Ankan hade ett inlägg här om dagen om ett litet familjegruff. Då hade jag redan funderat en del kring ”uppfostran” (om man nu kan säga att man fortfarande håller på med det när kidsen är nästan-vuxna) och flexibilitet. Och den svåra konsten att sätta vettiga gränser. Mina funderingar hade sin upprinnelse i en diskussion/situation här hos oss i helgen och Ankans inlägg fick mig att tänka ännu lite till.
Hos oss var det så här:
Snart 16 hade planerat i två dagar för sin trerättersmiddag som skulle gå av stapeln på kvällen. Mitt på dagen fick jag ett SMS. ”Vill ni komma över till oss på en drink ikväll” var budskapet. Trevligt! Avsändare var ett par kompisar som vi har försökt att få till en träff med hur länge som helst nu. Men det strular alltid till sig på något vis. De har det väldigt rörigt omkring sig med dina barn och mina barn och så. Vilket ofta gör att de blir barnlediga med mycket kort varsel. Vi har det inte särskilt rörigt – men med två aktiva ungdomar och väl planerad och inrutad tid kan det vara väldigt svårt med allt för korta puckar. Det är tråkigt – för vi vill så gärna träffas, men det är svårt att få till det.
Kärleken fnurrade till lite. ”Kan inte vi få ta ledigt för en gångs skull? Vi ställer ju upp jämt på barnen, ju..”. Jag blåvägrade. Snart 16 hade planerat och förberett sin middag – då bokar man inte av ett par timmar innan. Det är ju precis så vi INTE vill att ungdomarna ska göra. Då ska vi väl inte göra så själva? Kärleken höll med förstås och vi tackade nej till våra kompisar. Ännu en gång. Däremot kom vi överens om att berätta för ungdomarna på kvällen. Det kan ju vara bra att de får reda på hur vi prioriterade och varför.
Snart 16 blev glad och tyckte att det är klart att man gör så. Snart 18 flinade och tyckte vi var helknäppa. ”Märklig prioritering. Kompisar ska man vara rädd om men familjen har man ju alltid kvar” var hans spontana kommentar. Fast när vi hade resonerat en stund tyckte han också att det var rätt tänkt av oss. För ytterst handlade det ju faktiskt om respekt för snart 16 och det jobb hon hade lagt ner.
Visst ska man kunna vara flexibel och förstå att kidsen vill prioritera kompisarna ibland. Men inte alltid. Makaroner och falukorv kanske inte gör så mycket om man prioriterar bort, men om någon har ansträngt sig och lagat middag som ska serveras nylagad, då ska det mycket till om man ändrar sig i sista stund, tycker jag. Dessutom fattas ju personen i umgämget och samtalet runt bordet och det är trist.
Jag kom också osökt att tänka på flera händelser från min egen uppväxt. Mina föräldrar har aldrig ställt några direkta krav på att jag ska prioritera dem. Det är ju snällt tänkt kanske, men det kan ju också få konsekvensen att man känner att man inte är så viktig, det är inte så viktigt om jag kommer eller inte. En händelse jag särskilt kommer ihåg är när min farmors begravning krockade med Kärlekens mormors 90-årsfest. Jag stod inte väldigt nära min farmor, men hon var trots allt min farmor. Så jag frågade min pappa hur jag skulle göra. Han svarade ”det är bättre att den som lever får räkna in sina gäster”. Så jag valde kalaset, det var det bästa beslut jag kunde ta då. Men nu, 20 år senare, tycker jag att jag valde fel. Jag hade velat sluta cirkeln med farmor på något vis och funnits där med min familj. Men eftersom ingen ställde det kravet på mig så blev det inte så. Och på något vis så tror jag att pappa ville att jag skulle vara där, men det skulle han aldrig erkänna.
Innerst inne så vet jag att jag är viktig för mina föräldrar, men ibland kan jag tycka att det vore trevligt att få höra det också. Så när jag pratar med mina ungdomar så försöker jag att få dem att förstå att jag vill umgås med dem för att de är trevliga och viktiga för mig. Inte för att de ska äta upp maten jag har lagat åt dem. Gränsen mellan välvilja och martyrskap kan vara så otäckt hårfin ibland. Och jag vill inte att de ska känna sig tvingade att umgås med mig för att jag inte ska bli ledsen eller för att det är synd om mig. Så det vill till att jobba på att vara trevlig själv, så de vill umgås med en 😀
Pruddelutt här och nu 
Nej det är inte lätt att fatta rätt beslut alltid. Visst har man kanske alltid familjen men vem vet… Våra ungdomar, speciellt äldsta fröken, uppskattar när vi äter tillsammans men ibland går kompisarna helt klart före. Kanske är måltiderna viktigare för henne eftersom hon delvis flyttat hemifrån.
Själv var jag inte på min mormors begravning för mina föräldrar tyckte jag var för ung. Hade jag fått bestämma så hade det känts bättre att varit där…
Ha en bra kväll!
Beslut är inte alltid lätta att fatta men om man VET i sitt inre VARFÖR man fattar dem just där och då så känns det i alla fall bättre. Viktiga saker i livet tenderar att krocka tyvärr, en begravning är viktig för en själv att gå på för att få ett avslut på något men inte speciellt viktig för själva ”föremålet” om du förstår hur jag menar. Att man kommer till ett födelsedagskalas däremot kan vara något som födelsedagsbarnet kan glädjas åt länge.
Grattis till snart 16 som har kloka föräldrar som visar henne den respekt som hon så väl förtjänar! Kramis!
Vad intressant att läsa det du skrev. Det är en svår balansgång, verkligen att veta vad man tycker och vad man ska kräva/önska/ge råd om. Och du fångar ¨fingertoppskänslan som även krävs vid själva leveransen av det man bestämt så bra ”Gränsen mellan välvilja och martyrskap kan vara så otäckt hårfin ibland.”
Du är så klok och jag gillar din blogg!
Vilken härlig berättelse och hur fint ni fick till det. Det är så härligt när du berättar om era tonåringar, jag kan riktigt känna vilken härlig relation ni har med varandra, toppenföräldrar med andra ord!!!! Detta har ni igen, promise you, det är sånt här som de kommer ihåg när ni sitter där om kanske 10 – 15 år.
Kramizzzzzz
sitter där och pratar menar jag hi hi.
kramizzzz
Jadu mormor – det är lätt att halka på tangentbordet ibland 😀
Ankan – där är vi också lika. Jag gillar din blogg!
Jag tror att vi har lyckats ganska bra med relationen till våra ungdomar, men det är lätt att trilla dit och säga/göra något tokigt. Man får rannsaka sig själv ständigt, vara beredd att göra avbön och ändra sig. Utan att för den skull vara mesig och obeslutsam. Håhåjaja, det är inte lätt att vara förälder! Men kul 😀
Jag skulle också stannat hemma på trerätters, av respekt för mina barn, eller mitt barn som vill göra detta för sina föräldrar. Familjen finns visserligen alltid där, men att ta dem för givet skulle jag ändå aldrig vilja göra.
Du är klok du, Prudie, och en klok blomma också 😀
Själv är jag tydligen en bra vän, men också en clown, I would never have guessed!
Jag hade också stannat hemma när de ansträngt sig såpass…Ha det!
Naturligtvis var tre rätters middagen viktigast. Av den enkla anledningen att snart 16 hade lagt energi, tankegång och var djupt engagerad i det. Maten i sig var oviktig; likaså att ha middag tillsammans. i det här fallet var det viktiga att hon skulle göra något för familjen. hade ni inte stannat hon henne hade hon blivit väldigt besviken!
Jag hade oxå stannat på trerätters fast jag skulle verkligen vilja se min äldsta göra sig det besväret. Suck! Men mirakel kan inträffa. Kramar!
Jag tycker att ni tog det rätta beslutet. Visar att ni respekterar era barn för dem de är. Jag tänker så att det är en investering i deras värdegrund.
Barnen är de viktigaste och de i sin tur gör som ni gör och inte som ni säger. Att visa något i handling är det bästa man kan göra och ni visade.