Blött

Oj vad det regnade när 19 sprang ut från skolan igår, iförd kostym och studentmössa! Kärleken och jag hade funderat lite på om vi skulle rota fram våra gamla mössor. Förr i tiden (läs 1979/1980 när vi sprang ut) var traditionen den att alla gamla mössor skulle på vid studentfirande. Men ingen av oss visste riktigt hur det förhåller sig med den saken nu. Nåväl, med tanke på vädret fick vi rusta oss med paraplyer och stövlar och det var nog lika bra det. Regnet vräkte ner större delen av dagen, kastvindarna gjorde det till en rejäl utmaning att hålla studentskylten upprätt när vi väntade på att 19 skulle komma och björkarna och ballongerna hemmavid fick vi surra fast ordentligt för att de inte skulle slita sig.

19 ringde hem från champagnefrukosten strax efter sju på morgonen och bad oss ta med Gestaporocken till utspringet. Gestaporocken är en militär, svart regnkappa som räcker ner på halva vaden på 19 och går att knäppa ända upp i halsen. Rocken fyllde sitt syfte – när 19 kom hem efter flakåkning och klassfika var han förvisso lite svettig, men han hade klarat sig från att bli som en dränkt katt.

Studentmottagningen kändes milt sagt som en liten utmaning med tanke på att hela upplägget byggde på att vi skulle vara ute. Nu gick ju inte det. Men allt flöt på hur bra som helst ändå. Vi hann avverka en matsittning vid fullsatt långbord och sedan flytta de gästerna till soffa och fåtöljer lagom när nästa omgång gäster började droppa in och fyllde upp långbordet på nytt. Så badkaret behövde inte utnyttjas 🙂 

Gästerna var en blandad kompott av släkt, grannar, goda vänner och två av 19:s lärare som betytt mycket för honom genom åren. Det var ett helt gäng barn med från 6 år och upp till 17. Jag tror att alla hade trevligt, att döma av ljudnivån lät det så iaf. 19 trivdes som fisken i vattnet, han gled runt och pratade med alla, drack lite bubbel här, åt lite mat där, tog några jordgubbar där och var också inne en sväng och lekte med alla barn som hade störtkul inne i 17:s rum. Fråga mig inte vad de gjorde, men roligt hade de uppenbarligen eftersom ett par av dem inte ville gå hem när kalaset var slut. All mat blev väldigt bra och även om de flesta fyllde på tallrikarna både två och tre gånger så blev det mängder över. Men det gör ju tillvaron en aningen enklare nu i helgen och det är ju inte så tokigt.

Den nybakade studenten gav sig sedan ut på middag på sta’n och festande natten lång. Han ramlade in vid femdraget i morse och blev väckt fem timmar senare av sin elaka mamma som beordrade uppstigning, dusch, frukost och fotografering med alla blommor. Klockan 12 prick satt sedan 19 på tåget söderut till en nordisk orkesterkurs som han ska sysselsätta sig med de närmaste två veckorna. Hoppas bara att han kom ihåg att sätta larmet på sin mobil så han inte sover över sin station och vaknar någon helt annanstans 🙂

Själv ska jag ägna resten av dagen åt att bara vara. Jag ska lukta på 19:s alla blommor, ta lite mat i kylskåpet, titta upp i taket och inte göra särskilt mycket alls. Det tar på krafterna med studentfirande 😀

Efter balen

Inte ett öga var torrt när ungdomarna dansade bal i lördags. Det var faktiskt alldeles otroligt vackert, de var jätteduktiga och man var så stolt. 19 var hur snygg som helst och hade en hållning som om han hade en eldgaffel inopererad i ryggraden. Hans dam hade en grön, enkel, men mycket vacker klänning som passade henne perfekt. Tillsammans såg de helt strålande ut. Och de skötte sig alldeles fantastiskt bra. Ja jag vet…det finns en del paralleller till den gamla historien om damen som åkte till Stockholm för att titta på sonen som gick i vaktparaden. Hon hade pratat om detta fantastiska i evigheter och när hon kom hem stod förstås byns alla tanter beredda för att fråga hur det var. ”Det var så bra så”, sa tanten som åkte till Stockholm ”och min son var den ende som gick i takt” 🙂 Men så var det inte här. 19 och hans dam vann helt klart pris som balens snyggaste och mest samdansade par – det var vi helt överens om, damens mamma och jag 😀

Balerna här i stan har blivit en riktigt, riktigt stor händelse. Ungdomarna börjar träna i januari och det förstår jag efter att ha sett hela begivenheten. På min tid dansade vi bara runt, runt till två wienervalser. Här var sex valser, alla i olika formationer och många turer hit och dit. Det absolut vackraste var när de delade upp sig i fem ringar efter färgen på damernas klänningar. Jättesnyggt! I lördags var det 400 par som dansade, då går det åt en hel del träning för att få allt att klaffa.

Nu är balerna som sagt inte någon ny företeelse,  det är faktiskt så att t o m jag dansade abiturientbal när jag skulle sluta gymnasiet. I den grå forntiden gick balen av stapeln i slutet på mars, när studentskrivningarna började. Den traditionen höll man på fortfarande 1980 men ambitionsnivån på dansen var betydligt lägre än nu – det var t ex inte krav på att killarna skulle ha frack, vi dansade två wienervalser i skolans gymnastiksal och sedan var det middag på hotell. Med rännstensgång från balen till middagen. Den traditionen består fortfarande och efter att ungdomarna åkt till parken i våra vänners gamla bil från 1962 var det dags att picknicka och sedan promenera upp på stan där det dansades wienervals runt ett av stadens torg och sedan gicks det rännstensgång till middagen. Vi följde det hela lite diskret på avstånd innan vi lämnade partyungdomarna och for hem till oss.

19 ringde strax efter klockan fyra på söndagmorgonen och ville bli hämtad. Han var helnöjd med sin bal. Innan han gick och la sig hängde han upp fracken på vädring och torkade av lackskorna med en fuktad trasa. Vissa saker kan man bara inte hoppa över 🙂

Nu stänger jag för studentfirande resten av veckan. Naturligtvis har det kört ihop sig maximalt så att jag är på resande fot tisdag-onsdag. På fredag springer 19 ut från skolan och då ska vi ha huset fullt med gäster. Det är mat som ska förberedas och ett hus som måste fräschas till en aning 😉 Håll nu tummarna för att det blir hyfsat väder på fredag, det såg inte särskilt lovande ut på väderprognosen. Vårt upplägg bygger helt och hållet på att vi kan vara ute eftersom vi blir många i ett minimalt hus. Så regnar det blir det en intressant utmaning att få rum med alla inomhus. Undrar om man kan få ner 2-3 småväxta i badkaret?

Pingvinen has left the building

Idag är det dagen B – B som i Bal. Min son Pingvinen har precis lämnat huset i full stridsmundering: frack med vit väst och fluga, reglementsenlig vikt näsduk i bröstfickan, hängslen, vita handskar och förstås lackskor. Flera av 19:s kompisar fuskar lite med den senare detaljen, men 19 är av någon outgrundlig anledning extremt noga med att alltid följa protokollet till punkt och pricka. Är det lackskor man har till frack så har man det och inget annat. Punkt 😀

På tal om lackskor så fnissade jag lite lätt för mig själv förra helgen när jag skjutsade 19 och en av hans kompisar från en spelning. Kompisen dansar också bal idag och när vi släppte av honom hemmavid klev han ur bilen med orden ”Tack för skjutsen. Vi ses på balträningen i morgon – du ska väl putsa skor hela kvällen, antar jag”. Den senare delen av uttalandet med en bestämd blick på 19. ””Nej, det behöver inte putsas något, det räcker ju att torka av med en lätt fuktad trasa”. Kompisen flinade lite och så kom det ”Visst ja…tja är det någon som satsar på lackskor så är det ju du. Tänkte inte på det”.

Balen går av stapeln kl 16 i eftermiddag och innan dess ska paret fotograferas, det ska genrepas och ätas lite mat. Själv ska jag ordna picknickkorg med goda mackor, jordgubbar, juice och lite bubbel till 19 och hans dam. Det ska packas en liten present till vår goda vän som ställer upp och kör paret i sin gamla fina bil från balen till picknicken och så ska jag samla ihop mig själv inför eftermiddagens aktiviteter.

Sedan skulle det ju inte vara så dumt om jag hann att snabbt sätta mig in i vad alla kandidater i EU-valet tycker. Det är ju dags i morgon. Men vallokalen stänger väl inte förrän klockan 20 och jag har ju hela natten på mig, så det ger sig väl 🙂

Ett livstecken

Jodå. Jag är vid liv. Jag följer mina bloggisar ytterst flyktigt, men hinner bara kommentera lite, lite någon gång ibland.

Mycket att göra, planera och styra upp. En del företeelser och personer i omgivningen suger. Andra ger energi och tillför glädje. Men det är väl så det är.

Jag hastar snabbt fram mellan jobb, nya uppdrag, det delikata problemet (som för all del inte ligger på mig att påverka längre, dock slukar det en del energi), skruttiga föräldrar som behöver ledas i en bestämd riktning, studentglad 19 som går in sina lackskor och ser fram emot balen på lördag och 17 som just nu är så stressad att hon hugger på allt jag säger och på något vis lyckas vända det till sin nackdel. Jag tassar runt och törs nästan inte öppna munnen ibland. Vi ryker ihop så det slår gnistor om det, men sedan reder vi ut vad som hände och så är läget under kontroll igen till nästa gång mamsen öppnar näbben 🙂

Kärleken var borta och spelade poker för lite sedan och kom inte hem förrän i gryningen dagen därpå. Jag har inget att invända mot hans pokerspelande så länge han inte spelar bort mig eller något av barnen. Nu skulle jag tycka att det var rätt OK att bli bortspelad. Gärna till någon i ett varmt, soligt land med tillgång till egen strand vid havet och fria drinkar 🙂 Fast det är nog ingen risk med tanke på vilka som är med i det pokergänget….

”Life is what happens to you while you’re busy making other plans”
(John Lennon)

Ordningen (snart) återställd

17:s laptop är hemma igen med en sprillans ny fläkt. Nu går den att köra en längre stund utan att bordet eller kläderna tar eld. Och det är ju bra. Min laptop har fått en ny hårddisk och ”IT-chefen” (läs Kärleken) håller på att konfigurera det hela, så snart är allt som vanligt igen. Iaf på datorfronten.

Veckan har varit intensiv, milt sagt. Hur mycket som helst på jobbet. 17:s skola utnyttjar tiden väl – man kan ju säga så om man vill vara lite positivt lagd. Själv tycker jag att det är rätt hårt att plåga eleverna med stora prov i matte, fysik, biologi, kemi, samhällskunskap, spanska och säkert något mer som jag har glömt nu, fram till det är en dag kvar på terminen. När jag gick i skolan fick man varva ner lite sista veckan, men så är det inte nu, helt uppenbart. 17 är stressad, trött och rätt sliten, och behöver hjälp både med fysiken (här håller jag  mig undan så mycket jag bara kan) och matten (procent är jag en fena på – och det var faktiskt med i kursen!). Dessutom behöver den unga damen hjälp att strukturera upp tillvaron och planera dag för dag exakt vad som ska göras, annars stressar hon ihjäl sig. Men just planeringen funkar riktigt bra nu, hon behöver mest lite bekräftelse att hon tänker rätt.

19 har fått sitt stora stipendium och visat upp sig på konsert. Han gjorde väldigt bra ifrån sig. Men det är klart, dopar man sig med bananer så blir man ju lugn som en filbunke 🙂 Det har också varit stor tack- och avskedsföreställning med en av hans instrumentlärare. Det är en tillställning vi varit på varenda år, ända sedan 19 var 8 år kanske. Nu var det 19, och två av hans kompisar som också slutar, som fick stå där och ta emot folkets jubel. De spelade varsitt solostycke och deras lärare höll ett personligt tal till var och en av de tre. Trevligt, fint, men också lite vemodigt.

Helgen har varit full av aktiviteter. Det krävs en del för att få huset på fötter till studentfirandet och vi jobbar på för allt vad tygen håller. Men det blir inte många sekunder att sitta ner och andas på. Fast det får man väl göra sedan….

Veckan lär gå i turbotempo också, fullt ös på jobbet, en del aktiviteter utöver plan och så förberedelserna för den stora balen på lördag. Det är en hel del praktiskt att ordna med och det verkar som det mesta ska göras av kavaljeren. Och vem det blir som får fixa då är ju inte så svårt att räkna ut 🙂 Jaja, det är väl bara att åka med den här gången. Och så se fram emot den här tiden om tre år när 17 ska dansa bal. Då får ju hennes kavaljer jobba 🙂

Kakexperimentet

Planerna inför firandet av 19:s student börjar på att ta form så sakteliga. Iaf på det kulinariska området. Sonen och jag har gemensamt kommit fram till en varierad meny som passar på buffé och ser fräsch ut även när man börjat plocka av allt. Naturligtvis ska det gå att förbereda så mycket som möjligt i god tid och allt ska kunna förvaras i platta förpackningar i kylskåpet. Det är väl just den där sista lilla detaljen som oroar mig. Hur tusan får man plats med buffémat till många i ett högst ordinärt kylskåp?

Förvaringsfrågan och parametern det-ska-se-snyggt-ut-även-när-man-börjat-skära gjorde att 19 och jag vek ner konventionell tårta i kartong med en gång. En tårtkartong i kylskåpet är en utmaning – fyra eller fem är en omöjlighet. Istället bestämde vi oss för den här fantastiska tårtan med chokladtryffel som jag har gjort hur många gånger som helst. Men frågan var – tål den att förvaras i frys? För det har vi inte testat hittills.

Förra helgen bakade jag en tårta som jag delade på hälften. Testpanelen fick proväta den ena halvan, den andra stoppade jag i frysen, nogsamt paketerad i såväl aluminiumfolie som plastpåse. I fredags tog jag upp tårtan ur frysen och lät den tina långsamt i kylskåpet. Testpanelen konstaterade sedan att det fungerade alldeles utmärkt att frysa tårtan. Ja frågan var om den inte blev ännu bättre av att mellanlanda i frysen. Krämigare och chokladigare på något sätt.

Pinjekärnorna i receptet kommer jag att byta ut mot en rejäl driva skivade jordgubbar, gröna blad av citronmeliss och så fint pudrat florsocker över det hela. Det blir jättebra. Nu jagar jag vidare efter en god marinad till grillade kycklingben. Förra helgens testomgång blev inte alls bra. Någon som har ett recept på lut?