Mirakel görs medan du väntar….

Standard

…underverk tar lite längre tid 😀 Här har det hänt ett riktigt underverk idag – tro det eller ej, men ett gäng tomma flaskor som tidigare varit fyllda med schampoo, balsam och duschtvål marscherade helt plötsligt ut från golvet i duschen. Bara så där…..

Under våren har jag ägnat tid åt en kurs i genusvetenskap. Det är order från högsta ort i företaget att alla chefer och diverse nyckelpersoner (dit hör jag) ska utbilda sig i de här frågorna. Kursen är bara en av flera åtgärder som görs för att vi ska få det bättre ställt med jämställdheten i företaget. Det är nämligen ganska dåligt med det. Tittar man på hela personalstyrkan är könsfördelningen ganska jämn, det är t o m en något större andel kvinnor än män. Men tittar man i chefsledet är det män, grabbar, gubbar och ynglingar så långt ögat når. Lite kvinnor finns det – men det är alldeles för få. Vi måste helt enkelt börja tänka i andra banor och det är inte det allra enklaste. Att det ser ut som det gör beror ju inte på illvilja eller elakhet – vi har skapat situationen själva utifrån beteenden och mönster som vi programmerats med sedan vi var små. Kursen ska hjälpa oss att se de här inlärda mönstren är det tänkt och jag tycker att det har varit mycket givande.

Mellan kurstillfällena har vi haft en litteraturlista att plocka fritt från. En bok jag snubblade över tidigt var ”Familjens projektledare säger upp sig”. Kanske för att det är just så jag känner mig – det är snart tre år sedan jag beskrev mig själv som ”chefsprojektledare i AB Familjen” i min bloggpresentation här på WP. Och jo – den rollen har jag fortfarande, även om den kanske börjar ge med sig lite.

Boken är rolig och ganska vasst skriven och jag känner igen hur mycket som helst, både situationer och reaktioner. Sedan är jag inte helt säker på att min käre make skulle uppskatta boken lika mycket som jag gjorde. Jag gissar att han skulle tycka att det är att göra problem av sån’t som egentligen inte är ett problem i hans värld. Och det är väl kanske det som är grundbulten i det hela – man prioriterar olika och hanterar sitationer på olika sätt, helt enkelt.

Nåväl – i boken gör projektledaren ett litet experiment. Det handlar om en ask färgkritor som av någon anledning blir liggande i trappan till övervåningen. Livet hemma består ofta av ett enda plockande, när jag ändå går förbi bordet framför TV:n tar jag med kaffekoppen som någon glömt, jag kan lika gärna ta med räkningarna som kom i veckan och stoppa in dem i mappen med ”Månadens räkningar” när jag ändå ska in i arbetsrummet och kolla e-posten osv etc mm ….Och förstås tar man också med kritasken när man springer där i trappan. Men nej – projektledaren bestämde sig för att låta kritasken ligga och se om ”någon annan” skulle göra något åt den. Det var det naturligtvis inte någon som gjorde.

Inspirerad av boken startade jag ett eget socialt experiment. Jag bestämde mig för att inte plocka med mig tomma flaskor från duschen och ta med dem till soppåsen. Istället började jag använda en egen duschtvål som jag stoppade tillbaka långt in i skåpet varje gång jag använt den. Allt för att se om någon skulle reagera på att det var fullt av tomma flaskor på golvet i duschen. Det var det ingen som gjorde. Det hämtades t o m fram nya flaskor med duschtvål och schampoo när det var slut i de gamla. Men var det någon som gjorde en insats och plockade med sig något ut till soppåsen? Svar nej. Jo förresten – en dag noterade jag att Kärleken slängt en tom schampooflaska. På duschgolvet stod det då kvar två tvålflaskor och en balsamflaska. Alla tomma. Jag kan ju bara undra hur han tänkte – men jag valde att inte undra så mycket, utan helt enkelt fortsätta min studie.

Idag var det dags för storstädning av duschhörnet. Då avslutade jag experimentet och bar ut fyra tomma flaskor till soppåsen. Informerade sedan familjen om att det inträffat ett underverk i huset – tro det eller ej, men fyra tomma plastflaskor har fått ben, promenerat ut ut badrummet och själva hittat till soppåsen! Familjen tittade på mig och fattade inte ett dugg. 19 kommenterade det hela med ”Va? Har det varit fullt av tomma flaskor? Det har inte jag sett”. Kärleken yttrade något i stil med ”jag har faktiskt slängt någon flaska”. Och 17 konstaterade att ”jag städar faktiskt hela huset en gång i veckan så jag ska inte behöva plocka tomma flaskor också”. Vad säger man? Man suckar djupt och rycker på axlarna. Hur svårt kan det vara?

Funderar lite på att säga upp mig, jag också. Jag tycker inte att det är kul att slå mig fram bland tomma plastflaskor eller duka upp min frukost på en tablett som är kletig och geggig efter gårdagens kvällsmat eller inte kunna arbeta vid datorn för att det ligger papper, sladdar, gamla foton, hörlurar, hålslag, noter, böcker och gud-vet-vad på skrivbordet. Så jag fortsätter att plocka och det är väl det som är felet, gissar jag. Alternativet är väl att flytta till något eget där det bara är jag som rör mina saker. Men det vill jag  inte. Så det är väl bara att kämpa på med plockandet, antar jag. Eller än en gång försöka uppfostra familjen…men jag är skeptisk…

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

8 responses »

  1. När jag läser ditt inlägg så känner jag igen väldigt mycket! Om det ju skulle vara till någon tröst… Preccis samma sak skulle kunna hända och händer hos oss om inte Husse som märkligt nog är badrumspedant ingriper! Vår trappa är en konstant förvaringsplats för både det ena och det andra. Senast stod Husses ”finskor” där mer än en vecka. Jag vägrade flytta dem och städade runt om.

    För övrigt är det väldigt intressant med genusvetenskap. Alla borde läsa det, speciellt män och tonårssöner 🙂

    Trevlig lördagskväll!

  2. Jo ”Ler” så är det nog, även här hemma. Jag har också läst genusvetenskap, dessvärre blev det ingen förbättring på plockandet, men det som är bättre är att jag synliggör, vilket du också gjorde när du sa att flaskorna hade fått ben. Alla dessa tankemönster som vi är belastade med genom vår socialisation ställer till det en del. Jag tror på bättring men än har vi långt kvar.

  3. Hos oss är vi två som plockar, men på olika sätt. Jag plockar som du, när jag går förbi något som inte är där det ska, fixar jag det. Frun gör inte det, men en gång i veckan sätter hon Turbon på och då rasslar det till! För ett tag sedan retade jag upp mig själv, gjorde experiment som du, men konstaterade att det fungerade inte. Lät henne göra som hon gör, och jag gör som jag gör. Däremot sätter vi båda press på barnen att då och då ta egna sakerna dit de tillhör.
    Förresten, så vet jag varför Kärleken gjorde som han gjorde, tror jag. Jag gjorde nämligen likadant för en vecka sedan. Jag slängde helt enkelt tuber och burkar som jag själv använder och är tomma. Fruns exklusiva shampo flaska rör jag inte för då blir jag friterad!
    Och lustigt nog, tömde hon duschgolvet för tre dagar sedan. Nästan samtidigt som du!

    • God tanke, Leo! Men jag använder samma vanliga schampoo som resten av familjen och samma duschtvål (utom när jag jäklas och använder min egen jag fick i julklapp av 17…), så Kärleken löper ingen som helst risk att bli friterad 🙂

  4. Mysko, att det mesta känns igen 🙂 Men när det kommer till tomma schampoflaskor så har vi faktiskt inga större problem med dem…kanske för att vi har en ”sopkorg” placerad i duschrummet, kanske de tycker att det är kul att försöka pricka ”basketkorgen” 🙂 Och faktum är att det oftast är maken som tömmer soppåsen därinne…men annars så, same same 😉
    Ha det!

  5. Nu kanske jag bör korrigera liiite å makens vägnar så att han inte blir förnärmad om han nu råkar läsa din blogg 🙂
    En lite i mina öron konstig kommentar fick jag nämligen sist jag påpekade för 16 att han glömt att bädda sin säng & plocka upp när han åkte hemmifrån:
    – Ja och isåfall är det ju faktiskt bra pappa som fixar & plockar upp därinne…Tji fick jag för att jag lägger mig i eller rättare vågar drista mig på att säga till 🙂

  6. ”Så jag fortsätter att plocka och det är väl det som är felet, gissar jag”

    Jag tror att du gissar alldeles rätt… och det är en ”evighetsmaskin” om man inte abdikerar förstås… och flyttar… och det brukar ju inte vara ett alternativ…

    Mannen här i huset är pedant… men ”på sitt vis”. Rent och snyggt… men prylar… nej … hela köket kan se ut som om det vore hans kontor…. för att inte tala om… nej det skall vi inte..

    🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s