna frestade oss svårt, för att inte tala den italienska nougaten, megastora kronärtskockor och tysk salami i alla möjliga former och smaker.

 

 

 

 

 

 

Vi drog oss upp mot Gamla Stan, trängdes med alla turister på Drottninggatan. Det var soligt och fint, även om vinden var lite kylig. I Gamla Stan undvek vi Västerlånggatan så gott det gick, alldeles för trångt och alldeles för mycket folk för vår smak. Vi strosade runt i andra små gränder istället. ”Det här ser nästan utan som Venedig”, konstaterade 16, ”jag skulle inte bli förvånad om det var en bro över en kanal bakom nästa gathörn”. Det var det inte – men en ”luftbro” hittade vi:

 

 

 

 

 

 

Kärleken har en stor faiblesse för bilder på gatlyktor – och det är klart att 16 förevigade en sådan åt sin pappa:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klockan gick mot 12 och vi började på att dra oss mot slottet. När 16 och jag är i storsta’n för att spana på killar är det nämligen just på slottets borggård vi tycker att spaningen ger bäst utdelning 🙂

De här killarna hade det svettigt värre precis innan vaktparaden anlände – det var fullt med bussar som blockerade vägen för de som var på ingång och patrullen fick göra ett par utryckningar för att röja upp på Slottsbacken:

 

 

 

 

 

 

Men nu var det ju inte de här gossarna vi skulle spana på….även om det var lite underhållande att betrakta det hela från översta avsatsen på monumentet. Snart hörde vi trummorna, skymtade fanorna och så kom de marscherande upp för slottsbacken. Vi förflyttade oss in på Borggården för att titta på hela vaktavlösningen och upptäckte killen som inte bara hade dagens bästa utsikt, han hade musik på jobbet med:

 

 

 

 

 

 

Allt löpte på helt enligt protokollet. Men både 16 och jag funderade mycket på vad den här killen siktade på – vik hädan regnmoln kanske? No shitting, duvskrälle?

 

 

 

 

 

 

Rättningen var bra, skorna putsade, alla avslag och signaler satt precis där de skulle – kort sagt, testosteronfalangen och Co fick klart godkänt.

 

 

 

 

 

 

Det var gott om turister i sta’n och en del kröp väldigt nära 🙂

 

 

 

 

 

 

Resten av eftermiddagen ägnade vi åt te och scones i en liten tehandel i Gamla Stan, fortsatt planlöst strosande hit och dit och en lång sejour på 16:s absoluta favoritaffär. Det var två trötta med väldigt nöjda tjejer som tog tåget hem igen vid 18-tiden. Vi tittade på varandra och sa nästan i kör ”det är jättekul att vara på utflykt med dig” – och det är det faktiskt. 16 uppskattar precis som jag peoplewatching och får hon bara en kaffelatte mellan varven så orkar hon hur mycket som helst. Hon är fullständigt nöjd med att titta och spana, det behöver inte prompt handlas en massa. Och jag tror att 16 skulle säga ungefär samma sak om mig – minus kaffelatten då 🙂

Samtliga bilder är tagna av 16.

Sachsenhausen

När 16 och jag ventilerade våra planer inför resan till Berlin var det en sak som stod högst upp på 16:s lista: hon hade hört talas om att det skulle finnas rester av ett koncentrationsläger i Oranienburg och dit ville hon absolut åka. När jag undrade varför sa hon bara kort och gott ”Jag vill se. Och kanske försöka förstå lite grann.”

Lägret i Sachsenhausen öppnade 1936 och man räknar med att 220 000 människor passerade genom lägret fram till krigsslutet och att 100 000 mördades. Sachsenhausen var främst ett arbetsläger, men det fanns också en liten ”dödsfabrik” i ett hörn av området där människor gasades ihjäl och brändes.

Det var en märklig känsla att gå in genom grinden där devisen ”Arbeit mach frei” förstås fanns, att gå ut på det stora öppna fältet där fångarna varje morgon tvingades till uppställning, ibland i flera timmar, oavsett väderlek. Luften var behagligt varm, humlor surrade bland blå blommor, ändå kröp en kall kåre efter ryggen på oss när vi gick bort mot en av barackerna som finns kvar för att visa hur fångarna levde.

Lägret är ganska väl bevarat och man utnyttjar de olika byggnaderna som finns kvar till utställningar om kriget och förintelsen i allmänhet och Sachsenhausen i synnerhet. Vi fick en aning om alla ruggigheter som hände i lägret och hur jävulskt välplanerat och uttänkt allt var. 

En uppgift fångarna i Sachsenhausen hade var att gå in den tyska arméns kängor och också testa olika material i sulorna. Det gjordes på en halvcirkelformad bana med olika typer av underlag där fångarna gick runt, runt, runt, timme ut och timme in och många också stupade. Det fanns också en fängelseavdelning som var ett ”läger i lägret” bakom extra murar dit man förde t ex krigsfångar och spioner i väntan på vidare transport in till ruggigheterna i Gestapos högkvarter inne i Berlin.

Lägrets läkare beskrevs som ”allmänt inkompetent och med ett stort intresse för medicinska experiment”. Enligt utställningen fick den juvelen anställning i ett tyskt läkemedelsbolag direkt efter krigsslutet och ställdes aldrig till svars för sina gärningar i Sachsenhausen. 16 undrade om den mannen har klarat av att leva vidare som om inget hade hänt. Och det kan man ju fundera på.

För oss var det ”bara” ett muséum – låt vara ett av de hemskare vi varit på – men för många andra var det ett ställe att komma till för att sörja och minnas familjemedlemmar och släktingar. Det var gott om blommor här och var, i den barack som fanns kvar, i fängelsedelen, på de stenar som markerade var barackerna stod när lägret var i gång, i bårhuset, vid ugnarna och vid den officiella minnesplatsen där det fanns många minnesljus och kransar.

Det var en dubbelbottnad upplevelse att strosa runt på ett ställe där så mycket ruggigheter pågått. Vi hade en klump i magen och emellanåt en tår i ögonvrån, men samtidigt kändes det rätt. Det kändes på något märkligt sätt som en hälsning till de som mötte sitt öde där i lägret – även om vi tycker att det är jobbigt så vill vi se. Så att vi kan berätta. Snart är de som överlevde fasorna borta och vem ska då berätta? Det här får inte glömmas bort.

När vi vandrade ut genom grindarna var det lunchdags. Det fanns en liten servering i anslutning till anläggningen. 16 och jag tittade på varandra och skakade på huvudet. Nej, det kändes fel att äta och ha trevligt precis där. Vi tog bussen in till Oraninenburg och hittade en liten vietnamesisk restaurang istället. Det kändes bättre.

Samtliga bilder är tagna av 16.

Muren

Trots att den är riven sedan nästan 19 år tillbaka så finns den där hela tiden i Berlin – Muren. Det finns rester av den kvar på flera ställen. Gatstenar markerar var den gick, vita kors finns uppsatta för att visa var människor försökte fly från öst till väst men misslyckades och hela området runt Checkpoint Charlie, som var den enda gränsövergången mellan öst och väst för militärer och ambassadfolk, är fullt av turister som betalar en euro för att få bli fotograferade tillsammans med de ”amerikanska soldaterna” framför den lilla baracken.

Turistattraktion eller inte – självklart ville vi se och försöka förstå. Och det gick faktiskt riktigt bra. Murmuséet i anslutning till Checkpoint Charlie tyckte både 16 och jag var klart värt ett besök. Förutom murens historia fanns en hel del exempel på mer eller mindre spektakulära metoder för att fly från öst till väst. 
Muren skar rätt igenom staden och landet och skilde många gånger familjer, släkter och vänner åt. Hade man otur hamnade släkten på var sin sida om muren. Det – i kombination med det samhälle man försökte skapa i forna DDR gjorde många människor desperata. Trots att man försökte skapa en ”vänlig kommunism” i DDR så fungerar det inte när människor inte får röra sig som de vill, när man inte får utbilda sig därför att ens föräldrar redan ”fått” en utbildning och när vem som helst – fröken i skolan, grannen, chefen på jobbet eller den trevliga tjejen på ölkaféet – kan vara STASI-rapportör. Ett sådant samhälle vill människor fly från. Och uppfinningsrikedomen var stor – en del metoder lyckades, en del var dömda att misslyckas redan från början och så fanns det de som funkade sju-åtta gånger ända till oturen var framme.

Någon lyckades med konststycket att fly gömd i en ordinär förstärkare till en elgitarr

 

 

Det fanns förstås alla varianter av gömda människor i bilar och så trion som lyckades smuggla en tjej från öst till väst med hjälp av  två resväskor.

Vi konstaterade igen och igen att människan är fenomenal i sin iver att hitta på jävelskap. Tänk vad mycket resurser det måste ha gått åt bara att patrullera hela gränsen, att ha soldater stående på de tunnelbanestationer där tågen från öst inte fick stanna och att hela tiden hitta på nya sätt att övervaka gränsområdet. Automatiska kulsprutor som avfyrades om något rörde sig och andra helvetiska uppfinningar.

Vi gjorde också en tur ner till East Side Gallery. Här står en lång bit av muren kvar och den är täckt av konst och graffitti. Vi vandrade längs muren ända bort till Ostbahnhof och även om just den här biten av muren var färgglad så kände vi oss ganska små när vi gick där. Blotta tanken på att leva i skuggan av en mur och att inte kunna röra sig som man själv vill skickade rysningar efter ryggraden på oss.

Samtliga bilder är tagna av 16.

Det händer saker under marken

Jag brukar inte tycka om att åka på organiserade sight-seeing-turer. Det tar emot något alldeles kolossalt att bli runtsläpad i grupp och vara tvungen att titta på sevärdheterna i samma tempo som alla andra i sällskapet. Ibland vill man ju dröja sig kvar lite. Eller gå tillbaka och titta på något en gång till.

Kostnadsläget på Island är…tja, vad ska man säga…..intressant, kanske. Vi tyckte helt enkelt inte att det var värt pengarna att hyra bil. Så det fick bli en heldagstur med Reykjavik Excursions istället. För vi ville ju väldigt gärna se geysrar och vulkaner och allt annat som hör till.

Det hela blev en riktigt bra dag. Vår guide var trevlig och påläst, medresenärerna som kom från alla möjliga hörn på jorden var också trevliga (möjligtvis med undantag för det sura ryska paret som inte kunde passa en enda tid för återsamling).

Vi åkte på morgonkulan från Reykjavik och letade oss ner mot sydkusten. En bit ut i vattnet såg vi både Västmannaöarna och Surtsey – ön som kom upp ur havet efter vulkanutbrott under havsytan 1963. Det var i samma område som jordbävningen var för några veckor sedan. Vi såg stora (väldigt stora) stenar som hade rullat längs bergen och ner mot husen, men mirakulöst nog stannat bara några meter från bebyggelsen. Som tur var kom ingen människa till skada.

 Vårt första stopp var Kerid – en över 6 000 år gammal krater. 270 meter lång, 170 meter bred och 55 meter djup. Långt där nere fanns det ett vackert blågrönt vatten. Det blåste som bara den och var nog ungefär 5 grader varmt vid Kerid. Så det var ganska skönt att gå tillbaka in i bussen och fortsätta färden mot Gullfoss.

 

Turen gick vidare till Gullfoss – ett vattenfall där vattnet faller i två omgångar – först 11 meter och sedan 21 meter ner i en klyfta som är 20 meter bred och 2,5 km lång. Det var power! För många år sedan hade den isländska regeringen planer på att bygga ut fallet – men en dam som jag har glömt namnet på, bestämde sig för att stoppa de planerna. Hon uppvaktade politikerna och lät meddela att om de gick vidare med planerna på att bygga ut fallet skulle hon kasta sig utför det. Det blev ingen utbyggnad och damen i fråga står staty precis bredvid fallet. 
Niagarafallen är betydligt bredare och har en fallhöjd på 54 meter – men Gullfoss var mycket häftigare tycker jag! Det var en helt annan naturupplevelse och när vattendimman stod som en kvast upp ur den smala klyftan som vattnet kom till efter fall två kände man av naturens krafter.

Det ryker ur marken här och var i månlandskapet på Island. Geotermisk värme, kallas det. Ibland bubblar det i vattenpölar också och det finns lerpölar som puttrar lite hemtrevligt här och var.
En geysir bildas när det varma vattnet som finns i underjorden når kokpunkten. Då kastas vattnet rätt upp i luften.
På Island finns geysirn Strokkur som exploderar regelbundet ungefär var femte minut, dygnet runt. Själva geysirn var som ett vattenfyllt hål i marken. Vattenytan började stiga så försiktigt – det blev ungefär som när man häller för mycket vatten i ett glas.

Det blåa bubblan rörde sig framåt tillbaka – den påminde faktiskt lite om slymuk, det där gröna kletet som fanns på burk när man var lite 🙂
Ytan blev mer och mer spänd, den blå bubblan blev större och större och rätt vad det var så exploderade hela härligheten. 20 meter rakt upp i luften:
Man fick passa sig så man inte stod i vindriktningen…..det gjorde en tysk kille och han blev genomblöt, fast han verkade tycka att det var rätt kul 🙂 Som tur var höll sig yttertemperaturen på ett par grader över nollan så vattnet hann kylas av innan det ramlade ner på honom.
Vi vände tillbaka till Geysirn flera gånger under stoppet (som även kombinerades med lunch) – det var så häftigt att se vattnet spruta rätt upp i luften, igen och igen (ja jag vet, jag är väldigt lättroad ibland).

Färden gick vidare på slingriga vägar genom det märkliga månlandskapet. Vi närmade oss nationalparken Tingvellir. Till Tingvalla åker man av två skäl – man kan säga att Islands vagga ligger här, Alltinget hölls här från början av 1000-talet och fram till någon gång på 1800-talet när politikerna fick flytta in till Reykjavik. Men det är också ur geologisk synvinkel en mycket spännande plats – här möts den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan och avståndet mellan dem blir allt större och större, de glider isär med närmare 2 cm per år.

På bilden syns Tingvallas kyrka som ligger i området mellan de två kontinentalplattorna. Hit kom alltingsmännen resande från hela Island och tältade under de veckor Alltinget arbetade. Tingvalla har också använts som domstol och det var också hit alla islänningar strömmade den 17 juni 1944 för att fira att banden med Danmark klippts av. Den isländska presidenten har sin sommarbostad här.

Det går inte att stå med en fot på vardera kontinentalplattan längre – avståndet eller kanske ska man kalla det ”ingenmanslandet” mellan de två kontinentalplattorna är nu uppe i ungefär 400 meter. När man vandrar över tingsplatsen ser man en stor stenvägg i bakgrunden. Den tornar upp sig många meter i luften och det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt var kanten på den nordamerikanska kontinentalplattan jag hade framför mig. Det var en märklig upplevelse att vandra i ravinen längs med plattkanten, sakta uppåt och till sist stå uppe på kanten och titta ner på tingsplatsen. Tingvalla finns med på Unescos världsarvslista, tillsammans med andra unika kultur- och naturhistoriska miljöer som kan berätta om människans och jordens historia.

Det blev en lång dag med många nya intryck och mycket ny kunskap. Det var inte så tokigt att åka på en organiserad busstur, faktiskt. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig 🙂

Och därmed får Islandsresan vara färdigrapporterad. Jag måste säga att Island överträffade mina förväntningar – så, åk dit!

Samtliga bilder är tagna av 16.

Puffin Island

Puffins, eller Lunnefåglar, är söta tycker jag.

Vi åkte på en båttur ut till en fågelklippa strax utanför Reykjavik en dag för att få lite närkontakt med pippifåglarna. Helt plötsligt var vi omringade av Puffins som simmade i vattnet, flög omkring oss eller sprang på vattnet när de skulle gå från simläge till flygläge. Bilden i min header är en Puffin som springstartar en flygfärd – 16 är fotograf, förstås.

Lunnefåglar är monogama, de lever med samma partner år ut och år in och de producerar ett ägg varje säsong. Fåglarna gräver hålor i berget så att de har en ”lägenhet” bestående av två rum – en barnkammare där ägget finns och ett vardagsrum för de vuxna. Smart!

Herr och Fru Puffin tillbringar vintern var för sig, men när våren kommer letar de sig tillbaka till sin fågelö och sin partner för att lägga ett nytt ägg. Den fina randiga näbben är borta under vintermånaderna, den har fåglarna bara under familjesäsongen.

På Island äter man gärna Puffin – enligt en inföding jag slog mig i slang med är det fett och smakar vilt. Man får inte överkoka köttet, för då smakar det bara fiskolja. Puffin är inget man äter till vardags, det är festmat, men enligt min sageskvinna så finns det isländska fåglar som smakar bättre.
16 blev mäkta upprörd – äta Puffin? Det kan man väl bara inte göra? ”It’s barbaric” väste hon mellan tänderna. Hon kunde t o m tänka sig att äta surhaj före Puffin. Själv kan jag gott avstå från Puffin – men en sak undrar jag: Hur i hela friden kan de hitta tillbaka till sin fågelklippa och till rätt partner?? De är ju tämligen lika allihop…. Naturen är fantastisk 🙂

Jag sitter vid tölvan i skrifstofan

Isländska är ett märkligt språk. Jag ringde till Island ett par gånger innan det var dags att åka iväg eftersom jag behövde reda ut ett par saker som inte gick att lösa över internet (jo – det finns sån’t!). Det bara inte gick att höra vad personen som svarade sa egentligen, så jag fick fråga på engelska om jag hade kommit rätt. Snacka om hemligt språk 🙂

Vi började förstå att det skulle bli lite slitigt med isländskan redan på flyget – Björgunarvestir bodde nämligen under sätet på stolen framför. Vad gör Björn-Gunnar Vestin där? undrade 16 genast. Har han druckit för mycket whisky och redan hamnat under stolen? sa 16, vis av en flygning över Atlanten när hon var liten och amerikanska medmänniskor drack genomgående whisky som måltidsdryck. Vi förstod till sist att det var flytvästen det handlade om. 

Väl på plats på Island insåg jag att Isländska är precis så märkligt som det låter. Det finns bokstäver som vi inte har och orden går många gånger inte alls att härleda till liknande ord på svenska, danska eller norska. Eftersom Island och Danmark har hängt ihop i många år och jag är ganska van att både prata och lyssna till danska så trodde jag kanske att jag skulle kunna förstå lite, lite grann. Men det var tvärkört. I skrift kanske jag snappade ett ord här och där, men tal gick bara inte att förstå. Nu pratade de flesta vi träffade på alldeles utmärkt engelska, så det var inga problem alls att göra sig förstådd och att förstå.

Första kvällen i Reykjavik var vi ute och gick en sväng. Det kom en och annan vit bil förbisusande, utrustad med blåljus på taket. ”Lögreglan” stod det på bilen. Inte i närheten av Polis 🙂 Utgangur kan man ju räkna ut vad det betyder. Men vad fanns det bakom dörren märkt med ”skrifstofa” på det guesthouse vi bodde på? Skrifstofa blir ordagrant översatt skrivstuga – kontor alltså!

En dag när vi väntade på en buss kom det fram en dam till oss och undrade om vi var från Sverige. Jo, det kunde vi ju inte neka till. ”Då måste jag fråga en sak. Det är nämligen så att jag studerar lite svenska och jag undrar – säger man talar eller pratar?” Tja, det var ju också en fråga. Vi redde ut begreppen till damens stora glädje och jag kunde inte låta bli att fråga varför hon studerar just svenska. Jo, hon är så förtjust i Ingmar Bergmans filmer och tycker att svenska är ett så vackert språk som det skulle vara så roligt att kunna. Märkligt….

Väl hemma igen läste jag på lite om isländska och fick då lära mig att man efter självständigheten från Danmark kämpat hårt för att återinföra den isländska som talades för länge sedan. Dagens isländska har många likheter med det norska språket för 800 år sedan – rena fornnordiskan alltså. Utländska låneord förekommer nästan inte alls och många islänningar har som sport att hitta på nya, isländska ord för moderna företeelser. Margarin heter t ex smjörliki, vilket ordagrant betyder ”något smörliknande”.

Lite häftigt är det också, med tanke på att isländska bara talas av ca 300 000 personer, att den isländska språknämnden lyckats övertyga Microsoft att översätta Windows till isländska för att undvika att få in en massa engelska låneord i isländskan. Dator heter f ö varken pc eller computer eller datur – det heter tölva, som är en sammanfogning av orden tal och völva (=spåkvinna) – och det är ju inte så tokigt när man tänker efter 🙂