Hur ska jag överleva?

Standard

Måndagar brukar sällan vara särskilt roliga. I måndags var det värre än någonsin. Jag var trött – dels efter lördagsnattens utsvävningar på både det ena och det andra, dels efter söndagsnattens terapeutiska verksamhet med båda ungdomarna.

Trött går väl an att vara. Men 18:s totala sammanbrott p g a fnurran med flickvännen gjorde att jag gick omkring med en ordentlig klump i magen hela dagen. Ledsen var jag förstås, är något av mina barn ledset så blir jag det också. Men sedan var jag orolig också. Hur skulle det hela sluta? Kärleksaffären har varit så bra för 18, han har varit på ett strålande humör hela hösten och haft hur mycket energi som helst, t o m för saker som annars kan vara väldigt svåra att få till. Till det kommer att hela familjen tycker väldigt mycket om flickvännen och gärna vill lära känna henne mera. Tänk om allt skulle ta tvärt slut? Sista terminen i gymnasiet till råga på allt, en termin som kommer att vara tuff ändå för 18, utan en massa kärleksbekymmer.

När jag kom hem i måndags låg Kärleken i en liten hög i soffan. Han såg helt slut ut. ”Usch, en sån dag det har varit” sa min käre make. ”Jag har funderat och funderat, tyckt så synd om 18 och haft ont i magen hela da’n.” ”Välkommen i gänget”, sa jag till maken och så satt vi i soffan och tyckte synd om alla inblandade parter en stund, ända till vi såg att 18 var på ingång och vi kände en viss press att rycka upp oss.

Nu löste sig ju allt till det bästa i måndags kväll – det var en rejäl kommunikationsmiss som låg bakom det hela. Och 18 överreagerade, som man så lätt gör i en så’n situation. Pussgurkorna är sams igen – alla glada nöjda alltså 🙂

Men jag undrar hur jag ska överleva framöver. 16 åker till USA i början av augusti nästa år, jag kommer att registrera varenda liten skiftning i hennes tonfall när vi pratas vid i telefon och oroa ihjäl mig om hon låter lite nere (och det kommer hon säkert att göra någon gång, för det är ofrånkomligt med lite hemlängtan när man är borta nästan ett helt år). Och den lilla smällen 18 fick nu är sannolikt inte den sista niten han kommer att gå på, det kommer att bli fler sorger och besvikelser – så är ju livet bara. Men hur ska jag fixa det, när det var så jobbigt den här gången?

Jo jag vet – små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer och förälder är man på livstid. Men lite slitigt är det allt 😀

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

12 responses »

  1. Visst är det slitigt och inte simmar man i gräddfilen varje dag! Man vill ju sina barn så otroligt väl men tyvärr kan man inte ordna allt. Förhoppningsvis gör man en insats bara genom att finnas där när det behövs och vara ett stöd för dem. Förstår att du kommer att sakna 16 får det är tomt. Men samtidigt är sanningen den att man vänjer sig lite i alla fall!

  2. Man vänjer sig, säger en luttrad Skata… men det är inte riktigt sant… för dyker problem upp hos barnen… så är man där igen… lika engagerad och medkännande, med klumpar i magen för att man är maktlös. Men… livet är nu en gång sådant, lite stenar och hinder att ta sig över… ibland riktigt höga…och man behöver ju öva sig.. för allt går ju inte alltid som smort … även om mammor därhemma gärna skulle vilja att det var så. Det här låter ju väldigt präktigt och riktigt … och … det är Skatan som är så vis… hmmm… men en sak vet jag iallafall: Du överlever.

  3. Ja det är inte lätt att släppa taget om sina små ”bebisar”, men med lite övning så går det. Det är en bitvis sorglig process. Men det är också ibland rätt skönt att inte ha hela ansvaret längre för de allt vuxnare barnen.
    Fast, när de mår dåligt är det jättejobbigt för precis som du skriver ”små barn, små bekymmer”
    Du/ni är på väg mot en ny fas i livet och övergången värker, skaver och oron för det ”okända” är nog det jobbigaste. Som vanligt!

  4. Japp så är det. Från dag ett med första barnet så har man just försatt sig i ett evigt liv av oro, alldeles frivilligt. Skönt att dom löste sin lilla fnurra i a f. Ha en bra da!

  5. Du överlever. Du kommer att böla (skånskt uttryck?) i kudden många gånger. Men du överlever. Barnen i fråga kommer inte ens att märka hur jobbigt du har haft det. Det kommer du att dölja väl. En dag upptäcker de hur det är när de själva sitter där…
    DÅ kan du ta ut svängarna för då är du farmor/mormor och då är allt tillåtet. Till och med att böla… 😉
    Kram kära du!

  6. (Vi bölar i Jämtland också) man både vänjer sig och inte, det är jobbigt varje gång barnen har det tufft, men man tar inte oron till riktigt samma låga botten som första gången. Det är ju det som är det värsta med att ha barn, man kan inte göra misstagen åt dem utan faktiskt alltför ofta stå bredvid och se dem göra dem. Det är hemskt, fy, men vad kan man göra.

    och det är okej att oroa sig som mamma, samtidigt som man är den där axeln, örat som måste låta klok och förståndig varje gång, vilket inte går om man blir olycklig när de är olyckliga. Jag har alltid sagt att jag hjälper ingen med mina tårar, gråter gör jag, men inte när jag tröstar. (En gång var jag till psykolog på grund av all misshandel jag varit med om, det slutade med att psykologen grät över hur jag blivit behandlad. Dit gick jag aldrig mera, jag kände inget som helst förtroende för henne i det läget. Jag lägger mina modersinstinkter åt sidan och så lyssnar jag, och så råder jag om jag tror jag kan det. Sen gråter jag, eller oroar mig sömnlös osv) Du klarar det, och dina barn klarar kriser, du är ju en bra mamma och har givit dem bästa förutsättningarna till det.

  7. Jag håller med dig om frågan om hur man ska överleva. Oron finns där ständigt och inte blir det lättare med åren när de växer upp. Nu när mina är äldre sliter jag med att jag vill att de ska vara självständiga och klara sig, samtidigt som jag oroar mig hur det ska gå. Jag har ingen kontroll alls över hur det går utan kan bara finnas för dem om de vill prata. Trodde aldrig att jag skulle bli så hönsig av mig. Det är jobbigt som bara den.

    När de var små kunde man i alla fall pusta ut när de sov i sina sängar, nu vet man inte alls vilka sängar de sover i:-)

  8. ”Små barn små bekymmer” som de lärde säger. Spelar ingen roll hur gamla barnen blir, mår de bra så mår jag bra osv.
    Man borde ju bli luttrad genom åren, men tydligen inte jag!!!
    Man man fixar det, hur jobbigt det än känns ibland. Nu är det ju många år sedan våra barn flyttade hemifrån………och nu är det barnbarnens tur att få erfarenhet och göra sina små misstag. Banne mig om jag inte tycker att det känns ännu jobbigare!!!
    Kramizzzzzz

  9. Det var väl för väl att det ordnade sig. Mina ”barn” är ju vuxna nu och ska ha sina egna liv, men så fort det är problem så är det ju mig de kommer till och jag är ett ömkligt moderskap nu inte alls mycket att hänga i julgran.
    Jag ger råd om jag kan, men gråter lätt nu för tiden utan att jag kan hejda mig.
    Det kommer att vara många turer med ungarna på olika vis, min äldsta är 30 nu och ännu ringer hon mig när det krisar vad det än månde vara.
    Man blir nog aldrig ”av” med dem man är nog mamma för livet tror jag.
    Ser var curlingmormor skriver och det är nog lika här maken är lugn som en filbunke men det är ju mig de söker när det krisar.
    Kram

  10. Hej och tack för din kommentar. Det är lite så att vi som växte upp på 70 talet hade nog ganska samma förutsättningar ändå…

    Nu till din blogg. Jag har en 18 åring som tillbringade ett år i USA, kom hem i år i juni (vi flög dit och hämtade honom). Det var ett långt år och visst var jag orolig och saknade honom men han brukar klara det mesta.
    Dessutom tog vi en egen utbytesstudent från Kalifornien under det året – det underlättade ska jag säga. Och det var en fantastisk erfarenhet. Man kommer aldrig glömma henne och hennes upplevelser här.

    Så – hav förtröstan 🙂 de klarar sig bättre än man tror och har med sig en helt fantastisk upplevelse för resten av livet. Plus nya vänner och en bonusfamilj på andra sidan jorden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s