Saved by the bell

Standard

Mitt djupa filosoferande i går kväll kom sig av det faktum att min arbetsgivare bjudit in till stort kalas för alla anställda i hela landet. Generöst! Det brukar vara kalasdags ungefär vartannat år och förväntningarna är otroligt högt ställda inför helgen bland kollegorna. Själv insåg jag tidigt att den roll jag besitter just nu snudd på kräver mitt deltagande i festandet. Därför anmälde jag mig, om än under tysta protester 🙂

Jag har så svårt för den här typen av tillställningar. Den praktiska konsekvensen av det är att jag förväntas jobba tolv dagar i sträck. ”Jamen ett stort kalas med skojsiga aktviteter är väl inget jobb”, invänder säkert någon nu. Men för mig som är lite lätt stresskadad är det arbetsdagar rent mentalt, om än med annat innehåll än vanligt. Jag har fortfarande, sex år efter min stressvurpa, ett behov av att klippa banden mentalt med jobbet på helgerna. Middagen på kvällen med tusentals gäster är en annan prövning – hjärnan slår ganska snart bakut. Det blir för mycket som rör sig runt mig, för många ljud och intryck att sortera upp. Den praktiska konsekvensen av det är att jag tappar fokus efter en liten stund. Jag klarar inte att följa med i samtalen runt matbordet och hänger inte med i underhållningen eftersom hjärnan har tagit timeout. Och hur kul är det? Inte särskilt, varken för mig eller de som sitter i min närhet. Lägg dessutom till att jag bara avskyr all form av dans (en arbetsskada efter mina år som dansmusiker) – inte mycket som kvalar in på listan över saker jag tycker om att ägna mig åt alltså 🙂

Det som stör mig är att man förväntas tycka att det här är jätteroligt och vara helt övertygad om att det blir ett minne för livet och att det kommer att överträffa det förra kalaset flera gånger om. Jag var med förra gången. Det var väl OK, men mer var det inte. När det inte är så mycket på programmet som tilltalar mig så tycker jag inte att det är värt det pris jag får betala om jag skulle åka iväg – att tillbringa veckan efter i zombieläge.

Men – jag blev verkligen ”saved by the bell” i år. Det visade sig att testosteronfalangen ska vara borta hela den aktuella helgen på militärt uppdrag. När jag frågade 16 om hon ville vara ensam hemma eller om vi skulle ordna med någon kompis tittade ungen på mig och sedan kom det ”Kan inte du hoppa över det där du ska göra, så åker vi och tittar på killarna. Och så äter vi lunch på stan och fikar och strosar runt i lite affärer och har det så där mysigt som vi hade för ett år sedan”.

Inte kan man säga nej till en unge på snart 17 som tycker att en lördag i storstan med mamsen är en höjdare! Jag avanmälde mig och kände att jag hade ett argument som ingen kunde ha några synpunkter på. Det har ingen haft heller, men till nästa gång det beger sig ska jag jobba på att säga precis som det är. Trots att man blir betraktad som Motvalls. Men det vore ju inte första gången i så fall 🙂

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

11 responses »

  1. Åh vad jag känner igen – och jag har inte ens stressvurpat, men månar om mina arbetsfria helger och min nattsömn!! Även om jag – oftast – trivs kanonbra på jobbet. Men bara om jag får betalt för det och må-fre 🙂

  2. Härligt att din dotter trivs så bra med sin mamma. 🙂 Du har bra barn. Skulle kollegorna gnälla o visa dåliga sidor får de väl helt enkelt göra det. Du ska inte ha dåligt samvete för att du säger stopp, då finns risken att du drar dig mot stressavgrunden igen. Sköt om dig!

  3. Jag har alldeles nyss.. inte många månader se´n.. lärt mig säga ”nej tack”. Det är jobbigast med Mannen som hela tiden tjatar… men skaaa vi inte ..det blir ju kul, bara du är där… Han får helt enkelt gå ensam. Och jag säger som det är (för det mesta), att jag inte orkar. Och att umgås med ungdomar och då sina egna … det slår allt tycker en glad mormor vars barnbarnsflickor gillar att ha mig med. Kram.

  4. Vad skönt att ha fått en ”godkänd” anledning till att inte behöva delta…är inte heller speciellt förtjust i dessa stora ”events” av samma anledning som du – trots att jag inte har haft någon direkt stressvurpa så blir jag lika trött och okoncentrerad bland ”masse” människor.Ha det!

  5. Skönt att ”the bell” funkar. Den gör ju alltid det om man bara lyssnar…Jag har ofta lagt märke till hur rätt det blir, när något känns fel, att backa….Känns det inte bra ÄR DET INTE BRA!!!
    BARA att LYSSNA på den inre motvalls ”what ever”….Hon vet…hon vet… ;).
    Skönt att det i ditt fall kom en skön ung ”klocka”.
    Inget går upp mot en dag med de sina….
    Kram

  6. jag har också varit med om ”fester” som egentligen är förlängda möten med lite mat efteråt. Inte alls kul. Bra att du säger ifrån!

  7. Det ääär svårt o säga nej, blev i princip tvingad att ställföreträda storsjefen på ett möte med efterföljande middag för ett tag sen…ångrar faktiskt att jag gjorde det för det gav mig absolut ingenting o med facit i hand så tänker jag att det hade inte gjort något om jag uteblivit…så stå på dig…annars gör någon annan det!
    Kram!

  8. Själv har jag inte varit i Thailand, men jag skulle vilja åka dit. .)

    Har du varit dansbandsmusiker… vad spelade du för instrumnt???? nyfiken!

    Kramiz!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s