Idag är det sju år sedan den där morgonen när kroppen sa ifrån och jag inte fick benen över sängkanten.
Då var det ett helvete. Idag är jag glad att det hände. Glad att jag kom ut på andra sidan med livet i behåll, men också glad över min förändrade syn på livet och den mer hela människa jag blev efter rehabiliteringen. Tänk så det kan bli.
Pruddelutt här och nu 
*håller om och kramar tyst och länge*
Tack kära LB
och hur gick det med din ”bok” om ämnet?
Vi jobbar på!
Du menar pga stress? Så fruktansvärt! Hur lång tid tog det för dig att återhämta dig?
Det tog ganska exakt 2,5 år. Jag var hemma på heltid i 6 månader och sedan tog det två år att gå från två timmars arbetsträning i veckan till heltid.
Om du vill läsa hela historien finns den på fliken ”Om stress” här på bloggen.
För mig är det nu i oktober 4 år sedan, den 3 okt närmare bestämt. Ja livet är onekligen annorlunda
Det är något lurt med oktober…. 🙂
En dyrköpt erfarenhet även om det blev något positivt av det till slut.
Oooops. Det visste jag inte och kunde inte ens gissa när man läser din blogg. Grattis (nej det är nog fel ord) att du kom över det. Strongt!
En bekräftelse på ” inget ont som inte har något gott med sig” Kram!
Bra jobbat Prudie! Mannen rände i väggen för snart 4 år sedan men han blir bättre hela tiden. Det loopar fortfarande emellanåt. Som idag. Då tar jag honom i hampan och sedan blir det skogspromenad. Efter en timme är perspektivet ett annat. Har börjat lära mig hur jag ska hantera honom och det känns bra. Och han har börjat lära sig lyssna när jag säger att det är dags att släppa jobbet och bara vara. 🙂
Kram!
Även du min Brutus? Det är många år sedan nu men man blir aldrig riktigt sig själv igen, har vissa saker som går igång i kroppen om jag stressar för mycket. Starkt ljus, ljud och mycket folk har en förmåga att dra igång en konstig känsla som jag minns allt för väl från den där tiden.
Jag grät otroligt mycket i början, kunde stå och borsta tänderna och få syn på mig själv i spegeln med tårarna sprutande ur ögonen. Många turer satt jag och glodde in i tunnelbanans fönster med tårar som bara rann som ett stilla regn. Det blev terapi i två terminer med likasinnade och det var väldigt bra. Vi målade efter tema och slappnade av så gott vi kunde i grupp. Mycket prat som var bra för oss alla.
Kram