Sten i glashus

Standard

Lördag morgon, strax före halv åtta. Hela familjen redo för avfärd till helgens två destinationer. Jag till författarträff IRL i Stockholm. Resten av familjen 25 mil norrut till Kärlekens föräldrar. Av en händelse slängde jag ett öga på 16:s fötter och upptäckte att hon rustat sig för resan norrut med att ta på sig sina väl slitna vita tygsneakers. Egentligen borde jag inte bli förvånad – jag vet ju sedan tidigare att det är något jag inte riktigt förstår när det gäller tonåringar och skor.

16 suckade djupt när jag föreslog att hon skulle ta på sig något annat. Hon var mycket väl medveten om att det faktiskt kunde vara vinter hos farmor och farfar, men det spelade ju ingen större roll, för hon skulle ju bara åka bil och inte gå ut något alls egentligen. Trots att 16 övningskör och blivit medveten om trafik på ett nytt sätt, så kan hon inte riktigt föreställa sig att man behöver klä sig ordentligt när man ”bara” ska åka bil. Att man kan bli stående längs vägen och kanske bli sittande någon timme i en iskall bil, det finns inte i hennes värld. Nåväl, ett par vinterfodrade stövlar åkte ner i bagageutrymmet, jag hoppade i mina höstboots med tunn gummisula och och så åkte vi iväg.

Min vana trogen nickade jag till en stund på tåget mot Stockholm och när jag öppnade ögonen såg jag att vi hade åkt in i något som liknade en gråvit tunnel. Jag såg absolut ingenting utanför fönstret. Det snöade. Och det snöade inte lite. När vi närmade oss stationen avtog snöandet och jag tittade ut över ett riktigt vackert vinterlandskap. Rena julkortet, faktiskt. Ännu vackrare blev det när molnen började skingras och solen tittade fram.

När jag gick från tunnelbanan till Östra Station – inte långt alls, men tillräckligt långt för mig igår – insåg jag att jag kastat en rejäl sten i glashuset på morgonkvisten. Det är hur livat som helst att ta sig fram på halvslitna, tunna gummisulor när det är halt 🙂 Behövs inga skidor eller skridskor här inte, det är bara att glida fram på gummiunderlaget. Ännu värre blev det när jag kom fram till mitt slutmål – där hade snöröjningen inte riktigt hunnit med…Jag gled fram i snigelfart, benbrott är ju aldrig något man längtar efter och efter att ha följt ett vinterbenbrott på nära håll för ett par år sedan är jag VÄLDIGT mån om att inte hamna där själv.

Nu slutade allt väl, men det kanske hade varit en god idé att kollat väderrapporten? Och kanske anpassat utrustningen efter vad som väntade?

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

9 responses »

  1. Ja, som vuxen är det viktigt att vara en god förebild 😉 För övrigt känner jag igen det där med bilåkning och kläder. Sonen ocgh yngsta fröken tar sällan jacka om vi ska åka bil. Jag brukar påpeka att det kan ha sina fördelar att vara varmt klädd om något händer, men nej!

  2. Hehehe, ajdå! 😀

    Här i Sörmlands inland har jag kunnat titta ut genom fönstret och se molnmassan utåt kusten, ser ut som en ny snöomgång är över kustisarna nu, här har vi klarblå himmel. Fast det snöade lite i onsdags, snö som fortfarande ligger så vinterstövlar är nog att rekommendera även för min del :).

  3. Jag glömde mina varma ytterskor när jag nu for till Österrike. Har bara med mig mina Masai-skor (så´na som man gungar fram i) som ju inte är så lämpliga i djup snö eller på halt underlag. Sen har jag med ett par pumps… och ett par tofflor. Allt. Men, som tur är hade jag mina gamla ingådda vandringskängor här, undanstoppade… så jag klarade mig utan att behöva köpa något nytt.

    Ungefär samma historia som du har att berätta om din 16 har jag att berätta om Sonen för några år sedan: väl använda sneakers till julmiddag. I och för sig en smaksak men…. likt förb-t blev det kalabalik. Kram och lycka till och ha det så bra på författarträffen!

  4. Ah, det här känner jag till, jag brukar kalla det pay-back, så fort jag gnäller och ojar mig över någon annans fel och brister står jag där snart och inser att inte (ens) mina hjärnceller heller alltid är på topp. Hårt, men så är det inte lätt att vara besserwiesser heller, (nu talar jag naturligtvis bara för mig själv 😉 )

  5. Kanske ett par dubbar i fickan 😉 Visst är det vackert med det vita. Friskt och skönt är det också. Men den kommande stormen kan jag vara utan. Kram

  6. Har själv köpt ett par dyra knallröda, glittrande vinterskor som jag inte törs gå ut med, till vilken nytta antar frågar jag mig, själv är jag inte ett dugg bättre än mina barn i det fallet. Oerhört impulsiv och naiv traskar jag på i mina gympadojor.

  7. jag gjorde som 16 en gång. Skulle åka med en VW bubbla mellan Helsingfors och Åbo. Det var -10 grader, men jag skulle ju sitta i en varm bil. Inga kängor, bara dojor. Det är bara att bilen dog mellan städerna. Sedan fick vi vänta i 2 timmar på hjälp. När jag kom hem var jag som en isblock.

  8. Känner igen. Och aldrig att jag lär mig detta själv. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig hur det är att frysa eller vara för varm i förväg har jag kommit på. Jag rycker på axlarna och tänker: Ahh det ordnar sig. Men ungarna kan jag hålla på att tjata på eller påpeka eller föreslå. Däremot glömmer jag bort mig själv alltsomoftast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s