Besviken

Standard

Igår kom vi äntligen i väg på film, hela familjen. Testosteronfalangen och jag valde ”Män som hatar kvinnor”. Den ville inte 17 se, så hon och en kompis satsade på ”En shopaholics bekännelser” istället. Kärleken och jag har läst Milleniumsviten, det har inte 19 gjort. Men vi tyckte alla tre att det var en bra film. Ibland kan man ju bli lite besviken när man läst en bok och de inre bilder man målat upp för sig själv av personerna och miljön inte alls stämmer med det man får se i filmen. Men så var det inte den här gången tyckte jag.

Filmen är lång – 2,5 timme – och när jag reste mig upp kände jag att något inte var riktigt OK i mitt vänsterben. Det är väl någon nerv eller muskel som kommit i kläm, tänkte jag när jag linkade ut från bion. 19 drog vidare till ett musikevenmang på sta’n efter bion, vi andra stannade till vid ett kvällsöppet Konsum och köpte lite goda ostar, parmaskinka och annat småplock som vi sedan tuggade på när vi kom hem. Jag köpte mycket parmaskinka, med tanken att den skulle räcka som lite extra-lyxigt pålägg till Kärlekens nybakade baguetter på söndagmorgonen.

Så gick vi och la oss och jag hade en lite halvjobbig natt. Benet gjorde ont och bråkade med mig, spelade ingen roll hur jag låg i sängen. Det gjorde ont. Hela tiden. Jag hörde hur 19 kom hem med sista nattbussen från sta’n och att han stökade runt i badrummet och sedan kylskåpet. Fortsatte att lite småsvettig vrida mig hit och dit i sängen. För att muntra upp mig själv tänkte jag lite på den lyxiga söndagsfrukosten som väntade. Baguetter, parmaskinka, youghurt toppad med granatäppelkärnor och så en ny sorts juice som 17 blivit väldigt förtjust i.

Till sist blev det morgon. Jag stapplade upp ur sängen, satte på ugnen och slängde in baguetterna (vi delar på jobbet – Kärleken gullar med surdegen och bakar, jag gräddar). Började plocka fram youghurt, juice och en massa annat smått och gott ur kylskåpet. Sträckte in handen längst ner i kylskåpet för att ta ut tallriken med uppskattningsvis 2 hg parmaskinka på. Den var tom. Plasten satt kvar, mitt på tallriken låg en liten fettslamsa, men av all den fina skinkan fanns inte ett spår. 19 hade slagit sig lös på ett litet nattmål innan han kröp till kojs. Besviken är bara förnamnet 😦

17 kom ut i köket och undrade varför jag såg ut som jag sålt smöret och tappat pengarna. När jag berättade vad som hänt sa hon ungefär så här: ”Då tycker jag att du ska bli ordentligt arg på honom. Han försöker alltid skoja bort allt när man vill prata allvar och då börjar du också alltid skratta, men du måste faktiskt visa honom att du är ledsen och besviken, annars fattar han inte.”

Det värsta är att 17 har fullkomligt rätt. 19 ÄR fullständigt hopplös när man ska gå till räfst och rättarting – dessutom är han otroligt charmig (och det vet han om), så det räcker ofta att han blinkar lite med sina bruna ögon, ler och säger något lite halvskojigt. Då smälter hjärtat på den han pratar med – det är helt enkelt väldigt svårt att bli arg på honom när det gäller så världsliga saker som uppäten parmaskinka. Den här gången försvarade han sig med att ”jamen jag tycker ju att det är jättegott med parmaskinka och pappa och du hade ju njutit av det när inte jag var hemma, så jag tänkte att det var mitt som var kvar”. Jo det var väl iofs en vettig tanke – men han kanske inte behövde smälla i sig 2 hg? 17:s klarsyn gav mig en rejäl tankeställare – särskilt i ljuset av kursen jag var på förra veckan som handlade om genusvetenskap. Behandlar jag 19 annorlunda bara för att han är kille? Ja det tål att fundera på….

Benet är lite bättre och det är hyfsat OK att äta färsk baguette med dansk ost också. Men som parmaskinka är det ju inte….

Annonser

9 responses »

  1. Nej, som parmaskina är det inte.
    Jaa du… jag har två döttrar och en son… och döttrarna påstår med eftertryck att det förhåller sig så… att jag lättare charmas och faller till föga för Sonens trixande när det gäller…
    Så det tål att tänkas på… om och om igen…
    Kram och ha en fin söndag…

    PS: Hur gick det med benet? Det var väl inte en liten propp? Men även med en så´n brukar det lösa sig… DS

    Jag har faktiskt funderat lite på om det kan vara en propp. Det känns mer muskulärt – fast egentligen, jag vet ju inget om hur det känns när man har en propp….Det är mycket bättre idag, men jag kan inte sitta på huk framför tvättmaskinen. Fast det kan å andra sidan inte Kärleken heller med sitt operationssår – och kidsen är utflugna, så vi får väl vända på underkläderna och köra med dem ut och in i veckan 🙂
    /Pruddan

  2. Så väl jag känner igen det här! Skulle kunna hänt i vårt hus om man bortser från benet som jag hoppas är bättre. Så typiskt också att fatet står kvar med en liten minibit på. Visst blir man besviken.

  3. Skumt med benet. Mamma fick i och för sig något liknande. Då var det en nerv som aldrig släppte, förrän hon på eget bevåg gick till kiropraktorn.
    Läkarvetenskapen sa att sånt båg hjälpte inte men se det gjorde det!
    Nu hoppas jag ju givetvis att det inte är just så med ditt ben.

    Automatiskt lås på kylskåpet, efter ett visst klockslag, rekommenderar jag. 😉

    Jag har också läst hela trilogin (mycket bra) men blev inte det minsta besviken på filmen. Tvärtom var jag nyfiken på hur Lisbeth framställdes och hon stämde väl överrens med min bild av henne. Tänker se dom andra två filmerna också, när dom kommer på bio.

    Tycker det är så himla roligt för din dotter att få fara iväg till USA och få en erfarenhet och ett minne för livet.

    Må gott!
    Kram 🙂

  4. Hmm.. jag känner igen mig själv, särskilt när det gäller den yngste pratglade sonen som alltid smiter ifrån mammas utskällningar med ett skämt eller en galen min som får mig att skratta. Han kan verkligen smälta ett modershjärta…. fast det är nog viktigt att vara medveten om fenomenet. Jag trodde att det var för att han är lillebror fast troligtvis är det också genusrelaterat. Storebror som är en tystare person har det svårare verbalt sätt. Han gör mig galen när han inte svarar på tilltal. Tiga ihjäl mig är ingen bra strategi, tur att de är olika i varje fall.

    kolla upp ditt ben, ring sjukvårdsupplysningen eller något, hälsocentraler bör man hålla sig ifrån, om det är möjigt. I varje fall vår. Ha det gott

  5. Jag har en av var och har verkligen försökt att vara rättvis, men lik förbannat så är jag mycket mer eftergiven mot sonen. Jag hatar den där sidan hos mig själv och försvara mig med att jag på något vis är mer nära honom, men det är kanske inte heller sant.
    Han gjorde som din son och gör sånt än idag, kan komma hit och bara vräka upp kylskåpet och välja ut delikatesserna och snabbt mula i sig och jag står där som ett halvilsket larvande fån. Dottern skulle nog aldrig bete sig så, hon skulle fråga om hon fick ta först vilket hon självklart alltid får.
    Jag skäms för den här biten och har verkligen tänkt på sånt sista året, varför man inte behandlar dem lika.
    Jag har varit noga med att de båda skulle lära sig ta hand om allt i ett hem, tvätta laga mat och sånt, men ändå är det skillnad.
    Din son skulle som min få en propp på näsan, oförskämt att äta upp all parmaskinka, egoistiskt faktiskt.
    Du vi får skärpa oss vet ja!
    Kramen

  6. Ack det där är så svårt. Jag behandlar mina olika för de är ju olika. Men jag är samtidigt rättvisefascist så jag har aldrig gjort skillnad på dem. Det är tom så att de tycker jag är tröttsam med att allt ska vara så in i bängen rättvist, de själva upplever inte att jag gör någon skillnad.
    Hoppas ditt ben är bättre men jag säger som några av de andra, du borde kolla upp det!

  7. och vi har vår ”cookie monster”, sonen, som gör likadant. Vill man ha något till ett speciellt tillfälle får man gömma det, annars är chansen stor (98,6%) att det försvinner. Och precis som din son, har Cookie Monster förmågan att med sina valpiga ögon få alla att acceptera det.

  8. Med tre vuxna söner och alldeles för lite dottervana än så tror jag ändå att det handlar om det Livsglimtar skriver, ”Dottern skulle nog aldrig bete sig så”, för det tror jag, att vi tänker olika och att sonen faktiskt inte hade en tanke på att han var egoistisk och dottern säkert tänker tvärtom. Det beror säkert på att vi behandlar våra döttrar och söner olika, men kanske också på att vi ÄR olika, vi kvinnor och män.

  9. Visst är det ”ledsamt” när matmonstren hinner tömma något man tänkt ha till något…har man inget sagt eller hunnit säga så verkar det för dem att vara fritt fram att länsa – Har faktiskt inte tänkt på om det är någon större skillnad på dotra vice grabbarna 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s