Fick mig en rejäl utskällning av tanten på andra sidan gatan igår. Nu funderar jag på hur jag bäst ska bemöta det hela – jag kanske skulle kunna smyga in i skydd av mörkret och vattna hennes rabatter med round-up? Eller varför inte placera en raket i hennes brevlåda nästa nyår? Ett annat sätt är att bli alldeles översvallande vänlig – le äckligt vänligt så fort hennes sura ansikte dyker upp och hälsa överdrivet artigt. Kärleken tycker att det bästa är att bara inte bry sig, men det är så tamt, tycker jag 😀
Vi bor på hörnet i en radhuslänga och har en häck runt vår tomt. På kommunens gräsmatta utanför vår tomt har det i alla år vi bott här (20, närmare bestämt) stått en poppel. Trädet var stort när vi flyttade in, under årens lopp har det blivit gigantiskt. Löven är stora och ramlar ner från trädet sent på hösten, vissa år har det hänt att det varit vitt på marken när poppeln fällt sina löv. Ett gigantiskt träd medför enorma mängder löv. Löv som vi får ta hand om eftersom det mesta hamnar hos oss.
Det krävs mycket arbete för att ta hand om alla torra löv, vi har åkt oräkneliga vändor till soptippen och hyrt jag vet inte hur många släpvagnar genom åren för att ta hand om kommunens löv. Kärleken har investerat i en lövblås för att vi ska slippa plocka fram allt som fastnar i häcken för hand, men det är ändå en hel del handplockande som måste till för att fånga upp en del. Helt rent blir det aldrig, men vi gör så gott vi kan.
För en månad sedan fick vi veta att kommunen bestämt att trädet ska bort. Även om det är tråkigt när ett träd försvinner så kändes det ganska skönt. Den här våren blir alltså vår sista vår i lövsvängen. Det ska visserligen sättas ett nytt träd – men det dröjer ju innan ett sådant producerar lika stora mängder löv som det gamla gjorde.
Igår var det så dags att ta hand om eländet igen. Vi beväpnade oss med räfsor, handskar, trädgårdstunna och lövblås och satte igång. Trädgårdstunnan blev full på nolltid, men vi fortsatte och tänkte lägga upp en hög inne på gaveln i väntan på trädgårdstunnetömning nu i början på veckan. Kärleken blåste, jag räfsade, solen värmde och även om det är förbaskat trist att ta hand om kommunens löv så var det rätt skönt att vara ute i det fina vårvädret.
Grannen en bit bort var ute med hunden och stannade och pratade en stund. ”Jaa ni ungdomar (grannen är 84, så i hans ögon är vi ungdomar), vilket jobb ni har med alla löv varenda år. Jag tycker alltid lite synd om er så här på våren. Men nu är ni väl glada när trädet är borta iaf.” Joo, det var vi ju. Vi pratade en stund, grannen och vovven gick vidare och Kärleken gick tillbaka till insidan på häcken för att fortsätta blåsa löv till mig som jag fick räfsa ihop.
Grannarna på andra sidan gatan har jag, trots att vi bott på varsin sida om en ordinär villaområdesgata i 20 år, växlat högst 10-15 ord med under årens lopp. Jag vet inte vad de heter och det är knappt att de hälsar om våra vägar korsas. Jag TROR att mannen i huset är död sedan något år tillbaka, jag vet inte, men jag har inte sett honom på länge.
När vi precis började jobba igen tornade granntanten upp sig i sin trädgård. Snörpte ihop hela ansiktet och sa med sur röst ”Ni blåser väl inte in några löv till mig nu bara. Jag är så trött på dessa förbaskade löv, jag får bara plocka hela tiden”. Solen sken och jag var på bra humör så jag log glatt och sa ”Ja jag kan ju inte lova att det inte kommer in ett endaste löv till dig, men jag står här och fångar upp det varefter, så det ska nog gå bra. Och sedan är det ju faktiskt sista rycket nu – trädet är borta. Skönt va?”. Då fräste tanten som en ilsken katt ”Ja, ni skulle ju faktiskt kunna ta hand om det där lite tidigare på säsongen, det är alldeles för sent att göra det nu och det blåser ju hela tiden in till mig. Jag orkar inte med det här längre.”
Vad säger man? Jag blängde på tanten och sa med mycket kort röst ”jaja, det blir nog bra med det” vände tvärt på klacken och fortsatte att räfsa. Så fort det sedan kom ett löv på hennes sida av gatan gick jag demonstrativt och plockade upp det med en tydig gest samtidigt som jag stirrade rakt på henne och bara log. Jag var på väg att ge mig in i ett resonemang om att kommunens löv är hennes lika mycket som mina, hur lite tid man har när man jobbar heltid båda två och att man faktiskt tappar precis all lust att jobba gratis åt kommunen när någon fäller en sådan kommentar. Men jag bet ihop – det är ingen idé att ta en sådan diskussion. Risken finns ju att man blir anklagad för att ha hotat henne och i värsta fall blir anmäld till ”Grannfejden” i trean.
Men en sak ska hon ha fullständigt klart för sig: Man jävlas inte ostraffat med en bloggare 😀
Mohahahahahaha………
Pruddelutt här och nu 
