Barndop

Standard

Vi var bjudna på barndop igår, Kärleken och jag. Det är inte särskilt vanligt att man blir det nu för tiden – det stadiet är ju liksom passerat både för oss och för de flesta av våra vänner. Nu är det så att Kärleken är emellanåt ruggigt barnslig 🙂 så han råkar ha en god vän som är sisådär 15 år yngre. Efter många år som singel så slog blixten ner även i den här grabben och i höstas blev han pappa till en liten flicka. Jätteroligt, tycker vi förstås. Och så blev vi bjudna på dop.

Det hela avlöpte så bra – dopbarnet har hunnit bli en stadig tjej på nästan ett halvår. Hon stortrivdes med tillvaron, skrattade och gurglade om vartannat och iakttog allt som hände med stora ögon och ett ständigt leende i ansiktet. Själv drog jag mig förstås till minnes 19:s och 17:s dop.

19 var precis som den lilla damen igår en ganska stor och stadig bäbis på precis sex månader. Han var rätt alert och försigkommen för sin ålder och tyckte att det var riktigt livat med dop. Prästen var en yngre tjej, själv mamma, som inte ville lägga små dopbarn på rygg. ”De tycker ju inte om det”, sa hon medkännande, ”jag håller mycket hellre barnet framåt, med magen neråt så att det ser vad som händer”. Sagt och gjort -prästen kopplade ett ”flygplansgrepp” på 19 – ungefär som vi brukade göra när vi busade med honom. 19 blev överlycklig, gurglade vilt och slängde snabbt fram sin hand, tog tag i skålen med vatten och var ytterst nära att välta ut allt. Prästen var ännu snabbare och hann stoppa det hela, med den påföljd att sonen satte sina vassa små tänder i handen på henne. Riktigt livat alltså 🙂

17 var ungefär tre månader när hon döptes och hon skrek sig igenom hela ceremonin. Hennes stackars fadder blev svettigare och svettigare och nervösare och nervösare och langade till sist över barnet till mamman istället. Då lugnade 17 sig en aning. Någon som däremot inte var lugn var 17:s storebror, då drygt två år. När lillasyster skrek som allra värst vände 19 på klacken yttrade orden ”Nä, nu går jag” och så marscherade han raskt ut ur kapellet. Morfar försvann efter som en oljad blixt och de två stannade sedan ute och plockade kottar och tittade på fåglar till allt var klart. Det hela var så kaotiskt att när 17 skulle konfirmeras för två år sedan fanns det ingen notering i dopboken om att det hela ägt rum. Jag fick helt enkelt leta fram dopbeviset och visa det på pastorsexpeditionen så att 17 inte skulle behöva döpas en gång till.

Nu får man väl vänta till barnbarnen gör entré – men det är helt OK om det dröjer rätt många år dit 🙂

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

7 responses »

  1. Det är redig fart i din familj… 😉
    Vi valde att inte döpa våra barn och lika bra verkar det ha varit när jag läser om era dop.
    Dottern döpte sig i samband med konfirmation, bra för henne att hon fick välja själv.
    Jag vet ännu inte hur sonen kommer göra med sitt barn.. tro inte det blir dop i egentlig mening. Kanske en liten egen fest för de närmaste?
    Kram

  2. Kaxe (idag 3 år… snart) döptes på landet hos oss, på Femöre. Det var verkligen fint… solen sken, flaggan vajade, vågorna blänkte… och dopvattnet hade vi hämtat från vattnet rakt nedanför oss… Östersjövatten. Hans pappa sjöng till sin son och farbror E ackompanjerade… När pappa L sjöng blev han så rörd så stora tårar trillade nerför kinderna och han hade svårt att hålla rösten i styr. Ett minne för livet. Kaxes lillasyster, idag 7 månader, är ännu inte döpt! Kramar!

  3. Vilka härliga dopminnen! Ordning och reda på avkomlingarna också känner jag. Vet vad de vill och så 😉 Bra!

    Mett enda minne är att samma dag som yngsta fröken skulle döpas (28 december) så sprack julgransfoten och hela härligheten föll i golvet. Det blev panikstädning och när gästerna kom så hade vi en grantopp på en meter som stod i en kruka i ett hörn. Mina föräldrar höjde rejält på ögonbrynen!

  4. Haha vilka roliga minnen. Hade man hållit mina ungar så, så hade de förmodligen spytt i dopfunten. De kräktes mycket när de var små allihop.

  5. Vilken härligt rörig dag det blev 🙂 Båda mina är döpta, till deras stora förtret idag! Minns inte så mycket från dopen mer än att det nog gick ganska lugnt till 🙂 firade sonens 15 års dag i söndags och mindes däremot starkt hur det var den natten han föddes 🙂 Minnen kan vara rätt härliga ibland…

    ha en bra dag!

  6. Tittilila skrek sig genom sitt dop. Prästen, en god vän till mig, berättade att det hade hon också gjort enligt sina föräldrar, barn som skriker i högan sky på dopet blir präst, sägs det… Skulle tro att kyrkan får ändra sig rätt mycket då med tanke på hur medial min dotter är. Men prästen är också för såna skumma personer som undertecknad. Hon menade att det riktiga dopet var det jag hade gjort i månljuset natten innan. Prästen är kund hos mig.

    Jag har inga minnen från sönernas dop, trist… Det var andra tider då, jag har förträngt det mesta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s