Sachsenhausen

Standard

När 16 och jag ventilerade våra planer inför resan till Berlin var det en sak som stod högst upp på 16:s lista: hon hade hört talas om att det skulle finnas rester av ett koncentrationsläger i Oranienburg och dit ville hon absolut åka. När jag undrade varför sa hon bara kort och gott ”Jag vill se. Och kanske försöka förstå lite grann.”

Lägret i Sachsenhausen öppnade 1936 och man räknar med att 220 000 människor passerade genom lägret fram till krigsslutet och att 100 000 mördades. Sachsenhausen var främst ett arbetsläger, men det fanns också en liten ”dödsfabrik” i ett hörn av området där människor gasades ihjäl och brändes.

Det var en märklig känsla att gå in genom grinden där devisen ”Arbeit mach frei” förstås fanns, att gå ut på det stora öppna fältet där fångarna varje morgon tvingades till uppställning, ibland i flera timmar, oavsett väderlek. Luften var behagligt varm, humlor surrade bland blå blommor, ändå kröp en kall kåre efter ryggen på oss när vi gick bort mot en av barackerna som finns kvar för att visa hur fångarna levde.

Lägret är ganska väl bevarat och man utnyttjar de olika byggnaderna som finns kvar till utställningar om kriget och förintelsen i allmänhet och Sachsenhausen i synnerhet. Vi fick en aning om alla ruggigheter som hände i lägret och hur jävulskt välplanerat och uttänkt allt var. 

En uppgift fångarna i Sachsenhausen hade var att gå in den tyska arméns kängor och också testa olika material i sulorna. Det gjordes på en halvcirkelformad bana med olika typer av underlag där fångarna gick runt, runt, runt, timme ut och timme in och många också stupade. Det fanns också en fängelseavdelning som var ett ”läger i lägret” bakom extra murar dit man förde t ex krigsfångar och spioner i väntan på vidare transport in till ruggigheterna i Gestapos högkvarter inne i Berlin.

Lägrets läkare beskrevs som ”allmänt inkompetent och med ett stort intresse för medicinska experiment”. Enligt utställningen fick den juvelen anställning i ett tyskt läkemedelsbolag direkt efter krigsslutet och ställdes aldrig till svars för sina gärningar i Sachsenhausen. 16 undrade om den mannen har klarat av att leva vidare som om inget hade hänt. Och det kan man ju fundera på.

För oss var det ”bara” ett muséum – låt vara ett av de hemskare vi varit på – men för många andra var det ett ställe att komma till för att sörja och minnas familjemedlemmar och släktingar. Det var gott om blommor här och var, i den barack som fanns kvar, i fängelsedelen, på de stenar som markerade var barackerna stod när lägret var i gång, i bårhuset, vid ugnarna och vid den officiella minnesplatsen där det fanns många minnesljus och kransar.

Det var en dubbelbottnad upplevelse att strosa runt på ett ställe där så mycket ruggigheter pågått. Vi hade en klump i magen och emellanåt en tår i ögonvrån, men samtidigt kändes det rätt. Det kändes på något märkligt sätt som en hälsning till de som mötte sitt öde där i lägret – även om vi tycker att det är jobbigt så vill vi se. Så att vi kan berätta. Snart är de som överlevde fasorna borta och vem ska då berätta? Det här får inte glömmas bort.

När vi vandrade ut genom grindarna var det lunchdags. Det fanns en liten servering i anslutning till anläggningen. 16 och jag tittade på varandra och skakade på huvudet. Nej, det kändes fel att äta och ha trevligt precis där. Vi tog bussen in till Oraninenburg och hittade en liten vietnamesisk restaurang istället. Det kändes bättre.

Samtliga bilder är tagna av 16.

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

5 responses »

  1. Tyvärr hann vi inte dit men yngsta fröken som varit i Berlin tidigare hade besökt Sachsenhausen då. Jag tror det är väldigt viktigt att vissa platser bevaras. Först när man står där blir tanken verklighet och det kan behövas.

    Vi fick lite av samma känsla när vi besökte Prora, den stora semesteranläggning som med Hitlers godkännande byggdes på Rügen. Nu blev den aldrig klar och det var en ödesmättad känsla att se detta jättekomplex som skulle inhyst 20 000 personer, vilket var enormt mycket 1939.

  2. Jag har inte varit och besökt något av dessa koncentrationsläger dock finns det en känsla av att man borde göra det, för att precis som din dotter sa ”försöka förstå”. Det är en fråga för mig som inbland dyker upp och det är hur är det möjligt, hur kunde de med mera med mera.

  3. Beskrivet så att man nästan befinner sig på plats…försöka förstå usch ja…nästan övermäktigt att ta in…men precis som du säger, det får inte glömmas bort!

  4. Skatan har heller inte varit där eller på nå´t annat av de här fruktansvärda platserna…men jag kommer att åka dit nå´ngång…för att riktigt förstå…all ondska…Hur man klarar av att ”leva vidare som vanligt” efter att ha utfört alla illdåd är en gåta…Förträngningen av allt måste vara total..Det får som sagt inte glömmas bort och du har verkligen beskrivit dina intryck …ett fint och bra bidrag till att vi inte glömmer….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s