Stolt?

Ord kan ha väldigt olika innebörd för olika människor. Det konstaterar jag nästan dagligen, i mitt harvande i saltgruvan. Igår kom betydelsen av ordet ”stolt” upp till diskussion i ett tämligen otippat sammanhang.

Den förvirrade civilingenjören och jag gjorde en snabbtur upp till huvudstaden eftermiddag/kväll/natt igår. Målet var Berwaldhallen där 22 och hans studentkamrater på skolan med kungligt prefix spelade stor konsert inför en fullsatt konsertlokal.

En solokonsert och en riktigt maffig symfoni stod på programmet. Symfonin är en av 22:s absoluta favoriter och är snudd på en våt dröm för den som spelar samma instrument som 22 gör. Den är riktigt, riktigt häftig. Och krävande. Det var helt fantastiskt att sitta där i publiken, njuta av musiken och se 22 i sitt rätta element. Mitt i symfoniorkestern, snart färdig med första året av sin långa musikerutbildning. Man blir glad. Rörd. Och förstås ganska stolt.

Solist i det andra stycket var en dotter till en av makens bekanta. Hon närmar sig slutet på sina studier och gjorde en fantastisk insats i den nästan 60  minuter långa solokonserten. Applådåskorna dånade i fina konsertsalen. Det blev inrop på inrop. Hon fick blommor. Bravoropen haglade. Vi var djupt imponerade och konstaterade att flickebarnets pappa, som förstås också satt i publiken, måste vara oerhört stolt.

I pausen gratulerade vi pappan och skojade lite om att det måste ha varit jobbigt att sitta i publiken. ”Vilken stolt pappa du måste vara nu” sa den förivrrade civilingenjören till sin bekant. ”Nejnejnej….jag är inte stolt. Det är ett hemskt ord. Så negativt. Men jag är glad. Glad för hennes skull”. Vi blev ganska överraskade båda två över hans reaktion och jag fick fram något i stil med att ”jomen sina barn har man all rätt att vara stolt över. Mallig är något helt annat”.

Efter symfonin klappade vi lite på 22 som var helt utmattad och flaxade runt i en högre dimension av något slag. Han var kort sagt speedad – hög av musik, lycklig över att få spela sin våta dröm, lättad över att det hade gått bra och fortfarande i något slags rus efter en i hans tycke fantastisk repetitionsvecka. Vi åkte hemåt och höll oss vakna i bilen genom att bland annat diskutera ordet ”stolt”.

I min värld är stolt ett positivt begrepp. Men jag kan inte vara stolt över att vara anställd i ett speciellt företag. Det är nämligen något saltgruvan vill ha mig att gradera varje år i medarbetarundersökningen. Men jag vägrar. Jag förstår vad man är ute efter, man vill ringa in om jag skäms för min arbetsgivare. Det gör jag definitivt inte. Men stolthet är ett mycket större och vidare begrepp för mig. Jag är stolt över mina barn – att de vuxit upp till två kloka, fina människor. Jag kan känna stolthet över att den förvirrade civilingenjören och jag fortfarande har ett bra förhållande efter 30 år. Jag kan också känna en viss stolthet över att jag lyckades ta mig igenom mörkret som följde efter stressvurpan och allt jag lärt mig av den.

För mig är ”stolt” ett positivt ord. Hur är det för dig?

Biskopen

Började det nya året med att bli välsignad av biskopen. Jo, så var det faktiskt!

Tack vare 19 så kommer ju Kärleken och jag ut på det ena evenmanget märkligare än det andra. Och på Nyårsdagen var det dags för ännu ett sådant. 19 gjorde sin hittills kallaste spelning i karriären. Utomhus i -12 grader vid en kyrka i grannskapet som firade hela 900 år. Det hela gick av stapeln på kvällen och för att komma fram till starten på detta annorlunda evenemang följde vi en rösad led av scoutlyktor som visade vägen i mörkret.

Det var mycket folk som samlats runt ett antal brasor som gav värme. Det gjorde glöggen vi bjöds på också. Strax före klockan 18 delade sig folkhavet i två delar och mitt i såg jag hur en stav med en krumelur banade sig fram genom massorna. Biskopen i egen hög person hade anlänt. Kyrkklockorna ringde, 19 och hans fyra-fem musikkollegor kom ut ur kyrkan och så drog det hela igång med ett tio minuters specialskrivet stycke med fyrverkerier inlagda här och var. Det var en märklig känsla att stå i mörkret utanför den gamla kyrkan, lyssna på musik, känna värmen från eldarna och se det fantastiska fyrverkeriet.

Det hela avslutades med procession in i kyrkan och där visade det sig att det var ännu mer folk. Folk som inte vågade trotsa kylan utan redan hade bänkat sig. Veklingar 🙂  Vi konstaterade när vi bänkat oss längst fram i ett sidokor där vi bara såg ryggarna på herrarna i en av körerna att det påminde om nyårskonserten från Wien. Där sitter ju folk snudd på mitt i orkestern bara för att få vara med. Vi såg inte mycket och hörde nästan ingenting av 19 och hans gäng som nu spelade till psalmerna. Men det var ett himla tryck för övrigt i den mer än fullsatta kyrkan. Och välsignade blev vi av biskopen, som dessutom skakade hand med alla på vägen ut ur kyrkan och önskade ett fortsatt gott nytt år.

19 halkade i sina tunna kostymskor på vägen till bilen och hamnade platt på rygg i snön. Han konstaterade att det var en av de märkligaste spelningar han haft på länge. Och vi bara höll med. Dessutom tog det nästan 12 timmar att tina upp, men det får det väl vara värt när man fått skaka hand med biskopen och allt 🙂

Födelsedag…

…och två månader till julafton var det igår minsann. Och idag är det två månader till årets bästa och mest kravlösa dag: juldagen.

Visst blev det uppvaktning före klockan tio i går. Trots att jag hade skrivit på bloggen att sådana tilltag enbart görs på egen risk 🙂 Eftersom svärmor håller sig undan allt vad datorer heter och inte har en aning om min blogg, så ringde hon förstås i svinottan. Eller rättare sagt vid halv tio-tiden. Men se då var jag redan upp sedan en halvtimme tillbaka eftersom grannen-som-bygger-om-hela-huset-från-grund-till-tak-invändigt-och-utvändigt började kapa sten strax före nio. Kan man annat än älska en sådan människa….eller näe…..

Det blev alltså ingen som helst uppvaktning på sängkanten. Men senare på dagen blev det både blommor och choklad i alla möjliga varianter och en ”liten larvig stekpanna som får dig att tänka på Thailand och sol och värme” (citat från 19). Stekpannan var i form av en stjärna. Förra året när vi var i Thailand kunde man få frukostäggen i form av stjärnor eller hjärtan.

Vi hann också med uppvaktning av dagens andra födesledagsbarn – min pappa- och tårta och middag innan det var dags att åka rätt ut i skogen och se opera direkt från Metropolitan. Aida stod på programmet den här gången och det var en maffig föreställning, med t o m ett gäng levande hästar på scenen i andra akten. Enligt 19 var inte det så mycket att hetsa upp sig över eftersom Aida har framförts både med riktiga elefanter på scenen och vansinnigt illa tilltygade människor från kriget som får pubilken att springa ut och kräkas mitt i föreställningen 🙂

Ett år äldre. Ett år klokare? Tveksamt kanske 😀

Från total tystnad….

…..till totalt kaos 🙂

Min helg blev SÅ skön. Jag gjorde saker i min egen takt, klarade av några måsten och passade på att göra en hel massa ”icke-måsten”. Tittade på film. Läste bok. Var ute. Chattade en stund med 17-alldeles-nyvaken-i-USA på eftermiddagen och fick ta del av hennes helgplaner. Inga ljud som jag inte hade kontroll på. Lugn och ro.

På söndag eftermiddag började kaoset. Testosteronfalangen damp ner med en timmes mellanrum. Först kom Kärleken hem från sin tripp söderut, sedan kom 19 farande från grannstaden för att lämna tillbaka bilen. Jag börjar på att bli lite bekymrad för den pojken 🙂 Vuxenpoängen duggar tätt numera och när han tillkännagav att han inte tänkte åka ut till skolan på eftermiddagen/kvällen utan vänta till måndag morgon ”för jag har flängt runt så mycket idag” trodde jag först inte att jag hade hört rätt. Så då var vi helt plötsligt tre personer hemma, varav två tvångsmässigt började ägna sig åt varsitt musikprojekt när middagen var avklarad. Projekten var i helt olika genrer och om det funnes någon ombudsman mot plågsamma ljudförsök så hade jag genast anmält testosteronfalangen dit. I klump.

Idag har kaoset fortsatt. Min telefon ringer ytterst sällan på jobbet, det är mest e-posten som all kommunikation går igenom. Men idag verkade halva företaget ha fått upp ögonen för att Mrs Structure har en telefon. Jiha vad det har ringt. Om precis allt. Lägg till det tre deadlines av måstekaraktär, ett mycket delikat översättningsuppdrag och ett större systemstrul på eftermiddagen som drabbade många. Periodvis kände jag mig som jag satt i avgångshallen på Kastrup eller nå’t och jobbade 🙂

Ibland vet man att man lever. Och tur är väl det 🙂

Tosca utan kaka

Ta en svartsjuk operadiva, en ung ädling på flykt från fängelset och en konstnär som är djupt förälskad i operadivan. Lägg till en grym och sadistisk polischef, kärlek, död och Puccini – skaka och du får operan Tosca. Det var den som stod på programmet i går kväll när säsongens satellitsändningar från Metropolitan hade premiär. Sändningen gick till 42 länder på sex kontinenter och just nu kommer jag inte ihåg hur många människor runt om i världen som satt bänkade för att njuta i precis samma stund jag gjorde det. Häftigt är det iaf!

Det är Folkets Hus runtom i landet som storsatsat på att bygga tekniskt avancerade anläggningar som gör det möjligt att ta emot den här typen av sändningar. Oftast finns de här anläggningarna på små orter och det var därför vi satte oss i bilen och åkte rätt ut i skogen. Föreställningarna har blivit enormt populära och säsongens biljetter till ”vårt” ställe sålde slut på tio minuter i våras. Här kan du läsa mer – och jag rekommenderar verkligen ett besök. Det är en upplevelse även för den som kanske inte har opera högst upp på favvolistan.

Nu laddar vi för Aida som kommer upp om två veckor. Den har jag inte sett sedan jag var tretton år, så det ska bli riktigt spännande.

Husmanskost och opera

Ibland drabbas jag av husmorsryck och serverar gammaldags, rekorderlig husmanskost till familjen. Idag var det dags igen och jag har bjudit på egenhändigt rimmad och sedan kokt saltrulle, skuren i tunna skivor och rotmos. Mums!

Nu återstår det att se om husmorsrycket har gått över till i morgon – det kommer att visa sig när jag ska ge mig i kast med en stor bit högrev som ligger och tinar i kylskåpet. Blir det kalops är husmor kvar 🙂 Det är inte helt otänkbart att det blir en rejäl Boeuf Bourgignon som ska puttra på spisen halva dagen ( det ska bli urtrist väder i morgon) och i så fall får man väl anta att det svenska husmorsrycket fått en fransk touch.

Ikväll är det äntligen dags för premiär på satellitsändningarna från Metropolitans matinéföreställningar. Kärleken och jag ska lasta bilen full med goda vänner och åka rätt ut i skogen för en kväll med härlig musik. Tosca står på programmet ikväll och det är (ännu en) sorglig historia, så det är bäst att ladda med stora näsduken.

In i garderoben

Det är ju inne att komma ut ur garderoben nu för tiden – idag har jag gjort precis tvärtom. Kärleken och jag har dykt in i garderoben med huvudet före och sorterat, rensat och plockat ut så det står härliga till.

Den ursprungliga planen var en tur till sista upplagan av Bondens Marknad medelst cykel eftersom bilen är utlånad till 19 sedan igår kväll. Så blev det inte. Idag vräker regnet ner här i mitt hörn av verkligheten så vi fick tänka om. Nu är garderoben ordentligt städad, det står en stooooor påse på golvet med sådant som ska skänkas till klädinsamlingen och en lite mindre påse med rent skräp som bara ska kastas.

19 kom hemfarande när vi var nästan färdiga. Han hade varit långt ute på stäppen för andra helgen i rad och spelat umpa-bumpa-musik iförd Lederhosen, flätstickade knästrumpor och ”liten fjantig hatt med rakborste”. Han har inga spärrar alls den unge mannen 😀 Nu sitter vi i varsitt hörn i huset, framför varsin dator. Regnet smattrar på fönsterrutorna och jag är så nöjd med att jag inte behöver ge mig iväg ut på något idag.

Taichi och stridsflygplan

Efter mycket moget övervägande blev det Garnisonens Dag med flyguppvisningar, utställningar, militärmusik och allt annat som hör till. Det som gjorde att jag tvekade i det längsta var den cykeltur på drygt 1,5 mil som låg mellan mig och flottiljen. Här ute på stäppen blåser det nästan jämt. Även när det inte blåser egentligen – lite skumt, men så är det. En så lång cykeltur i motvind är ingen höjdare.

Nåväl, jag packade vattenflaska och några äpplen och gav mig iväg i ett strålande eftersommarväder. Märkligt nog blåste det inte alls, så jag hade en riktigt fin cykeltur. Vid ån nära där jag bor var det fullt hallå. Teknis hade sin årliga dragkamp där ett lag står på varje sida om vattnet och den som förlorar får ett höstbad. Det var fullt av studenter i overaller, hög dunka-dunka-musik och med ett nostalgiskt leende tänkte jag tillbaka på alla gånger jag själv var med där nere i lervällingen. Jag var aldrig med i något draglag, men ett riktigt studentjippo kräver musik och det var där jag höll till. Fast sedan slog det mig att dagens ungdomar är veklingar 🙂 På min tid gick den här tävlingen i mitten av oktober när det är rått och fuktigt och kallt i vattnet. Inte runt 20 grader varmt och strålande sol. Tunnisar 😀

Jag cyklade vidare och när jag körde förbi 17:s gamla skola var jag tvungen att stanna till en stund. Skolan är byggd i början på 1900-talet, det är en stor park runt skolhuset och i den parken stod ett gäng svartklädda människor och körde tai-chi eller chi-gong eller nå’t liknande. Det var en märklig syn. Någon kamera hade jag förstås inte med och mobilkameran räckte inte till riktigt. Så jag stod och tittade en stund och gjorde en mental notering om att berätta det för 17 nästa gång vi hörs.

Till slut var jag framme på flottiljen. Tyvärr missade jag första delen av flyguppvisningen – den försiggick över huvudet på mig när jag fortfarande cyklade, men resten fick jag se. Jag är barnsligt road av sådana tillställningar och blir nästan rörd (ja jag vet – jag är inte klok….) av precisionen och de perfekta avstånden. Det är väl bara en sann strukturfascist som kan röras till tårar av sådant 🙂

Det var en kontrastrik dag – taichi och stridsflygplan, dragkamp och helikoptrar. Men roligt var det. Och rabatten finns ju kvar idag. Eventuellt 🙂

Tantmys och annat mys

När tårarna hade torkat på Arlanda i torsdags satte jag mig på tåget in mot sta’n igen för att sedan ta mig ut i skärgården. Långt därute har min bästa kompis från skoltiden slagit sig ner. Mitt i skogen, granne med havet och klipporna.

Första kvällen ringde kompisens mobil – mitt i middagen. Det var en av våra gemensamma bekanta, en herre i 60-årsåldern. Han hade ett akutärende som krävde min kompis hjälp, gärna på plats, 40 mil bort. ”Glöm det”, sa min kompis och berättade att jag var på besök och att vi hade semester. ”Aha”, sa bekantingen, ”ni ska ha tantmys”. Och tantmys blev det! Vi har:

• Vandrat längs havet. Igen och igen och igen.
• Suttit och glott ut över fjärden.
• Pratat, pratat, pratat.
• Löst samtliga världsproblem – stora som små.
• Druckit vin. Flera gånger.
• Ätit god mat.
• Outletshoppat lite i Gustavsberg.
• Plockat fyra liter kantareller och ätit upp den största delen av dessa.
• Besökt kompisens mamma och fikat och fnittrat tillsammans med henne. Det gick precis lika bra att fnittra som för 35 år sedan 🙂
• Bara varit.

Till saken hör att min kompis är en lika stor marschnörd som jag är – så vad passade bättre än att besöka Stockholm Military Tattoo på lördagkvällen? Det blev en toppenkväll som tyvärr stördes rejält av ordningsmakten under den första timmen.

Precis när programmet hade börjat dök en polishelikopter upp från ingenstans. Den stod sedan och hovrade (det heter väl så när en helikopter står stilla i luften) precis över oss med den påföljd att vi knappt hörde musiken. Helikoptern gav sig iväg, men kom tillbaka gång på gång. Vid ett tillfälle ställde sig en man i publiken upp och viftade bort helikoptern. Det initiativet utlöste en spontan applåd i publiken och flera hängde på viftandet. Helikoptern gav sig iväg – men kom tillbaka igen efter en liten stund.

Jag förstår att de hade jättefin utsikt däruppe – men fattar de inte hur mycket de störde?? Och jag kan inte tänka mig att det här var ett event som krävde polisbevakning medelst helikopter. Andra avdelningen genomfördes helt utan helikopterljud så jag gissar att någon ringt till polisen och påtalat problemet.

Det var fyra dagars tantmys i sammandrag. Nu väntar fyra dagar annat mys – Kärleken och jag ska på minisemester.

Over and out!

Lätt och svårt

Igår vräkte regnet ner större delen av dagen. 17 och jag hade alltså gott om tid att uträtta stordåd i köket och gå igenom Amerikakofferten 🙂

17 konstaterade att det är förhållandevis lätt att:

• fixa köttbullar. Bara man kommer ihåg att skölja av händerna i kallt vatten då och då medan man trillar bullarna. Då kletar det inte alls och bullarna blir jämna och fina.
• baka tekakor med rostade havregryn. (Notering i hjälpdokumentet: Tänk på vattentemperaturen! Jästen DÖR om det blir för varmt.)

Något som däremot är väldigt svårt är att prioritera sin packning. När det nödvändigaste i klädväg var packat vägde väskan 20 kg. Hon får ha med sig max 23 i resväskan. Efter en tuff genomgång lyckades hon ta bort 2,5 kg. Nu har hon drygt 5 kilo kvar att vifta på och med tanke på att necessären ska rymmas inom de kilona så är väl packningen att betrakta i stort sett som färdig 🙂

I eftermiddag blir det ett race på sta’n – det ska bl a inhandlas en country-CD med Jill Johnsson som värdpappan ska få i present. Han ääääälskar country&western. Det gör inte vi 🙂 så det är väl bäst att gå till en ”riktig” skivaffär där 17 kan få lite råd om vilken skiva som är bäst.

Först ska det dock lagas lunch. Det är varmt och skönt ute och vi ska slå oss lösa på stuvade makaroner och stekt falukorv. Perfekt sommarmat 😀 Man får väl vara glad att 17 inte skrev upp ärtsoppa eller rotmos på listan. Det känns inte riktigt som det man längtar allra mest efter i fruntimmersveckan….