Hon är sig lik

Efter tio dagar i amerikanska södern kan jag konstatera att 18 är sig rätt lik. Frånsett att hon numera pratar engelska med grav sydstatsaccent, gärna äter frukost på Bojangles och helst går i högklackat 🙂
Mer rapporter kommer.

Sjöjungfru?

Väcktes av en ilsken telefonsignal klockan sju i morse. Iofs hade jag sagt att jag inte skulle sova bort hela lördag förmidddag. Men klockan sju kändes lite väl tidigt. Det visade sig vara 18 som ringde från USA, mitt i natten i hennes tidszon. Det var allvarliga saker som behövde diskuteras – inköp av balklänning.

”Jag har hittat en klänning som jag först inte tyckte om alls för jag såg ut som en sjöjungfru i den. Men sen provade jag den igen och den är faktiskt inte så tokig. Man kan inte hänga undan kläder i butikerna här så jag knölade in den långt in i ett hörn på en klädställning och jag hoppas den är kvar i morgon. Kan du sätta in pengar? Och förresten så behöver jag skor, några smycken och så måste jag fixa håret också”.

Det är tur att vi snart ska åka över och hälsa på så att jag får se den där sjöjungfruutstyrlsen med egna ögon. Sedan behöver jag nog kolla av hur läget är där borta egentligen 🙂 Jag frågade 18 varför hon var uppe mitt i natten och då berättade hon att ”Vi åkte och letade klänningar och sedan åt vi middag och när vi åkte hem åkte vi vägen förbi värdmammans brorsas klubb och det var manliga strippor som uppträdde där, fast de hade kläderna på sig när vi kom, men vi stannade kvar en stund och väntade på att det skulle hända nå’t. Men det gjorde det inte”.

Manliga strippor? Med kläderna på? Om jag inte minns helt fel så är 18:s familj mycket aktiva baptister. Så nu är förvirringen total 🙂 Tur att ungen snart kommer hem igen och att jag får inspektera läget innan dess 🙂

Kitsch

Min enkla boning ger just nu ordet kitsch ett ansikte 🙂

19 var alldeles ensam hemma hela dagen igår och ägnade sig åt att julpynta. Han tog fram precis allt vi har i julpyntsväg, t o m de två kartonger som jag brukar låta bli att packa upp. Det är bara att se glad ut och fokusera på att eländet åker ner om ett par veckor.

I kväll har kitschens häxmästare 19 monterat och dekorerat pepparkakshuset. Av hänsyn till de som tycker att julen är en vacker och stämningsfull högtid avstår jag från att lämna någon utförlig beskrivning av mästerverket. ”Tror du att mormor svimmar nu?” undrade 19 och fortsatte att spritsa kristyr på ett stort pepparkakshjärta. Jag tittade en extra gång på spritsandet. Jo. Det stod Glad Påsk.

Mormor kommer inte att svimma  Hon gillar det mesta 19 tar för sig för. Själv tycker jag att det går rätt bra ändå, trots allt. Det är inte mycket som är sig likt här hemma när 17 inte är på plats, så vi kan ju lika gärna ta ut svängarna ordentligt 🙂

Så mörk är natten….

Väcktes klockan fem i morse. Inte av lucia som nalkades i midvintertid, men väl av ett SMS.

”Kommer direkt till ettårskalaset ikväll. Hoppas att du inte har nå’n jobbig SMS-signal på din mobil så att du vaknade av det här.”

Funderar allvarligt på att svara sonen något i stil med ”Det finns inget som går upp emot en timmes bokläsning vid kvartöverfem-draget en söndagmorgon när resten av världen sover”. Men det gör jag inte. Jag går helt och hållet på spåret att det var bra att han hörde av sig 🙂

Sjuka i grupp

19 var iväg och sprutade sig mot den med knorr i måndags. Lite drygt en timmes köande utomhus i novemberrusket, men det tyckte sonen var helt OK. I tisdags morse vaknade han med hög feber och ont i alla leder. När den ömma modern fick information om sonens tillstånd blev hon naturligtvis aningens skärrad och föreslog omedelbar hämtning på folkhögskolan för transport hemåt. Att sonen skulle ligga ensam och sjuk i ett studentrum utan att någon har koll kändes inte bra alls.

”Ingen fara” meddelade sonen. ”Vi lastade två bilar fulla med kompisar i går och vaccinerade oss i grupp. Idag är alla sjuka, så vi tar hand om varandra”. Det kändes bra att höra för en orolig mamma. Fram på eftermiddagen kom nästa SMS. ”Hur gör man krossad potatis?”. Då förstod jag att det värsta var över.

Btw – så här gör man krossad potatis. Ett suveränt tillbehör till kött av alla de slag:

• Koka potatis. Det gör inget alls om den kokar sönder.
• Krama sönder potatisarna i handen och lägg dem på en plåt du smörjt med flytande margarin eller olja  eller olja och smör. Salta och peppra.
• Släng in plåten i ugnen på 200 grader. Låt den vara där i 35-40 minuter. Det gör inget om det blir längre.
• Rör om bland potatisarna då och då.

Resultatet bli en plåt med gyllenbruna, ytterst knapriga potatisar i alla möjliga former. Väldigt gott!

Jag tror det var Jamie Oliver, den nakne kocken, som jag fick idén från en gång för läääänge sedan.

19 skapar

Det kom ett MMS från sonen. Med bild på en snyggt uppbunden hel kyckling. Prydligt lagd i ugnsform. ”Hittade färsk kyckling som bara kostade 30 kronor kilot. Hör av mig igen när jag vet hur det blev”. Den ömma modern blev klart imponerad, visade MMS:et för barnets far som torrt konstaterade att ”han klarar sig bättre i köket än jag gör”. Det gick ett par timmar.

SMS från sonen. ”Maten blev sjukt god. Vi fyllde pippin med äpplen, katrinplommon och smör. Öste den då och då. Egen klyftpotatis och kall sås med örter till. Har hittat en kompis som oxå gillar att fixa i köket”.

Jag tror att 19 får avbryta studierna, hoppa över lumpen och komma hem och laga mat istället 🙂

Födelsedag…

…och två månader till julafton var det igår minsann. Och idag är det två månader till årets bästa och mest kravlösa dag: juldagen.

Visst blev det uppvaktning före klockan tio i går. Trots att jag hade skrivit på bloggen att sådana tilltag enbart görs på egen risk 🙂 Eftersom svärmor håller sig undan allt vad datorer heter och inte har en aning om min blogg, så ringde hon förstås i svinottan. Eller rättare sagt vid halv tio-tiden. Men se då var jag redan upp sedan en halvtimme tillbaka eftersom grannen-som-bygger-om-hela-huset-från-grund-till-tak-invändigt-och-utvändigt började kapa sten strax före nio. Kan man annat än älska en sådan människa….eller näe…..

Det blev alltså ingen som helst uppvaktning på sängkanten. Men senare på dagen blev det både blommor och choklad i alla möjliga varianter och en ”liten larvig stekpanna som får dig att tänka på Thailand och sol och värme” (citat från 19). Stekpannan var i form av en stjärna. Förra året när vi var i Thailand kunde man få frukostäggen i form av stjärnor eller hjärtan.

Vi hann också med uppvaktning av dagens andra födesledagsbarn – min pappa- och tårta och middag innan det var dags att åka rätt ut i skogen och se opera direkt från Metropolitan. Aida stod på programmet den här gången och det var en maffig föreställning, med t o m ett gäng levande hästar på scenen i andra akten. Enligt 19 var inte det så mycket att hetsa upp sig över eftersom Aida har framförts både med riktiga elefanter på scenen och vansinnigt illa tilltygade människor från kriget som får pubilken att springa ut och kräkas mitt i föreställningen 🙂

Ett år äldre. Ett år klokare? Tveksamt kanske 😀

Från total tystnad….

…..till totalt kaos 🙂

Min helg blev SÅ skön. Jag gjorde saker i min egen takt, klarade av några måsten och passade på att göra en hel massa ”icke-måsten”. Tittade på film. Läste bok. Var ute. Chattade en stund med 17-alldeles-nyvaken-i-USA på eftermiddagen och fick ta del av hennes helgplaner. Inga ljud som jag inte hade kontroll på. Lugn och ro.

På söndag eftermiddag började kaoset. Testosteronfalangen damp ner med en timmes mellanrum. Först kom Kärleken hem från sin tripp söderut, sedan kom 19 farande från grannstaden för att lämna tillbaka bilen. Jag börjar på att bli lite bekymrad för den pojken 🙂 Vuxenpoängen duggar tätt numera och när han tillkännagav att han inte tänkte åka ut till skolan på eftermiddagen/kvällen utan vänta till måndag morgon ”för jag har flängt runt så mycket idag” trodde jag först inte att jag hade hört rätt. Så då var vi helt plötsligt tre personer hemma, varav två tvångsmässigt började ägna sig åt varsitt musikprojekt när middagen var avklarad. Projekten var i helt olika genrer och om det funnes någon ombudsman mot plågsamma ljudförsök så hade jag genast anmält testosteronfalangen dit. I klump.

Idag har kaoset fortsatt. Min telefon ringer ytterst sällan på jobbet, det är mest e-posten som all kommunikation går igenom. Men idag verkade halva företaget ha fått upp ögonen för att Mrs Structure har en telefon. Jiha vad det har ringt. Om precis allt. Lägg till det tre deadlines av måstekaraktär, ett mycket delikat översättningsuppdrag och ett större systemstrul på eftermiddagen som drabbade många. Periodvis kände jag mig som jag satt i avgångshallen på Kastrup eller nå’t och jobbade 🙂

Ibland vet man att man lever. Och tur är väl det 🙂

Längtan

I söndags sa 19 till sin mamma: ”Mamma…..vet du, på onsdag är det tre månader kvar”. Till vadå, tänkte jag först. Inte julafton iaf, för den tremånadersgränsen är ju redan passerad. 7 oktober – 7 januari. Poletten trillade ner. Tre månader kvar innan 19 får rycka in lumpen. ”Längtar du?”, frågade jag min för stunden lätt frånvarande son. ”Om…..” sa sonen och stirrade drömskt ut i rymden. Intressant det där. Att någon kan snudd på längta ihjäl sig efter att få göra något som andra försöker göra det mesta för att slippa 🙂 Nu ska ju 19 bli musiksoldat och det blir man inte om man inte är supermotiverad. Så det är klart att han längtar.

17-därborta-i-väster tror vi också har längtat lite ett tag nu. Hem. Storebror läckte att hennes status på Facebook skickade sådana signaler. Hon har varit därborta i två och en halv månad nu och det är helt enligt plan att hon ska längta hem lite så här dags. Det gör de flesta när den första wow-känslan har lagt sig och vardagen rullar på. Hon trivs bra med skola, familj och kompisar därborta, men hon saknar Sverige. Och oss, får man förmoda. Det man gör i sådana situationer är att se till att inte ha någon kontakt med Sverige alls, att hålla sig sysselsatt med annat och att berätta för värdfamiljen och kompisarna hur man känner sig. Jag påminde henne om det i ett mail och sedan har det varit knäpptyst från Amerikat och det är lugnt på Facebook, så förhoppningsvis rullar det på.

Själv längtar jag också. I det lite längre perspektivet till sol och värme på Kuba och i det kortare perspektivet till helgen när det är premiär på opera via satellit från Metropolitan. Stort och smått – det är så det ska vara!

Vuxenpoäng

Min store lille son som bott i studentkorridor i fyra veckor förgyllde tillvaron i föräldrahemmet en liten stund i söndags. Han hade varit iväg på ännu någon märklig orkesterrepetition och mellanlandade för lite mat och en natts sömn i den egna bäddsoffan innan det var dags att åka tillbaka till skolan utanför sta’n.

På kvällskvisten kom 19 inramlande i arbetsrummet med ett kroppsspråk som påminde om någon som sålt smöret och tappat pengarna. En jäkla massa smör dessutom 🙂 Han tog ett djupt andetag och sa med bruten stämma ”mamma…jag måste få lite ordning på mitt liv. Kan du hjälpa mig?”

Eftersom jag såg i ögonen på 19 att det dolde sig inte bara en räv, utan ett helt rävgryt komplett med gångar och allt, bakom örat så spelade jag med. Jag svarade med bekymrad röst ”Kära lilla barn, det är klart att jag ska hjälpa dig. Berätta nu.”

Den senaste tiden har det kommit SMS från 19 varannan dag ungefär. Han ska spela här och han ska spela där och undrar om familjen har några planer vid de olika tillfällena. Ibland behöver det dessutom lånas bil. När jag hade fått fyra SMS inom loppet av tre dagar vände jag tillbaka till sonen och föreslog att han skulle höra av sig fortsättningsvis när han INTE ska spela istället. Det skulle vara enklare 🙂

19 har på senare tid blivit väldigt efterfrågad i diverse olika konstellationer och som inhoppare när någon får förhinder. Vi såg tendensen redan i slutet på trean, men nu när han studerar på högre nivå så har efterfrågan på hans tjänster stigit till en helt annan nivå. Och eftersom musik är det roligaste den unge mannen vet så vill han ju så klart vara med på det mesta.

Det han nu ville ha hjälp med var att fixa någon slags papperskalender. ”Jag har så mycket grejer på gång nu och det blir ju heldumt om jag skulle dubbelboka mig. Då blir ju ingen glad. Jag måste helt enkelt ha lite koll. Och nej – jag vill inte använda kalendern i mobilen. Jag vill ha papper som jag kan sätta på min anslagstavla och som jag kan bläddra i.” Med gemensamma krafter skrev vi ut ett antal kalenderblad från Outlook. 19 gillade upplägget och tackade med orden ”tack mamma….nu känner jag mig nästan vuxen. Almanacka och snudd på eget boende, snart får jag väl ett orange kuvert också”.

På något vis gläder det mig att han ville ha en papperskalender 🙂