Hon är sig lik

Efter tio dagar i amerikanska södern kan jag konstatera att 18 är sig rätt lik. Frånsett att hon numera pratar engelska med grav sydstatsaccent, gärna äter frukost på Bojangles och helst går i högklackat 🙂
Mer rapporter kommer.

Snart är hon hemma igen

Snart är 18 hemma igen efter nästan ett helt år som utbytesstudent i en liten håla på den amerikanska östkusten.

Något säger mig att det kommer att bli en betydligt större omställning att få hem henne än det var när hon åkte 🙂

Sjöjungfru?

Väcktes av en ilsken telefonsignal klockan sju i morse. Iofs hade jag sagt att jag inte skulle sova bort hela lördag förmidddag. Men klockan sju kändes lite väl tidigt. Det visade sig vara 18 som ringde från USA, mitt i natten i hennes tidszon. Det var allvarliga saker som behövde diskuteras – inköp av balklänning.

”Jag har hittat en klänning som jag först inte tyckte om alls för jag såg ut som en sjöjungfru i den. Men sen provade jag den igen och den är faktiskt inte så tokig. Man kan inte hänga undan kläder i butikerna här så jag knölade in den långt in i ett hörn på en klädställning och jag hoppas den är kvar i morgon. Kan du sätta in pengar? Och förresten så behöver jag skor, några smycken och så måste jag fixa håret också”.

Det är tur att vi snart ska åka över och hälsa på så att jag får se den där sjöjungfruutstyrlsen med egna ögon. Sedan behöver jag nog kolla av hur läget är där borta egentligen 🙂 Jag frågade 18 varför hon var uppe mitt i natten och då berättade hon att ”Vi åkte och letade klänningar och sedan åt vi middag och när vi åkte hem åkte vi vägen förbi värdmammans brorsas klubb och det var manliga strippor som uppträdde där, fast de hade kläderna på sig när vi kom, men vi stannade kvar en stund och väntade på att det skulle hända nå’t. Men det gjorde det inte”.

Manliga strippor? Med kläderna på? Om jag inte minns helt fel så är 18:s familj mycket aktiva baptister. Så nu är förvirringen total 🙂 Tur att ungen snart kommer hem igen och att jag får inspektera läget innan dess 🙂

Längtan

I söndags sa 19 till sin mamma: ”Mamma…..vet du, på onsdag är det tre månader kvar”. Till vadå, tänkte jag först. Inte julafton iaf, för den tremånadersgränsen är ju redan passerad. 7 oktober – 7 januari. Poletten trillade ner. Tre månader kvar innan 19 får rycka in lumpen. ”Längtar du?”, frågade jag min för stunden lätt frånvarande son. ”Om…..” sa sonen och stirrade drömskt ut i rymden. Intressant det där. Att någon kan snudd på längta ihjäl sig efter att få göra något som andra försöker göra det mesta för att slippa 🙂 Nu ska ju 19 bli musiksoldat och det blir man inte om man inte är supermotiverad. Så det är klart att han längtar.

17-därborta-i-väster tror vi också har längtat lite ett tag nu. Hem. Storebror läckte att hennes status på Facebook skickade sådana signaler. Hon har varit därborta i två och en halv månad nu och det är helt enligt plan att hon ska längta hem lite så här dags. Det gör de flesta när den första wow-känslan har lagt sig och vardagen rullar på. Hon trivs bra med skola, familj och kompisar därborta, men hon saknar Sverige. Och oss, får man förmoda. Det man gör i sådana situationer är att se till att inte ha någon kontakt med Sverige alls, att hålla sig sysselsatt med annat och att berätta för värdfamiljen och kompisarna hur man känner sig. Jag påminde henne om det i ett mail och sedan har det varit knäpptyst från Amerikat och det är lugnt på Facebook, så förhoppningsvis rullar det på.

Själv längtar jag också. I det lite längre perspektivet till sol och värme på Kuba och i det kortare perspektivet till helgen när det är premiär på opera via satellit från Metropolitan. Stort och smått – det är så det ska vara!

Skolstart

Så där. Då har även det äldre barnet flugit ut och Kärleken och jag är ”barnlösa” – iaf i veckorna nu i höst. Efter jul blir det barnlöst på heltid fram till dess att 17 kommer tillbaka från USA.

19 har flyttat hemifrån idag. Kärleken svarade för transporten ut till folkhögskolan utanför sta’n där sonen ska tillbringa höstterminen i väntan på att han rycker in i lumpen efter jul. ”Det kändes precis som när jag flyttade in i studentkorridoren” var Kärlekens summering av morgonens avlämning. Det var inspektion av rum, kvittering av nycklar och suckande över kommunalgrå tapeter. 19 konstaterade att fyra klasskompisar från gymnasiet hamnat i samma korridor och att det kändes skönt att ha eget rum – flickvännen som börjat på en annan folkhögskola delar rum. ”Det kan ju vara skönt att kunna stänga dörren och vara själv ibland”, summerade 19.  Jag gissar att det kommer att bli en och annan tur till IKEA framöver, för rummet behövde fräschas till en del enligt barnets far 🙂

Själv satt jag på tåget till huvudstaden i morse och tänkte tillbaka på att det nu har gått en månad sedan jag skickade iväg det yngre barnet till det stora landet i väster. Det var betydligt känslosammare än dagens begivenhet 🙂 17 har f ö börjat skolan därborta idag och vi väntar med spänning på rapporter om hur det har avlöpt.

Annars har det varit en dag fullspäckad med möten och en massa spring hit och dit. Nu ser jag fram emot två dagar vid skrivbordet. Förhoppningsvis hinner jag producera en hel del innan det är dags att åka upp igen på torsdag.

Häng på västerut!

17 har skaffat sig inte mindre än två bloggar som hon (förhoppningsvis) kommer att uppdatera flitigt.

Från textbloggen har hon länkat till sin fotoblogg där hon har tänkt sig att lägga in en del av sina bilder. Fotobloggen har hon inte fått fart på än, men hon skriver då och då och lägger in lite bilder i textbloggen.

Kika in hos henne och skriv gärna en kommentar eller två  – då blir hon jätteglad!

På tu man hand

Nu har Kärleken och jag levt ensamliv här hemma i nästan fyra veckor. Det är en stor omställning, men det går faktiskt riktigt bra. Och det har onekligen sina poänger med en tvättkorg med kraftigt reducerat innehåll. En liter mjölk räcker hur länge som helst och det jag tror finns i kylskåp, frys och skafferi finns faktiskt också där. Ungdomarna har det bra och förefaller att trivas mycket gott med sina liv och det känns förstås skönt för de gamla föräldrarna 🙂

19 har skaffat sig ny flickvän, bosatt 30 mil söderut. Han spenderade förra veckan hemma hos henne, kom hem i fredags, tvättade lite, packade om och igår körde Kärleken ner honom till stationen för vidare befordran norrut. Till Abisko Turiststation närmare bestämt. Han och tre scoutkompisar ska vandra till Nikkaloukta under veckan som kommer och förhoppningvis även hinna med ett dygn på Kebnekaise. Tält, frystorkad mat, godis, myggstift, sovsäck – det var en hel del prylar som skulle packas igår. Jag tyckte att ryggsäcken kändes tung, men i 19:s värld så är det coolt att bära med sig allt 🙂 Själv skulle jag gärna ge mig ut på ett sådant äventyr också, men då bara med dagpackning, en vettig säng att sova i och gourmetmat på kvällarna. Tänk så olika det kan vara 🙂

19 kommer hem nästa söndag och på måndag börjar han plugga på folkhögskola i väntan på lumpen i början på nästa år. Skolan ligger strax utanför sta’n men han kommer att bo där i veckorna. Den biten av folkhögskolelivet får han bara inte missa. Jag gissar att han kommer hem på helgerna för att äta, tvätta, träffa andra kompisar och i bästa fall också umgås lite med oss 🙂

17 har varit närmare fyra veckor i USA nu och hon stortrivs med sitt liv därborta. Skolan börjar inte förrän om en vecka så nu lever hon livets glada dagar 🙂 Shoppar, går på bio, träffar nya skolkompisar, äter onyttig mat, fikar på Starbucks, badar och umgås med familjen. Hon kommer väldigt bra överens med sin familj och de verkar också trivas med henne. Jag pratade med både 17 och hennes värdmamma i telefonen för en vecka sedan och båda var lika lyriska när de berättade om varandra. Värdmamman skrattade också gott när hon berättade att hon och hennes man aldrig varit med om att en utbytesstudent skaffat sig ett socialt nätverk så snabbt som 17 gjort. Inga problem att tala om än alltså.

Själv tycker jag att det känns lite som vårt nya på-tu-man-hand-liv är en liten förlängning av semestern. Vardagen blir enklare när man slipper pussla så förbenat för att få det hela att gå i lås. Visst är det tomt och visst saknar jag ungdomarna, men det ligger ju i konceptet att de ska flyga ut och när båda har det bra och klarar sig fint på egen hand så är ju allt frid och fröjd. Sedan är det ju så att 17 faktiskt kommer tillbaka i början på nästa sommar och något säger mig att det kommer att bli en betydligt större omställning både för oss och för henne. Men det tar vi då.

Ungen har flugit ut

Så. Då har den minsta ungen flugit ut ur boet och återkommer först någon gång i juni nästa år. I torsdags lyfte planet från Arlanda som skulle ta 17 och hennes fem nya kompisar till New York via Heathrow. På Heathrow skulle en liten grupp på fem ungdomar från Schweiz ansluta, bl a den tjej 17 ska bo tillsammans med hos värdfamiljen det kommande året.

Hela veckan innan 17:s avfärd gick i tårarnas tecken. Det är tufft att säga hej då – fast man vet att man kommer att ses igen och att man kommer att ha kontakt hela tiden tack vare all teknik. 17 och jag pratade en hel del om hur det kändes dagarna innan hon åkte iväg. Jag berättade att jag med största sannolikhet skulle lipa som en gris på Arlanda, men att det i så fall inte beror på att jag inte vill att hon ska åka. Det är klart att jag vill att hon ska åka iväg och att hon ska få ett fantastiskt år. Men det känns i hjärtat för en mamma att skicka ut sin unge i den stora, vida världen. Så är det bara.

Vi var tre mammor som klappade om våra ungar och torkade tårarna – de medföljande papporna försökte att vara tappra och se coola ut. Men jag såg nog att det blinkades och svaldes en del även där 🙂 Så gick kidsen genom säkerhetskontrollen och vi föräldrar vandrade vidare tillbaka till våra vanliga liv, medan ungarna flög iväg ut på det stora äventyret.

Flygresan gick bra och nu är 17 på en veckas ”anpassningskurs” i NY som verkar vara helt i hennes smak. Eller ”awesome” som hon numera uttrycker sig 🙂

Dygnet runt

I morse när jag kom ut i hallen möttes jag av en stor skylt på 17:s dörr:

17 håller igång dygnet runt nu de sista dygnen innan det bär iväg. På dagarna lagar vi mat och provpackar, på kvällarna träffar hon de olika kompisgängen för att säga hej då och på nätterna är hon uppkopplad och pratar med sina blivande skolkompisar där borta. Det är lite slitigt att leva i två tidszoner samtidigt 🙂

Lydig som jag är så väckte jag 17 hyfsat tidigt, vid niotiden. Sedan har vi gråtit en skvätt när våra synnerligen goda vänner kom för att säga hej då, vi har paniktvättat lite saker som ”kanske ska med” (haha….det handlar nog snarare om att se till att de INTE kommer med…), ägnat oss åt lite datorpyssel, åkt några ärenden, administrerat lite och sist, men inte minst, fixat en MYCKET viktig del av packningen:

”Det ser ut som när man hade barnkalas” var 17:s spontana kommentar när hon hade packat ner en stor påse lösgodis i mindre plastpåsar att plocka fram när godissuget blir för stort där borta. Blott Sverige svensk mjölkchoklad har – naturligtvis kommer det med ett litet lager sån’t också 🙂

Snart bär det iväg – tanken svindlar när jag tänker på att det lilla barnet är i NY på fredag den här veckan. Utan mig!!!!

Själv ska jag också åka iväg ett par dagar – och min packning är inte den lättaste heller. Med tanke på att väderprognosen ser ut så här så behöver man ha med s g s det mesta, utom möjligtvis snöskor 🙂

Lätt och svårt

Igår vräkte regnet ner större delen av dagen. 17 och jag hade alltså gott om tid att uträtta stordåd i köket och gå igenom Amerikakofferten 🙂

17 konstaterade att det är förhållandevis lätt att:

• fixa köttbullar. Bara man kommer ihåg att skölja av händerna i kallt vatten då och då medan man trillar bullarna. Då kletar det inte alls och bullarna blir jämna och fina.
• baka tekakor med rostade havregryn. (Notering i hjälpdokumentet: Tänk på vattentemperaturen! Jästen DÖR om det blir för varmt.)

Något som däremot är väldigt svårt är att prioritera sin packning. När det nödvändigaste i klädväg var packat vägde väskan 20 kg. Hon får ha med sig max 23 i resväskan. Efter en tuff genomgång lyckades hon ta bort 2,5 kg. Nu har hon drygt 5 kilo kvar att vifta på och med tanke på att necessären ska rymmas inom de kilona så är väl packningen att betrakta i stort sett som färdig 🙂

I eftermiddag blir det ett race på sta’n – det ska bl a inhandlas en country-CD med Jill Johnsson som värdpappan ska få i present. Han ääääälskar country&western. Det gör inte vi 🙂 så det är väl bäst att gå till en ”riktig” skivaffär där 17 kan få lite råd om vilken skiva som är bäst.

Först ska det dock lagas lunch. Det är varmt och skönt ute och vi ska slå oss lösa på stuvade makaroner och stekt falukorv. Perfekt sommarmat 😀 Man får väl vara glad att 17 inte skrev upp ärtsoppa eller rotmos på listan. Det känns inte riktigt som det man längtar allra mest efter i fruntimmersveckan….