Har precis varit ute ett varv med min imaginära hund 😉 Det var skönt att komma ut och lufta sig lite efter en heldag bakom skrivbordet. Våren har avancerat med stormsteg efter den varma helgen kunde jag konstatera!
Jag konstaterade också att det börjar på att bli prydligt i alla trädgårdar runt omkring. Väldigt prydligt, t o m. Ett lysande undantag finns det dock – min trädgård. Nej förresten, mittåt, VÅR trädgård ska det vara – vi äger faktiskt hälften var och därmed måste vi ju vara exakt lika ansvariga för det förfall som sakta breder ut sig.
Trädgårdsarbete är helt enkelt inte min grej. Jag vill väldigt gärna ha det snyggt och fint i trädgården, men jag kan bara inte hitta energi och tålamod för att få eländet dithän. ”Det är så avstressande att påta i jorden”, säger folk runt omkring mig och ler fånigt. Avstressande? Inte ett dugg – jag blir bara superstressad eftersom det går så låååååångsamt. Och sedan det där med vattningen – vattnar man för mycket är inte det bra. Därför försöker jag ta det lite lugnt med vattenkannan. Ända till jag inser att växterna hänger utmed krukorna. Visst ja, det var visst två veckor sedan sist och solen har visst gassat på ganska bra ett tag nu….Bara att slänga på komposten. Igen.
Kärleken är inte mycket för finlir när det gäller trädgården. Han gräver så gärna – om jag säger åt honom var han ska gräva. Han planterar så gärna – om jag säger åt honom vad han ska plantera. Han kör gärna tunga säckar med jord på skottkärran – om jag ser till att det köps in säckar att köra. För en gångs skull kompletterar vi inte varandra – jag kommer ju liksom aldrig till skott med det där som jag måste göra för att det ska bli fart på honom.
Lösningen finns inom räckhåll – och jag har använt den flera gånger. Svart arbete är förbjudet i lag, men inte grått. Jag ringer alltså in mina gamla föräldrar – 80 resp 85 år, men pigga och raska och alltid villiga att göra en insats.
Senast jag använde mig av grå arbetskraft var för två år sedan. Föräldrarna vårstädade trädgården och planterade växter, medan vi befann oss långt borta, på södra halvklotet. Det var smått absurt när mamma ringde (bara det är märkligt – att man kan ringa utan problem till andra sidan jorden och det låter precis som vanligt) och frågade vilken färg jag ville ha på penséerna. Spelar ingen roll! Så länge de inte är grisrosa (och några såna penséer finns inte, så vitt jag vet). Vi kom hem till en fantastiskt fin, välstädad trädgård med vårväxter planterade lite här och var. Fast efter ett par veckor såg det nästan lika eländigt ut igen. Och det är det jag tycker är så tröstlöst – att lägga en hel dag på något urtrist och sedan få göra om samma sak igen någon vecka senare…Nej – jag säger bara en sak: BETONG 😉 Tåligt och tidlöst….
Jag funderar allvarligt på att hyra in de grå nu i påskhelgen. Om jag mutar dem med ägg och sill och en liten snaps till pappa så uträttar de stordåd på en dag. Dessutom blir de nöjda och glada och känner sig nyttiga. Och jag slipper lägga energi på något som jag tycker är så trist och kan ägna mig åt att laga mat och blogga istället. Fiffigt va? 🙂
Pruddelutt här och nu 