Vemod blandat med förväntan

Då har även det minsta barnet flugit ut. Gårdagen ägnades åt att klämma in alla hennes grejer i det största släpet som finns att skåda i den här delen av landet och sedan köra nämnda släp 12 mil norrut.

Nu är hon och pojkvännen på plats i en mysig tvåa med tio minuters cykelväg från Universitetet där de båda börjar plugga nästa vecka. Båda har kommit in på det de allra helst ville, så det kommer säkert  att bli jättebra. Hemma gapar ett rum tomt, så när som på tre mjukdjur som inte fick följa med. Det är tyst och ett märkbart färre antal skor i hallen.

Båda barnen lämnat boet och det känns väldigt märkligt. Vemodigt – ja. Men också en känsla av förväntan. Hur ska mitt/vårt nya liv te sig när vi helt plötsligt får tillbaka den där friheten vi hade för 23 år sedan? Nu finns alla möjligheter att börja på att realisera planer och önskningar som fått stå tillbaka under åren. Vi har också en intressant utmaning att hitta ett gemensamt projekt att samlas kring, nu när vi har levererat två riktigt bra exemplar av samhällsmedborgare som förefaller trivas bra med livet och iaf just nu har hittat vägen de vill vandra vidare på.

Hund tror jag inte är något för oss att satsa på just nu. Och jag lyckas inget vidare med att övertyga min förvirrade man att han ska börja spela golf. Å andra sidan har ju inte jag varit ute på banan en enda gång i år – så mitt intresse kanske inte heller är så stort?

Jag tror att vi börjar vårt nya liv med en utflykt till svampskogen. Alltid kommer det någon god idé flygande när man är ute och i bästa fall kan det ju bli kantarellmacka till middag.

Det brukar bli bäst så

Det är tur att vi är olika och att alla är bra på olika saker.

I våras konstaterade jag t ex efter att ha tittat på ett avsnitt av Sjukhuset på trean att det är en himla tur att de som är hjärnkirurger är det och att jag bara dissekerar ord, meningar och strategiska budskap på dagarna. Om jag skulle operera i en hjärna skulle resultatet sannolikt inte bli så bra för någon av de inblandade parterna.

Samma insikt har infunnit sig idag när jag sitter vid köksbordet och jobbar medan två killar brottas med en 6,5 meter bred markis som ska upp på baksidan på vårt hus. De klättrar, borrar, hänger snudd på rak arm i takstolarna och verkar trivas bra med det de gör.

Än en gång får jag stöd för min devis att det brukar bli bäst om var och en gör det den är bäst på.

Svaret på mina önskningar?

Ibland överträffar verkligheten dikten. Så är det bara.

Igår ringde den fasta telefonen hemmavid. Samtalet gjorde mig förvånad, fnissig och slutligt gapskrattande.

– Hej, jag ringer från modellagenturen någonting och vill erbjuda dig en gratis sminkning och fotografering. Är du intresserad?

?????

Här misstänker jag starkt att den trevliga tjejen i andra änden fick ta sitt budskap en gång till medan jag skakade på huvudet och undrade om jag hört rätt.

– Men du – du pratar med en tant på 50+. Har du verkligen ringt rätt nu, fnissade jag.

– Jaha då. Vi ringer slumpvist utvalda kvinnor i ditt område och du är en av dem – visst kunde det väl vara roligt att få lite råd av ett proffs och sedan bli fotograferad?

– Tack, men nej tack, lyckades jag få fram mellan skrattsalvorna. Jag gör mig inte så bra på bild. Dessutom står inte fotomodell överst på min lista över alternativa karriärvägar. Men tack för att du ringde.

Det här kanske var svaret på mina önskningar om förändring och ny stil? Fast när jag konsulterade hon som snart ska flytta hemifrån så kunde hon berätta att ”De där är urjobbiga, det är bara att lägga på. Och visst, fotograferingen är gratis, men ska du ha någon bild kostar de i runda slängar tusen spänn styck”.

Jag fick dagens gapskratt och noterade inte ens det faktum att företaget bröt mot NIX. I vanliga fall brukar jag hålla en liten föreläsning om vad NIX innebär och vilka branschöverenskommelser som finns när det gäller telefonförsäljning. Men det glömde jag totalt. Jag bara skrattade. Och det är ju bra.

Kampen för en ny stil och en ny look går alltså vidare.

Skärskådan

Skärskådar mig själv idag efter tre veckors semester.

Gråhårigare än någonsin, dessutom är håret för långt och spretar och flyger åt alla håll. Det ska åtgärdas nästa vecka. Lite färg i ansiktet – ok med tanke på sommarens väder. Hyfsad kontroll på vågen. Men – kläd- och stilmässigt är jag just nu kvinnan som ger sunkkläder ett ansikte. Bristen på stil är total och jag fruktar allvarligt att det kommer att sluta med att jag åker till jobbet iförd rutig flanellskjorta, fleecetröja, för stora jeans och Birkenstocksandaler. Det är inget som helst fel på den outfiten i sig – men på jobbet funkar den bara inte och dessutom känner jag mig inte så på hugget om jag klär mig så de dagar jag förväntas producera ett och annat i saltgruvan.

Inte nog med det. Den förvirrade civilingenjören och jag har utvecklat en gemensam klädstil noterade jag förra veckan när vi skulle bort på eftermiddagsfika en dag. Jeans, randig tenniströja, jeansjacka och sneakers. Låt vara att mina är rutiga och hans är blå. Men ändå…Det hela blev så skrattretande att jag var tvungen att gå in och byta om innan vi kunde åka iväg.

Jag behöver en ny stil och en total garderobsrensning. På det stora hela vet jag ungefär vilken stil jag vill ha – men jag hittar ju inte grejerna! Och gör jag det är prislappen därefter. Dessutom står inte shopping högst upp på listan över saker jag tycker om att göra när jag har tid över….

Läget är akut. Någon form av åtgärdspaket måste till. Frågan är bara vad.

Samband?

Kan det faktum att jag precis installerat Run Keeper på min smarta telefon ha något att göra med att semestern är slut i morgon och att det är dags för invägning hos Fat Fighters om max tre veckor?

Med blixtens hastighet

Så är årets sommarsemester slut. Ja ja….ska man vara noga så börjar jag inte jobba förrän på måndag, men lördag-söndag skulle jag ju ändå varit ledig. Så visst kan man säga att semestern är slut. Fort gick det. Snabbare än blixten nästan.

Riktigt så eländigt på väderfronten som ”alla” tycks ha haft det har inte jag haft det. Om det handlar om mental inställning, geografisk placering eller val av aktiviteter vet jag inte. Men faktum är att inga planerade aktiviteter har regnat bort för mig och solen har faktiskt behagat visa sig lite då och då. Sedan har jag inte badat i sjö eller hav en enda gång hittills i år – men det gjorde jag inte förra året heller, förrän till senhösten och i en annan världsdel.

Känslorna inför återgången till saltgruvan är blandade. Än en gång känner jag att det är dags för en förändring. Jag behöver göra något annat, få nya utmaningar att bita i och nya människor i min närhet på dagarna. Kanske att hösten kan bjuda på en förändring i den riktningen. Men på det stora hela ingen större jobbångest att tala om.

På hemmafronten väntar en höst med helt nya förutsättningar – det lilla barnet flyger ut ”på riktigt” om tre veckor och sedan är det bara den förvirrade civilingenjören, akvariefiskarna och jag kvar här hemma. Inte heller det känns särskilt ångestladdat, även om jag naturligtvis kommer att sakna 20 och hennes pojkvän. Men nu är ju livet konstruerat på det viset – man har barnen till låns och nu har lånetiden gått ut.

Något som däremot äter energi och är ett stort, svart hål som med största sannolikhet bara kommer att bli ännu större framöver är mina gamla föräldrar. Ett hett tips är att det kommer ett och annat inlägg under hösten på det temat….

Semestern försvann med blixtens hastighet. Något säger mig att även hösten kommer att göra det, så det är väl lika bra att mentalt börja förbereda sig på julen 🙂

 

Pangsjovarning?

Är det pensionärsvarning om man först sätter sig på sin cykel och åker till stora mataffären och glasbanken, handlar det man ska ha, cyklar hem och lastar av och sedan ger sig iväg åt samma håll igen? Till den tyska lågprisbutiken som lockar med riktigt bra pris på isbatonger, det vill säga fryst hummer från Kanada. Den kommer  väl till pass i hummersoppa i höst, tänkte jag.

Hon som snart ska flytta hemifrån suckade först djupt. Fast sedan kom hon på att det är smart att slå till när det är billigt. Nu lever vi ju inte på ruinens brant direkt. Och jag skulle mycket väl kunna köpa isbatong till normalt pris när det är dags för hummersoppa. Så lite pangsjovarning får nog utfärdas. Trots allt.

Annars har snart 2/3 av semestern rullat iväg. Vi har varit en dag i storsta’n och tittat på sonen som sommarjobbar i vaktparaden. Sedan har jag mest skrotat runt här hemma – tittat på när min förvirrade man målat huset. Stått för markservicen. Läst. Funderat över livet. Druckit ett glas vin eller två. Lugnt och stilla. Nästan lite för lugnt och stilla kan jag tycka nu. Det är nog dags för lite aktivitet av något slag. Får se till att hitta på nå’t till veckan som kommer.

Mot alla odds…

…så är det riktigt bra väder i det lilla hörn av Jämtland jag befinner mig i. Idag har vi t ex pallrat oss upp på Åreskutans topp och väl där uppe kunde vi njuta av en sol som värmde, nästan helt vindstilla var det och utsikten? Tja…den kan man inte klaga på heller.

Vi har vandrat och pratat. Pratat och vandrat. Så mycket böcker har det inte blivit läst – syredopad och milt sagt rätt stel däckar jag i soffan på kvällarna och efter ett glas rödvin (jaja…ok då…två har det nog blivit) är det ett rent under att jag kan lyfta lite på ena ögonbrynet då och då.

I morgon väntar veckans sista vandring. På lördag drar vi till Östersund och på söndag ska vi vända hemåt igen. Hemresan går över de trakter i södra Jämtland där min förvirrade man har sina rötter. Hemma är vi i bästa fall någon gång sent, sent på söndag kväll. Och då har bara en tredjedel av semestern försvunnit.

Det kunde vara värre.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Men för säkerhets skull laddar jag upp med lite böcker. Och rödvin. Och olivolja. Var det något mer? Möjligtvis en kubansk cigarr. Eller två.

 

Jag rekapitulerar

Någonstans bland golvpappen, gipsdammet, studenten och midsommar tappade jag bort bloggen totalt. Fråga mig inte var den tog vägen. Dags att rekapitulera – eller göra en recap som de säger i kommunikationsbranschen där jag emellanåt befinner mig.

Renoveringsprojekten gick i mål – totalt en vecka försenade. Men det får betraktas som godkänt. Jag är hur nöjd som helst med köket. Det blev precis som jag hade tänkt mig. Nej förresten – det blev ännu bättre! Faktum är jag ganska ofta kommer på mig själv med att gå runt och småmysa lite när jag lagar mat och diskar. Och flera gånger i veckan säger den förvirrade civilingenjören och jag till varandra att ”oh vad bra det är med….” – och det kan handla om allt från självrengöringen i den konventionella ugnen till sopskåpet som man öppnar genom att trycka till lite med ena knä’t på luckan.

Fönsterprojektet avlöpte också väl. Det blev snyggt och i vinter lär vi förhoppningsvis märka att vi fått ett bättre inomhusklimat. Det stora problemet nu är att jag måste bestämma mig för nya gardiner. Eller måste jag det? Jo – någon form av insynsskydd måste det till. Om inte kommer det bli som att sitta i Åhléns skyltfönster och titta på TV när det blir mörkt ute. Kanske att inspirationen kommer nu när det blir ledigt ett par veckor?

20 var årets gladaste student när hon sprang ut från skolan den 8 juni. Ett år senare än sina kompisar på grund av året i USA – men säkerligen också ett år gladare. Hela firandet avlöpte väl. Vi hade tur med vädret och det var inga problem att klämma in närmare 40 gäster i vår lilla skokartong till hus. Maten uppskattades och alla gäster föreföll ha trevligt. Igår fick också det lilla barnet besked om att hon kommit in på sitt andrahandsval till universitetet och står som 21:a reserv på sitt förstahandsval. Hon blev nöjd och glad med både och – kommer hon in på sin reservplats blir hon glad, men hon är precis lika nöjd med det andra alternativet. Hur som blir det att flytta hemifrån till hösten.

Min semester börjar idag. Bättre blir det inte.