Fyra anledningar till bubbel

Standard

För länge sedan, närmare bestämt elva år,  var det en liten kille som fick följa med mamma och pappa till stadens konserthus på en riktig konsert. Inte på något vis anpassat för barn. Det var fullsatt i konserthuset och den lille killen, som bara var åtta år och vanligtvis hade en försvarlig mängd spring i benen, blev fullständigt absorberad av det han fick se.

Strålkastarna gjorde reflexer i musikernas instrument, mycket av det som hände på scenen gjordes på kommando, musikernas uniformer var välpressade och kängorna ordentligt putsade. Istället för de sedvanliga blomsteruppsatserna längs med scenkanten hade någon lagt ut spegelblanka kaskar med stora fjäderplymer. Programmet den här kvällen var som vanligt en blandning av gammalt och modernt, originalmusik och anpassat. Den sista programpunkten – innan den oannonserade delen av kvällen som alltid består av diverse regementsmarscher, ”Under blågul fana”, Arméns stora tapto och Nationalsången – var Europes hit ”The Final Countdown”. Den lille killen blev jätteglad – han skulle, ovanpå allt annat han upplevt den här kvällen, också få höra sin absoluta favoritlåt.

När temat (som inte går att beskriva i text – men ni vet nog vilket jag menar) återkom en bit in i låten ställde sig hornsektionen upp. De vinklade upp klockstyckena mot taket och spelade, både bokstavligt och bildlikt talat, för kung och fosterland. Den lille killen sög in allt med ögon stora som tefat. Och sedan kom det ”Jag ska spela horn”. En mening den lille killen upprepade tyst för sig själv hela vägen hem i bilen.

Precis så gick det till när 19 bestämde sig för att spela horn. Ungefär samtidigt bestämde han sig också för att göra lumpen som musiksoldat. Det har gått många, många övningstimmar sedan dess. Den lille killen har blivit en ung man – och i onsdags, ungefär två-tre veckor tidigare än han räknat med – kom brevet han väntade på. Alla timmar han har lagt ner har gett resultat. Han har nått sitt mål och kommer att rycka in som en av 35 värnpliktiga musiksoldater i Arméns Musikkår i januari 2010. Han är överlycklig – naturligtvis. Själv är jag oerhört lättad, samtidigt som jag lider med en av 19:s kompisar som inte tog sig igenom nålsögat.

Så visst fanns det all anledning att korka upp lite fuskbubbel i onsdags! Och när vi stod där med våra glas och 17 spottade och fräste som allra värst så kom vi faktiskt på att även vi andra tre hade varsin grej att fira.

17 har avslutat sin karriär som levande nåldyna när hon fick den sista Hepatit B-sprutan inför året i USA i tisdags. Min organisatoriska enhet blev utsedd till ”Årets avdelning” på företaget för lite sedan – jojomensan! Och Kärleken – tja…..honom fick jag till slut iväg till doktorn för att resonera om sågverket och varulvskarriären. Doktorn tog honom på fullt allvar, kollade upp det han kunde kolla, hittade inget alarmerande så det blev en remiss till snarkspecialist. En kopia på remissen dit kom i onsdags och där stod det att Kärleken är psykiskt stabil. Vad nu det har med snarkningarna att göra, kan man ju undra…Men å andra sidan är det ju bra att han har papper på det, med tanke på att han är så våldsam på nätterna ibland. Då behöver jag ju inte oroa mig för att han ska löpa amok med en förskärare eller brödkavel här. Och det känns tryggt 😀

Annonser

10 responses »

  1. Grattis till er alla men kanske främst till din psykiskt stabile make! Fast nej, allra mest till sonen!

    Husse som har problem med tandgnissling greppade en natt sänglampan, slog av skärmen och stod med resterna som ett vapen framför sig. Vad det stod i hans remiss vill jag inte tänka på nej…

  2. Grattis..först och främst… till 19 …. det var väl det jag visste… att han skulle bli antagen… och

    Grattis till 17 och hennes nyligen avslutade nåldynekarriär och

    naturligtvis till dig som har en psykiskt stabil man och att din oraganisatoriska enhet tog hem utmärkelsen.. och

    …sist men inte minst…. Grattis till din psykiskt stabile man…

    🙂 🙂 🙂 🙂

  3. Grattis till 19 som blev antagen (visste jag väl) den enda anledningen jag kunde gissa mig till, att slippa vara nåldyna inte dumt det heller, Grattis till ett jobb på årets enhet…och som grädde på moset Grattis till din psykiskt stabile 😉 Kram!

  4. kul att kunna fira! Har 17 fått veta vart i USA hon skall åka? Och Kärlekens stabilitet lär ni väl skratta åt ett tag framöver. jag har inga certifikat som säger att jag är stabil!

    Nej, än har vi inte hört något om 17:s placering. Hon väntar och är först på brevlådan varje dag nu. Jag gissar att det kanske dröjer till en bit in maj innan vi vet något. Det var svårt att hitta familjer förra året och frågan är om det blivit lättare i år. Obama-effekten till trots…..Det är bara att vänta och se!

  5. Vilken härlig berättelse, jag blir alldeles varm när jag läser.
    Sonen har verkligen gjort sig förtjänt av sin plats och jag önskar honom verkligen lycka till.

    Vad ska dotera göra i USA? Jag har missat massor i din blogg, tyvärr.

    Må gott!
    Kram 🙂

    Hon ska plugga ett år på high school (gaaaaaahhh….), var vet vi inte alls ännu, bara att och att det blir någonstans i USA – hon kan alltså precis lika gärna hamna i Alaska som i Mississippi….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s