Category Archives: Semester

Med blixtens hastighet

Standard

Så är årets sommarsemester slut. Ja ja….ska man vara noga så börjar jag inte jobba förrän på måndag, men lördag-söndag skulle jag ju ändå varit ledig. Så visst kan man säga att semestern är slut. Fort gick det. Snabbare än blixten nästan.

Riktigt så eländigt på väderfronten som ”alla” tycks ha haft det har inte jag haft det. Om det handlar om mental inställning, geografisk placering eller val av aktiviteter vet jag inte. Men faktum är att inga planerade aktiviteter har regnat bort för mig och solen har faktiskt behagat visa sig lite då och då. Sedan har jag inte badat i sjö eller hav en enda gång hittills i år – men det gjorde jag inte förra året heller, förrän till senhösten och i en annan världsdel.

Känslorna inför återgången till saltgruvan är blandade. Än en gång känner jag att det är dags för en förändring. Jag behöver göra något annat, få nya utmaningar att bita i och nya människor i min närhet på dagarna. Kanske att hösten kan bjuda på en förändring i den riktningen. Men på det stora hela ingen större jobbångest att tala om.

På hemmafronten väntar en höst med helt nya förutsättningar – det lilla barnet flyger ut ”på riktigt” om tre veckor och sedan är det bara den förvirrade civilingenjören, akvariefiskarna och jag kvar här hemma. Inte heller det känns särskilt ångestladdat, även om jag naturligtvis kommer att sakna 20 och hennes pojkvän. Men nu är ju livet konstruerat på det viset – man har barnen till låns och nu har lånetiden gått ut.

Något som däremot äter energi och är ett stort, svart hål som med största sannolikhet bara kommer att bli ännu större framöver är mina gamla föräldrar. Ett hett tips är att det kommer ett och annat inlägg under hösten på det temat….

Semestern försvann med blixtens hastighet. Något säger mig att även hösten kommer att göra det, så det är väl lika bra att mentalt börja förbereda sig på julen 🙂

 

Pangsjovarning?

Standard

Är det pensionärsvarning om man först sätter sig på sin cykel och åker till stora mataffären och glasbanken, handlar det man ska ha, cyklar hem och lastar av och sedan ger sig iväg åt samma håll igen? Till den tyska lågprisbutiken som lockar med riktigt bra pris på isbatonger, det vill säga fryst hummer från Kanada. Den kommer  väl till pass i hummersoppa i höst, tänkte jag.

Hon som snart ska flytta hemifrån suckade först djupt. Fast sedan kom hon på att det är smart att slå till när det är billigt. Nu lever vi ju inte på ruinens brant direkt. Och jag skulle mycket väl kunna köpa isbatong till normalt pris när det är dags för hummersoppa. Så lite pangsjovarning får nog utfärdas. Trots allt.

Annars har snart 2/3 av semestern rullat iväg. Vi har varit en dag i storsta’n och tittat på sonen som sommarjobbar i vaktparaden. Sedan har jag mest skrotat runt här hemma – tittat på när min förvirrade man målat huset. Stått för markservicen. Läst. Funderat över livet. Druckit ett glas vin eller två. Lugnt och stilla. Nästan lite för lugnt och stilla kan jag tycka nu. Det är nog dags för lite aktivitet av något slag. Får se till att hitta på nå’t till veckan som kommer.

Mot alla odds…

Standard

…så är det riktigt bra väder i det lilla hörn av Jämtland jag befinner mig i. Idag har vi t ex pallrat oss upp på Åreskutans topp och väl där uppe kunde vi njuta av en sol som värmde, nästan helt vindstilla var det och utsikten? Tja…den kan man inte klaga på heller.

Vi har vandrat och pratat. Pratat och vandrat. Så mycket böcker har det inte blivit läst – syredopad och milt sagt rätt stel däckar jag i soffan på kvällarna och efter ett glas rödvin (jaja…ok då…två har det nog blivit) är det ett rent under att jag kan lyfta lite på ena ögonbrynet då och då.

I morgon väntar veckans sista vandring. På lördag drar vi till Östersund och på söndag ska vi vända hemåt igen. Hemresan går över de trakter i södra Jämtland där min förvirrade man har sina rötter. Hemma är vi i bästa fall någon gång sent, sent på söndag kväll. Och då har bara en tredjedel av semestern försvunnit.

Det kunde vara värre.

Jag rekapitulerar

Standard

Någonstans bland golvpappen, gipsdammet, studenten och midsommar tappade jag bort bloggen totalt. Fråga mig inte var den tog vägen. Dags att rekapitulera – eller göra en recap som de säger i kommunikationsbranschen där jag emellanåt befinner mig.

Renoveringsprojekten gick i mål – totalt en vecka försenade. Men det får betraktas som godkänt. Jag är hur nöjd som helst med köket. Det blev precis som jag hade tänkt mig. Nej förresten – det blev ännu bättre! Faktum är jag ganska ofta kommer på mig själv med att gå runt och småmysa lite när jag lagar mat och diskar. Och flera gånger i veckan säger den förvirrade civilingenjören och jag till varandra att ”oh vad bra det är med….” – och det kan handla om allt från självrengöringen i den konventionella ugnen till sopskåpet som man öppnar genom att trycka till lite med ena knä’t på luckan.

Fönsterprojektet avlöpte också väl. Det blev snyggt och i vinter lär vi förhoppningsvis märka att vi fått ett bättre inomhusklimat. Det stora problemet nu är att jag måste bestämma mig för nya gardiner. Eller måste jag det? Jo – någon form av insynsskydd måste det till. Om inte kommer det bli som att sitta i Åhléns skyltfönster och titta på TV när det blir mörkt ute. Kanske att inspirationen kommer nu när det blir ledigt ett par veckor?

20 var årets gladaste student när hon sprang ut från skolan den 8 juni. Ett år senare än sina kompisar på grund av året i USA – men säkerligen också ett år gladare. Hela firandet avlöpte väl. Vi hade tur med vädret och det var inga problem att klämma in närmare 40 gäster i vår lilla skokartong till hus. Maten uppskattades och alla gäster föreföll ha trevligt. Igår fick också det lilla barnet besked om att hon kommit in på sitt andrahandsval till universitetet och står som 21:a reserv på sitt förstahandsval. Hon blev nöjd och glad med både och – kommer hon in på sin reservplats blir hon glad, men hon är precis lika nöjd med det andra alternativet. Hur som blir det att flytta hemifrån till hösten.

Min semester börjar idag. Bättre blir det inte.

Bilar

Standard

Bilar är, precis som mycket annat, ett kapitel för sig på Kuba. Vem som helst får inte köpa en ny bil. Det måste man ansöka om och det krävs en hel del på meritförteckningen för att du ska få köpa en ny bil. Naturligtvis finns det ett väl utbrett subsystem där jag, som är en person som är berättigad att köpa bil, kan ansöka om att få göra det, köpa bilen. Och sedan låta dig, som inte är lika meriterad, ta över bilen och använda den. Mot en viss ersättning förstås. Det kan bli lite krångligt den dagen jag vill sälja bilen – för tänk om du inte har lust att låta mig göra det? Och sälja bilen – ja det går bara att göra till staten. Det finns nämligen inga bilaffäer.

Det här gör förstås att det inte finns så extremt mycket bilar på ön. Jag hade hjärtat i halsgropen första gången vi var ute och körde motorväg och upptäckte att folk gick, satt och stod på vägrenarna. Här och var gick det dessutom djur och betade. Och rätt som det var kom det ett hästekipage körande. Allt folk på vägrenen visade sig ha en naturlig förklaring.

Det vi menar med kollektivtrafik är inte så väl utbyggt och det finns inga ordentliga tidtabeller att förlita sig på. Däremot så har alla statligt ägda bilar på Kuba en blå registreringsskylt. Om man är ute kör en sådan bil är man helt enkelt skyldig att stanna och ta upp folk som liftar längs vägen. Det är ju ganska logiskt, för staten är ju alla tillsammans och en statlig bil är ju precis lika mycket min bil som din. Eller hur? Om man inte stannar och plockar upp liftare som ska åt samma håll blir det dryga böter. Och naturligtvis finns det folk som har som jobb att kolla upp att det hela fungerar. De har senapsgula uniformer, rör sig längs motorvägarna och bemannar också de kontrollstationer som finns lite överallt.

Vår buss under rundturen hade en så’n där blå skylt. När vi var ute och turistade på dagarna hade vi ett särskilt tillstånd som gjorde att vi inte behövde stanna och plocka upp folk, trots att vi hade 5-6 platser över i bussen. När chauffören hade släppt av oss på kvällarna och skulle åka hem till sig var det däremot ett måste att han stannade om någon ville åka med. Jag gissar att det kunde ta en stund för honom att ta sig hem.

Och så är det det där med 50-talsbilarna. När revolutionen kom och amerikanerna fick lämna Kuba blev alla bilar kvar. De här bilarna är de enda bilar man får köpa och sälja fritt, därför rullar många av dem fortfarande runt på ön, främst kanske runt Havanna. Många delar är utbytta och det kan sitta bromsar och motorer från gamla ryska småbilar i de här slagskeppen och hur det står till med trafiksäkerheten ska man nog inte fundera så mycket närmare på 🙂

Första morgonen i Havanna öppnade jag balkongdörrarna och spanade ner på trafiken. Skulle jag få se några 50-talare? Rätt som det var kom en riktigt snygg grön bil med vitt tak åkande. Jag vrålade på Kärleken som borstade tänderna ”Kom får du se en snygg bil!”. Han kom rusande med kameran i högsta hugg för att föreviga det hela. Ett par dagar senare påminde vi om kompisen som var på safari i Sydafrika och fyllde ett minneskort i kameran första dagen. Dag tre gäspade han lite förstrött ”jaha, där var det ett lejon igen”. Ungefär så var det med 50-talsbilarna i Havanna.

Dålig tajming och kontraster

Standard

Mina intryck från Havanna kan sammanfattas med dålig tajming och kontraster.

Dålig tajming får man väl kalla det när flotta lyxhotellet Havanna Hilton byggdes i slutet på 50-talet. Mr Hilton själv var på plats till invigningen tillsammans med vackra damer iförda pälsverk, fina klänningar och diamanter. Hotellet var rejält lyxigt – golv och väggar av marmor, enorma ytor, kristallkronor. Ett halvår senare var revolutionen ett faktum, Fidel, Che och deras kamrater upprättade huvudkvarter på hotellet som raskt döptes om till Habana Libre – det fria Havanna. På bilden till vänster är den övre hallen som ger en liten bild av stilen på byggnaden. Längst bort på väggen hänger en utställning med bilder i svart-vitt från tiden strax före och efter revolutionen. Sån’t gillar jag!

Drygt 50 år efter revolutionen bodde vi ett par nätter högt upp i det stora, nu rätt slitna och smått bedagade hotellet. Utsikten var fantastisk, men jag tror aldrig  jag har frusit så mycket på ett resmål som trots allt räknas som tropiskt. Vi hade ett gigantiskt rum med tre dubbelsängar (vi undrade vem som skulle flytta in i den tredje, men det kom ingen som tur var), stengolv och en luftkonditionering som inte gick att stänga av. När det var sängdags låg vi invirade i fleecetröjor och dubbla filtar. Och inte blev det bättre av att varmvattnet inte fungerade riktigt som vi är vana vid. Det fanns bara ibland. Typ 🙂 Ute var det också kallt. Vi lyckades tajma vårt besök i Havanna med en envis kallfront. Trots att solen var framme då och då var vinden riktigt kall så man var rejält avkyld och genomblåst när det var dags att krypa till kojs i kylrummet.

Havanna är en stad full av kontratser. På gatorna är det gott om 50-tals bilar, men också hästskjutsar och små modernare bilar. Rivningsfärdiga hus (som det visar sig bo människor i när man tittar lite närmare) blandas med nyrenoverade, väldigt vackra hus i klara, skarpa färger. Det finns bodegor, där kubanerna handlar ris, mjöl, socker och det som råkar finnas inne för dagen. Men också exklusiva designeraffärer där turistvalutan gäller.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett annat exempel på dålig tajming är den stora Jesusstatyn. Statyn, som  exdiktatorn Batistas hustru lät uppföra, påminner mycket om den i Rio de Janeiro. Den står på ett berg och blickar ut över Havannas hamninlopp. Och den blev förstås färdig ett par månader före revolutionen. Dålig tajming igen 🙂

Utsikten från Jesusstatyn var vacker. Den röda byggnaden i mitten på bilden är hotell Ambus Mundus där Ernest Hemnigway bodde under långa perioder innan han bosatte sig permanent på ön. Den stores rum finns bevarat och man kan med fördel åka upp på takterassen och njuta av en Mojito. Det är en höjdare om man slipper blåsten, vill säga 🙂

Ernests favoritbar El Floridita fick också ett besök och vi drack förstås en Daiquiri i Ernests sällskap – han finns på plats i baren genom en staty i naturlig storlek. När Ernest själv hade flyttat ut till sitt hus i Cojimar tog han ofta bilen in till Havanna, satt på el Floridita och kunde dra i sig 16 dubbla daiquiris. Sedan tog han bilen hem igen. Att hålla sig undan från vägen då måste ha varit bra tajming 🙂

Pengar

Standard

Pengar är ett komplicerat ämne på Kuba. Det finns två valutor. Dels den inhemska peson – Moneda Nacional, dels turistvalutan Pesos Convertibles eller CUC. Ingen av valutorna går att få tag på utanför landet och som turist ska du ha med dig euro som du sedan växlar till CUC så fort som möjligt. Dollar funkar inte. Kreditkort är inte heller särskilt gångbart och när de funkar kan det vara uttagsavgifter på uppemot 30%.

Kubanerna får betalt i Moneda Nacional. Med de pengarna går man sedan till sin lokala bodega, visar upp sin ransoneringsbok och handlar det som finns att få. Ransoneringsboken gäller bara i staden där du bor och den garanterar att du får köpa varor till ett riktigt lågt pris. Om det finns något att handla, vill säga. Ris, socker och bönor finns oftast att få, sedan varierar det. I en bodega fanns det tre glödlampor, ett basebollträ och fyra rotborstar att välja på utöver basvarorna. I en annan såg jag sex dricksglas, två paket kondomer och tre paket ägg. Tvålen som fanns var grå och tydligen fullständigt hopplös att tvätta sig med eftersom den inte löddrar. Schampoo fanns nästan aldrig. En dag bar de flesta vi mötte på vitlöksflätor, en annan dag var det ananas. Det var vad som fanns i bodegan för dagen och då köpte man det.

Har du däremot lyckats komma över turistvalutan öppnar sig en helt annan värld. Då kan du köpa tvål som löddrar, schampoo, fryst kycklingfilé, andra livsmedel och kanske ett par sneakers. CUC är hårdvaluta och det gör förstås att alla vill jobba nära turisterna i Havanna eller i turisteländet. Nu skulle det ju bli besvärligt om alla bosatte sig i den regionen så det har man löst genom att helt enkelt förbjuda folk att flytta. Skulle du råka bli förälskad i någon från ”fel del” av ön så kan det gå att lösa – men det tar tid eftersom det krävs en rejäl omgång i byråkratins kvarnar.

Nyckeln till det mesta stavas dricks. Musiker på restauranger ska ha dricks, killen som bär väskorna från bussen in i lobbyn, hans kollega som tar vid och bär väskorna från lobbyn upp på rummet, mannen i skägg och cigarr du fotar på gatan, tjejen som kommer med drickan vid lunchen, hennes kollega som bär ut maten…..Mycket dricks blir det och utan dricksen händer inte mycket. Under rundresan löste vi problemet med dricks på ett smidigt sätt – vi lämnade 25 CUC per person till guiden som sedan skötte dricksen åt hela sällskapet. Hon såg till att rätt person fick dricksen och att det var rätt belopp.

Jag såg många kommentarer på Tripadvisor runt dricksen där flera hävdade att det var fullständigt omöjligt att få en drink i baren på allinclusivehotellen om man inte först viftade med dricksen, ingen dricks var lika med ingen städning på rummet och att det är sjukt att man som turist ska behöva betala sin resa ”en gång till”. Så upplevde inte vi det. Vi fick våra drinkar även utan dricks, rummet städades oavsett om vi pepprat sängbordet med CUC eller inte, men visst var handdukskreationerna i en annan klass när vi hade lagt lite dricks och visst ansträngde sig killen som fixade pastarätter på lunchbuffén lite mer om man först la ett mynt i glaset framför honom. Och tänker man ett varv till är ju inte det så konstigt. Att kunna köpa riktig tvål och middagsmat som mättar till sin familj är ju knappast någon lyxkonsumtion.