Småkakor

En av mina mostrar var känd i sju kyrksocknar för sina fantastiskt goda småkakor. Och det var något visst med kakfaten som dukades fram hemma hos moster och morbror när det var fikadags. Fika förresten, det var inte ett ord de använde. Elvakaffe, hette det istället. Moster bakade alla småkakor med smör, för det blev så mycket godare då, hävdade hon med bestämdhet. Både moster och morbror är borta sedan många år nu, men minnet av kakfaten som dukades fram, både i våningen i sta’n och i syrenbersån på landet, bär jag med mig. Och faktum är att ska det vara något till kaffet, så är småkakor bland det bästa man kan bjuda mig på. Jag äter hellre 2-3 olika sorters småkakor än en stor, kletig, kakbit med grädde till.

Jag har gjort några tafatta försök genom åren att baka småkakor, men det går inget vidare. Framförallt inte om degen ska kavlas. Såna äventyr slutar i allmänhet med att jag äter upp en del av kakdegen och kastar resten, efter att jag har skrapat upp kletet från bakbordet. Jag har helt enkelt inte så bra handlag med finlir, ska det bakas så ligger mina talanger mer åt matbrödshållet – lite rustikt, något att jobba med. Att kanalisera sina aggressioner när man knådar en limpdeg går alldeles utmärkt, men prova med en kakdeg – det går bara inte 😀

Idag ska jag iaf göra ett nytt försök – inspirerad av konferensen jag var på för ett par veckor sedan, där det fanns en ny bekantskap bland småkakorna som jag föll pladask för. Väl hemma mailade jag till konferensanläggningen och bad om receptet – men tyvärr har jag inte fått något svar 😦 Nu i veckan satt jag och bläddrade i mina gamla julnummer av Allt om Mat och gissa vad jag hittade! Jo minsann, där fanns receptet på kakorna jag blev så förtjust i. Så nu ska jag göra ett seriöst försök att baka småkakor idag. Håll tummarna!

Här om dagen slog det mig att det kanske var tur att de inte svarade och gav mig något recept. För många år sedan läste jag just i Allt om Mat om en tjej som blivit så förtjust i en kaka på ett lite finare fik i USA, så hon undrade om hon kunde få receptet. Visst fick hon det, men när hon skulle betala för fikastunden tyckte hon att det var lite dyrt. Inte så konstigt – fiket tog betalt för receptet och det var ganska mycket pengar det handlade om – jag tror nästan det var 100 USD. Som en ren hämnd skickade tjejen in sin historia till tidningen som publicerade både den och receptet. Lite kul, tycker jag 😀 Så summa summarum kanske jag ska vara glad över att jag inte fick receptet från konferensstället 😀