Jag har gett upp

Standard

När jag kom hem från saltgruvan i fredags och stod och grävde efter mina nycklar utanför huset öppnades ytterdörren av Kärleken. Han spände ögonen i mig och sedan kom det ”Det är väl själva den att man ska behöva läsa på internet hur dåligt du mår. Varför har du inte sagt nå’t? Kom – nu åker vi ut i skogen så du får vila huvudet lite. Vi måste prata.”

Sagt och sagt…jag har faktiskt sagt. Vi har pratat och diskuterat arbetsmiljöproblemet, men uppenbarligen har jag inte lyckats nå fram med hur illa det är egentligen. Undrar just om jag verkligen har försökt? Jag kanske har trillat tillbaka till min gamla, überkäcka personlighet? Den som var en klart bidragande faktor till min spikraka krasch in i betongväggen? Ärligt talat vet jag inte. Jag har väl försökt att bemästra situationen genom att räkna ner och bita ihop lite, det är ju trots allt slut på eländet inom en snar framtid. Kanske att jag inte vågat vara tillräckligt tydlig av rädsla. Rädsla för att vara grinig och gnällig. Men alla varningssignaler som visat sig den senaste veckan talar väl sitt tydliga språk egentligen. Varför har jag då så svårt för att säga högt hur det är egentligen?

Vi åkte ut i skogen. Där stannade vi till söndag kväll – ja inte bokstavligt talat. Men helgen fylldes av flera skogsutflykter, mycket prat, en hel del tårar (guess who) och till slut en insikt om att det här inte går längre. Jag måste ge upp nu och försöka hitta en lösning på problemet. Spelar ingen roll att det bara handlar om fem arbetsdagar till, de dagarna kan bli fem dagar för mycket om jag inte gör något åt det hela. 
Till slut utkristalliserades Plan A och Plan B. Plan A innebär att jag flyttar till ett av företagets andra hus resten av den här veckan. Där finns gästarbetsplatser man kan boka, arbetsplatser som är i små rum, utan en massa förbipasserande trafik och med en dörr som går att stänga. Låter som rena himmelriket i mina öron. Om Plan A av någon anledning inte fungerar blir det Plan B. Då går jag hem. Och kommer tillbaka först på måndag, när flyttlasset går tillbaka till det nygamla kontoret.

Pratade med chefen idag. Det blev Plan A. Så nu sitter jag utlokaliserad på främmande ort, långt bort från mina kollegor. Men det är tyst. Och det är ingen som går förbi mitt skrivbord ideligen. Och det känns redan lite bättre.

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

19 responses »

  1. Oj, vad härligt Prudie!!!
    Jag blir så glad av att läsa att du klev av tåget med dekalen ”Duktig flicka” påklistrad framtill på loket, vågade dientifiera och erkänna hur det låg till och därefter tog tag i det. Verkligen kanonbra gjort – nu var du duktig på ”rätt” sätt ;). Å du: Jaq utgår ifrån att Kärleken har fått sin belöning 😉 ? Om inte, så får du la lov å skicka en bamsekram, ja, ehum, oss grabbar emellan, från mig då :)! Sicken go’ kille, alltså!

  2. Japp jag håller med Micke en eloge till kärleken som…förstått det som ibland kan vara svårt att säga i klartext till dem som är nära! Bra att du fått lugn och ro! Kramis!!

  3. Åh herregud det var ju för väl! Skog är bra och likaså kärlekar. Var nu rädd om dig och var snäll mot dig, det är du värd. Stora kramen!

  4. Jamän vad skööönt. Jag blir så lättad, har varit orolig för dig gumman! Tänk att det ska vara så svårt att ”höra” sin egen röst, trots att man till och med SKRIVER hur man mår och vad man behöver.

  5. Hehe, upptäckte att jag var lite väl språkligt ”kreativ”, om man nu kan kalla det så?, i min kommentar… ”Dientifiera”… Mm, undrar vad det kan betyda 😛 ! Nåväl, det låter ju bra iaf 😀 ….

    Det jag menade var förstås identifiera å inget annat. Vilket du förstås förstått för länge sen, men ändå…

  6. men gu va skönt! Jag har också tänkt på dig och undrat hur du ska orka stå ut med det där… men vilken TUR att Älsklingen läste bloggen och att du skrev omd et! Heder åt en sån man som verkligen bryr sig om och du har i din närhet. Så gott med naturen och skogen… är så tacksam att vi har den så pass nära. Må så gott nu och ta det lugnt och var rädd om dig. *varma kramar*** 🙂

  7. Åh vad skönt att du har Kärleken som ser (och läser om inte annat) det du inte har sagt übertydligt…Och vad skönt att det fanns alternativ. Det känns ju alltid bra när man har ”utvägar”. Förstår inte det där att man alltid skall bita ihop (är det Luther, Jante, Kulla-Gulla ??) för att slutligen bryta ihop när det inte bara går längre. Kramar till dig och ta väl hand om dig!

  8. Så tråkigt att det skulle behöva bli så på sätt och vis, men guuu så skönt att du har en kärlek som är observant och verkligen bryr sig om dig, och att din chef lät dig flytta. En arbetsplats måste vara ett ställe man står ut att vara på. Makens jobb ska byta kontor. Nu ska alla, flera hundra, sitta i ett enda stort rum. Gissa om maken är mer än lovligt sur över det? Tyvärr har hans företag en ledning som tycker öppna landskap är bra… för gemenskapen… bla bla bla… 😛 Sköt om dig!

  9. Hoppas du nu fick in bromsen med hjälp av kärleken i tid, var lite mera ödmjuk mot dig själv nu, det är inte så jävla duktigt att vara duktig, (och det finns det flera som vet, undertecknad har ju gått och dragit på sig en ond mage av all stress.)
    Fibro påminner så mycket om utbrändhet, jag tror att det ena kan ge det andra eller det andra det ena, om du förstår. Jag kan inte heller med stressiga miljöer, för mycket röster och kände mig söndertrasad i våras när jag höll mobilkurs med ett gäng pensionärer! Sex rara tanter och farbröder som skrattade och blippade med telefonerna i sin iver att lära sig och alla frågor till ”fröken” Märtagreta gav mig huvudvärk så jag fick stanna och kräkas, (näst intill, stannade gjorde jag iaf och trodde jag skulle kräkas) efter kurspassen. Fixar det bara inte. Åh jag blir fumlig, ordblind, snubblig, totalt desorienterad om jag pressar mig själv. Sen finns det en jäkla gräns där jag också bara går i stå och kör trots att jag inte har några krafter alls! Dit kom jag inte denna gång, men jag har gjort några gånger, TROTS att jag är sååååååååååååååå insiktsfull och klok! Även den bäste på att se varningssignaler kan lura sig själv.
    Underbart att du släppt in kärleken i bloggen, hur hade det annars gått?

    Stor kram på dig och se det här som en mycket bra lärdom istället för nåt dumt, ibland måste vi bli påminda, det kan göra ont, men är viktigt!

  10. Tur att du plan A gick i lås.
    Skickar även en stor eloge till din Kärlek. Som var modig att ta tag i saker och ting. Misstänker att han började inse att du mådde ruttet illa.
    Hoppas verkligen att det ska fungera nu tills du flyttar tillbaka!!

  11. Tänk så många av oss det finns, vi som biter ihop och ska klara en liten bit till. Att vi ska ha det så svårt att sluta med det och inse vår begränsning.
    Så underbart att läsa om din man när han mötte dig i dörren, hipp hurra för honom och för ert gemensamma tänkande på en lösning.
    Hoppas nu att det blir fint för dig.
    Kram

  12. Vilken tur att du lärt dig av dina tidigare ”misstag” och vågade säga ifrån hur du mår. Din kärlek verkar även han vara en synnerligen klok och klarsynt man.
    Kram och hoppas det går snabbt tillbaka nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s