Är det undra på att man är som man är?

Standard

Det sägs ju att om man vill se hur ens respektive kommer att bli på ålderns höst så ska man studera föräldrarna lite närmare. Kanske ligger det något i det? I så fall kan jag meddela att jag sannolikt kommer att cykla in till akuten när jag blir svårt sjuk eller något annat lika tokigt.

Snart 19 hade konsert igår och vid sådana begivenheter brukar alltid morfar och mormor sitta i publiken. Jag hade pratat med mamma i fredags och hon sa att de skulle komma, med en viss reservation för att ”pappa hostar så förskräckligt, det är snudd på att det inte går att ha honom i möblerade rum”. När konserten startade hade de inte dykt upp. Jag bekymrade mig inte så mycket om det, det var säkert bilen som krånglade. Eller också hostade de för mycket båda två.

När jag sedan pratade med mamma berättade hon att de fått åka in till akuten eftersom pappa hostat så mycket att han inte kunde andas. Det är ju inget bra alls. När de satt på sjukhuset och väntade tyckte pappa att mamma skulle gå på konserten själv. Han behövde inget sällskap inte, och han kunde promenera hem sedan när de var färdiga. Mamma var aningens upprörd 🙂 ”Promenera? När man knappt kan andas? Det tar ju trekvart att gå hem från sjukhuset. Ibland undrar jag om han verkligen är riktigt klok”. Jag fnissade lite i smyg och sedan kontrade jag med ”Tja….fast jag kommer ju ihåg någon som halkade på en isfläck på väg hem från teatern en gång och bröt armen. Men det var ju ingen fara med det, för hon hade ju pälsen på sig och lindade in armen i den och gick till akuten. Vad kunde det ta? 20-25 minuter kanske?”. Mamma blev knäpptyst. Sedan gapskrattade hon och erkände att det lilla äventyret hade hon förträngt.

Behöver jag berätta att jag när jag dundrade in i väggen och inte ens tog mig ur sängen var rätt övertygad om att jag bara skulle vara hemma och vila ett par dagar? Eller att jag när jag fick blindtarmsinflammation vägrade att låta Kärleken köra mig till sjukhuset? Det var ju bara lite magknip – och jag gav inte med mig förrän min käre make kom in i sovrummet och överräckte telefonluren med orden ”Nu har jag akuten i telefonen, de vill prata med dig och sedan vill dom att vi kommer in NU”.

Pappsen mår alldeles utmärkt. Han blev ordentligt genomkollad och befunnen ”oförskämt pigg för sin aktningsvärda ålder” och så hemskickad med en ny medicin som han ska tåla bättre än den andra han fick i slutet på veckan. Men han är förskräckligt upprörd för att han missade konserten. Själv kan jag bara göra som snart 19 när han läste om jultallen på julkartongen: skaka på huvudet och konstatera att det inte är undra på att man är som man är.

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

7 responses »

  1. Vaddå cykla till akuten, det räcker väl med vårdcentralen för en sån som dig 😉 Nej, skämt åsido, visst ligger det en del i att man i mångt och mycket är en produkt av sin uppväxt. Antingen blir man likadan eller också blir man tvärtom som en reaktion på det man verkligen INTE ville bli.

  2. Hmm..låter lite som mig det där. Körde själv 5 mil till förlossningen när vattnet gått, för ingen annan kör ju så bra som jag, och nån ryckig och nervös färd ville jag då inte ha 😉 Dessutom går högst motvilligt till läkaren eftersom jag är övertygad om att det kommer göra mig sämre.

  3. Neej det är inte så konstigt att man är som man är… antingen tvärtemot eller likadan…

    Om man blir ”pjoskig” eller inte har nog mycket med hur ens föräldrar var… Pappa var pjoskig (men besökte inte ett sjukhus annat för operation… njursten 1948 och bråck 2006) och han är 96 år … 97 senare i år… Mamma var stoisk, berättade inte ens hur hon kände sig även om hon var jättedålig. Besvärligt för omgivningen på ett sätt. Själv är jag mittemellan. Väntar i det längsta med sjukhusbesök … men inte dumt länge… Det var ju bra att det gick bra med din far…

    Och jultallen… 🙂 känner igen barnen här hemma också… klamrar sig fast vid sin barndom liksom… Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s