Svensk mat

Så här i 17:s sista skälvande dagar på svensk mark har den unga damen gjort många listor. En av dem handlar om mat. Det är speciell mat hon vill äta innan hon åker iväg. Flera av rätterna vill hon också laga själv så att de sitter något så när i fingertopparna. Värdmamman har nämligen aviserat att hon mer än gärna ser att 17 gör sig hemmastadd i köket och lagar lite av sin egen favoritmat till familjen då och då.

17 är egentligen en fena i köket. Hon bakar med bravur och backar inte för att ge sig på mer avancerad matlagning. Det finns bara en liten hake: Hon får inte vara stressad när hon jobbar i köket. Börjar något gå snett så tappar hon greppet rätt fort och då finns inte lugnet att tänka klart och hitta en väg att rädda situationen. Därför har hon tagit med sin laptop ut i köket när vi har jobbat tillsammans och där gör hon små noteringar i stil med ”Tänk på att dra ner värmen ordentligt när pannan väl är upphettad” och ”späd lite i taget, såsen tunnar ur efter en liten stund”.

Igår kväll stod kyckling under persiljetäcke på menyn. Till det serverades ugnsstekta färskpotatisar och sallad. Notering i 17:s hjälpdokument ”Den här såsen räcker egentligen till minst fyra personer, men den är så himla god att två kan sätta i sig allt utan problem” och ”Creme fraiche heter Sour cream i USA”. Idag ska vi trilla köttbullar. Det ska bli spännande att se vad 17 känner att hon behöver komplettera sitt hjälpdokument med då.

Annat som står på menyn de dagar som är kvar är:

• färsk pasta med baconsås
• broccoli- och skinkpaj
• stekt lax med romsås
• stuvade makaroner och falukorv

Blodpuddingen bestämde vi oss raskt för att hoppa över. Och eftersom potatisen är som den är just nu fick vi skippa raggmunk och kroppkakor. 17:s kommentar var ”då kan ju du laga det i höst och ta en bild på varje moment och skriva vad du gör och så lägga ut på bloggen. Det blir kalasbra”. Tja…varför inte?

Känslosamt

När testosteronfalangen hade packat klart allt sent i går kväll återstod bara en sak: Att säga hej då till 17 som åker iväg på sitt utbytesår i USA innan 19 och Kärleken är tillbaka från Holland.

Det blev lite känslosamt, milt sagt. Först kramades 17 och Kärleken en lång stund medan 19 knöt på sig skorna. 17 smet in till sig som en oljad blixt och vi hörde ut i hallen hur det snörvlades en hel del inifrån hennes rum. Och självklart börjar ju mamsen snörvla då också…Vi snörvlade en stund tillsammans och sedan kramades lillasyster och storebror en lång stund. ”Näe, nu går jag och lägger mig” sa 17.

Jag skjutsade iväg Hollandsresenärerna och dumpade av dem och all packning nere på sta’n. Sedan väntade jag inte kvar till de for iväg. Det kändes viktigare att åka hem till 17. När jag kom hem satt 17 i soffan och tittade på film. I sällskap med en stooooor näsduk. Vi konstaterade att det nog kommer att bli lite känslosamt de närmaste dagarna. Men det är bara att gilla läget och lipa på.

Nu ska jag ut och köpa pappersnäsdukar 🙂

I stormens öga

Tre personer far runt som förgiftade illrar här hemma just nu.

Testosteronfalangen åker till Holland i natt. De ska precis som förra året vara fältartister på Njimegenmarschen som går av stapeln i veckan som kommer. Det är ingen hejd på allt som ska packas när två hobbymilitärer ska vara borta i tio dagar. Och hela tiden ska just jag kopplas in på frågor i stil med ”var är mina gröna långkalsonger?”. Hur tusan ska jag kunna hålla reda på det? I sanningens namn ska sägas att 19 som vanligt är stencool och har det hela under kontroll. Lika lugn som 19 är, lika uppjagad är hans far. Kärleken lider av grav packningsångest i vanliga fall. Tio dagar utomlands med militära förtecken är nästan så att det blir för mycket 🙂 Själv förstår jag inte riktigt hur svårt det kan vara – med sedvanlig militär grundlighet så finns det förstås en packningslista. Det är väl bara att följa den?

Den tredje förgiftade illern är förstås 17 – fast i jämförelse med sin pappa så är hon lugn som en filbunke om man betänker att hon ska åka till en annan världsdel och vara borta tio månader, inte tio dagar 🙂

Själv ska jag inte åka någonstans alls förrän på onsdag, om man inte räknar någon tur ner på sta’n i början på veckan. Så jag betraktar mest kaoset. I stormens öga är det ju lugnt 🙂

Minisemester

17 och jag har varit på en liten minisemester. Vi gjorde ett dygn i huvudstaden torsdag-fredag som för 17:s del kompletterades med en avstickare till USA på två timmar. Det var dags för visumbesök på ambassaden, en begivenhet som det går hur många skräckhistorier som helst om 🙂

Vi hade kollat och dubbelkollat och snudd på trippelkollat alla papper innan vi åkte iväg. Ändå blev 17 lite skakig i knäna när hon efter 45 minuters köande utanför grindarna blev framvinkad till biffig vakt som först skulle kolla igenom alla papper och sedan gå igenom 17:s väska innan hon blev insläppt på amerikansk mark. Jag dröjde kvar för att se att inget hängde upp sig redan där, men när jag såg att 17 promenerade med raska steg mot det stora huset inne på området gav jag mig iväg på en promenad.

17 blev utsläppt efter två timmar och kunde berätta att allt hade gått bra. Intervjun som hon hade hört skulle vara så hemsk bestod mest av kontrollfrågor utifrån alla hennes papper – Har du varit i USA förut? Var jobbar dina föräldrar? Var finns din värdfamilj? Har du varit i North Carolina förut? Nu väntar vi bara på att passet ska komma i retur i det kuvert med frimärken till ett värde av 62 kronor som 17 hade med sig till ambassaden.

När vi ändå var nästan på Djurgården bestämde jag mig för att valla barnet på Skansen på förmiddagen 🙂 Där har vi nog inte varit sedan hon var sex år eller nå’t. Det blev en trevlig förmiddag utan regn. Efter en god lunch tog vi Djurgårdsfärjan till Slussen, strosade genom Gamla Stan, kollade högvakten på Slottet (förstås – men vi missade vaktavlösningen), gick in de affärer 17 ville gå in i, var uppe en sväng på jobbet och fikade lite, gick in i några flera affärer. Vi hade det mysigt och trevligt på alla sätt. Och inte en droppe regn på hela dagen.

Regnat har det däremot gjort precis hela dagen idag. Kvällens BBQ hos goda vänner kommer med största sannolikhet att begås inomhus 😦 Men man vet aldrig, det kan ju skina upp. Mirakel inträffar ju trots allt då och då 🙂

Jag hade en gång en blogg….

….men det var för länge se’n, så länge se’n….svara mig du, vad gör jag nu? Jag bara undrar, vad gör jag nu?

Det är aningens mycket att stå i just nu. 17:s avresa till det stora landet i väster närmar sig med stormsteg och det är en hel del beslut som ska tas, praktiska detaljer som ska ordnas och information som ska letas rätt på. Bloggen hinns liksom bara inte med. Men andra tider kommer, var så säker. Skulle någon ha glömt vem jag är nästa gång jag kommenterar så lovar jag att berätta det tydligt 🙂

4 juli avlöpte lugnt och städat här hemma. 17 fick säga hej då till våra allra närmaste vänner och vi hade en härlig kväll med hemgjorda hamburgare, amerikanskt öl och glass i stora lass. Maten uppskattades av alla, vädret var varmt och skönt och vi satt faktiskt ute och löste världsproblemen till klockan var närmare två på natten.

I morgon bär det av till huvudstaden igen – tänk, nu har jag inte åkt tåg på närmare en vecka. Trodde att jag skulle klara mig från någon mer utflykt innan semestern, men så blev det inte. Den här gången var det tänkt att chefen skulle sätta sig på tåget och komma ner till mig. Han hade biljetter bokade och allt – MEN så blev han ju kallad till ett möte som inte gick att vara med på via telefon eller virtuellt möte. Så han var ju bara tvungen att vara kvar i sta’n. Mysko 🙂 Och gissa vem som fick boka biljett istället då’rå….Är man lägst i hackordningen så är man, det är bara att inse det.

Men….

17 kommer inte alls att åka runt den 10 augusti. Det blir redan den 22 eller 23 juli. Det ju snart!

Helt plötsligt blev det väldigt bråttom att fixa sjuhundrafemtielva saker. Visumintervju på amerikanska ambassaden nästa fredag är bokad, alla papper på längden och tvären och bredden är ifyllda. Det är mycket information som ska tas fram. Bl a skulle 17 lista alla länder hon har rest in i de senaste tio åren. 13 länder blev det, kanske inte så alarmerande mycket. Men i Danmark har hon varit minst en gång om året varenda år, så det blev många årtal i den kolumnen. Lika bra att vara övertydlig 🙂

Och sedan blir det så som jag först inte ville alls: Jag kommer att vara ensam hemma med 17 när det bär iväg. Kärleken och 19 är på militärt uppdrag utomlands och det är aningens sent att backa ur det nu. Om jag eller 17 vill det så stannar Kärleken hemma, men vi har efter ett visst funderande och diskuterande kommit fram till att det nog kanske kan vara rätt bra att det blev så här, trots allt.

Idag fick också 17 veta att de kommer att vara två studenter hos familjen. En 17-årig tjej från Schweiz ska också bo där. Det tycker 17 känns bra och hon har redan slängt iväg en vänförfrågan på Facebook till den här tjejen. Jo. Världen är liten 🙂

Internet är fantastiskt!

Strax före halv elva i går kväll kom det ett illvrål inne från 17:s rum:

MAMMA! JAG HAR FÅTT FAMILJ!!!

För en oinvigd låter det kanske lite konstigt……17 har ju redan en familj 🙂 Men nu har äntligen, äntligen, äntligen en mycket väsentlig bit fallit på plats inför hennes utbytesår på andra sidan Atlanten. Hennes blivande amerikanska familj hörde av sig med ett mejl i går kväll och nu vet vi att 17 ska åka till en liten stad med 27 000 invånare i North Carolina. Hennes familj består av två vuxna, två utflugna barn och tre barnbarn. Inga katter, hundar eller alligatorer så vitt vi vet än så länge 🙂 Idag fick 17 ett längre mejl från familjen och det känns som att det här kommer att bli riktigt bra. När hon åker vet vi inte än, men en kvalificerad gissning är runt den 10 augusti.

En kvart efter att det första mejlet ramlat in hade 17 med hjälp av internet kollat upp sin blivande skola, läst på om staden och konstaterat att det fanns Starbucks och även tittat på huset hon ska bo i via Google Earth. Världen har helt plötsligt blivit väldigt liten. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Internet är fantastiskt!

Citymidsommar

Om man tar en sväng runt i kvarteret kan man nästan tro att det har dragit fram någon pest. Eller att kungen har kommit till sta’n och alla har gett sig ut för att vifta med flaggor. Det är tomt, tyst och stilla. Och klockan är inte ens 12 mitt på själva midsommarafton.

Vi har inga måsten till midsommar, egentligen. Många midsomrar har firats i knätofsbältet uppe i Dalarna eftersom det är där Kärleken har sina rötter. Något år har vi varit på Öland, ett annat på Åland. Förra året var vi på Island och där firar man inte midsommar alls.

I år håller vi oss på hemmaplan och firar en riktig citymidsommar. Framåt kvällen ska vi bege oss ut till goda vänner på andra sidan sta’n och äta och prata strunt hela natten lång. Jag gissar att det kommer att bjudas på både sill och jordgubbar – så lite konventionella är vi nog trots allt 🙂

Lite firande med blommor och blader blir det ändå på eftermiddagen. Vi planerar för en tur ut till ett firande i vacker miljö så att 17 kan komplettera sitt fotoalbum hon ska ha med sig till USA. Det bara måste finnas med några bilder på midsommarfirande i albumet, tycker 17 och jag kan inte annat än hålla med henne. Firandet är i närheten av Göta Kanal och det är väl också en attraktion som kan vara värd att visa därborta när 17 ska berätta om sin hembygd.

Undrar just om jag ska upprepa min succé från kantinen och låta 17 föreviga ”my mum dancing and singing about all the little frogs”? Kanske bäst att låta bli…man har ju 17:s rykte att tänka på. Och ska vi åka över och hämta hem henne nästa sommar kan det ju vara bra om familjen inte undrar vad 17 har för hemförhållanden egentligen. Fast det lär de ju bli varse ändå när vi dyker upp 😀

Referat från helgen

Även den här arbetsveckan fick ett slut och det blev helg. Då gick jag snabbt över till min andra sysselsättning som logistikkoordinator, seriematlagare, tvätterska, älskarinna, hustru och mamma. Puh…..det blir lite snärjigt ibland 😉 Helgen har gått i ett rasande tempo och här är en del av allt som stått på agendan:

• Sisådär 10 maskiner tvätt.
• Seriematlagning på lördag för att söndag och några extra stressiga dagar i veckan som kommer ska funka.
• Pill med 19:s studentskylt. Jag hittade en väldigt söt bild på sonen, men han bara vägrade…
• Gräsklipparen gick sönder. Den inhandlades förra året, så det borde vara garanti kvar på den. Men var f-n är kvittot???
• Kakexperiment – går chokladtårtan jag planerat att ha på 19:s studentbuffé att frysa? Har nu bakat en tårta, delat den på två och stoppat den ena halvan i frysen. Nästa helg ska den tina långsamt i kylen och sedan granskas noga.
• Stor jubiléumskonsert i konserthuset. Tre timmar lång – men en fantastisk föreställning!
• Kärleken hittade kvittot – gräsklipparen inhandlades 13 maj förra året. Ibland ska man ha marginalerna på sin sida….
• Upp tidigt idag och iväg till huvudstaden i bil för avreseinformation inför 17:s år i USA. En massa matnyttig information, fyra timmar på en stenhård träbänk känns både här och där och fortfarande inget besked från skolan därborta om 17 får komma eller inte. Och så länge skolan inte lämnar besked får vi inget veta om familjen som har tackat ja till att ha 17 hos sig ett år. Enerverande är bara förnamnet.
• 3 mördarsniglar upphittade i trädgården nu på kvällskvisten. Funderar allvarligt på att stoppa dem i en speciell brevlåda på andra sidan gatan…Men näe….kanske ändå inte.
• Middagen expolderade i mikron. Men det är ju trevligt med en nystädad mikro….

Tur att man får gå till jobbet och vila upp sig lite i morgon!

Snabbt och segt

Tillvaron snurrar ruggigt fort nu – i vissa avseenden. Det går för runt på jobbet. Det är massor att göra hemma. Kidsens skolor och aktiviteter ställer krav på stöttning och närvaro, även av föräldrarna. Bal och studentfirande kommer allt närmare och med det en massa fixande – frack och lackskor, boka fotografering, fixa studentskylt, vilka ska bjudas in att fira den nybakade studenten? När ska de komma? Vad ska vi bjuda på och hur löser vi allt praktiskt? Hur mycket som helst att fundera på, att diskutera och att fixa.

Något som däremot inte går särskilt snabbt är det definitiva beskedet om 17:s placering till hösten. För drygt tre veckor sedan fick vi veta att en familj tackat ja till att ta emot 17 nästa läsår. Skolan ville däremot ha mer information för att kunna fatta ett beslut. Det fick de, men sedan har vi inte hört ett pip. Vi vet ungefär var hon ska någonstans i det stora landet där borta i väster, men inte mer än så. Och innan skolan har sagt ja får vi inte veta något om familjen och heller inte när 17 ska åka. Och det i sin tur gör att vi inte kan göra några definitiva semesterplaner. Lyxproblem – jo jag vet 🙂

Så just nu springer jag i 120 samtidigt som jag trampar i vacuum och inte kommer någonstans alls. Lite som att ha den ena foten i en hink hett vatten och den andra i en hink iskallt. Då har man det i genomsnitt ljummet – jag kan inte påstå att jag har i  genomsnitt lagom mycket som rör sig. Jag känner mig mest splittrad och ganska förvirrad. Men det ger sig väl 😀