Hjälp!

Standard

Varför var det ingen som berättade hur jobbigt det är att ha nästan vuxna barn? När de är myndiga och lägger till färdighet efter färdighet och man bara kan le och säga ”ha det så trevligt”. Fast man kanske var oemottaglig för sånt när man gick på föräldrakurs? Jag tyckte ju nämligen att de där kurserna innan förlossningen mest var inriktade på smärtlindring och sånt – att man skulle ha en bäbis med sig hem från BB som skulle vända upp och ner på tillvaron var det ingen som berättade för mig 🙂 Heller inte hur man får ihop tillvaron med en spädis i familjen och framför allt inte hur man överlever som förälder nu – 18 år senare.

18 åker till grannstaden på konsert i kväll, skjutsad i bil av kompisen som tog körkort för två veckor sedan. Konserten börjar 21.30, hemkomst efter midnatt alltså. Vad kan jag göra åt det? Inte ett smack – förutom att le och säga ”ha det så trevligt nu pojkar och kör försiktigt”. Nästa fredag har 18 aviserat att han ska gå på krogen för första gången i sitt liv. Tillsammans med en kompis som fyller 18 veckan innan. Och vad kan jag göra åt det? Inte ett smack – förutom att le och säga ”OK, men ta det lugnt och drick inte så mycket starkt, för dels vet du inte hur mycket du tål och dels måste du ha dina sinnen skärpta så du märker vad som händer runt dig och kan dra iväg fortare än en oljad blixt om det skulle behövas”.

16 var ute och övningskörde i veckan, hon kom hem glädjestrålande och berättade att hon nu fått tillåtelse av sin handledare, tillika hennes far, att lämna övningsplatsen och att hon hade kört i 70 km på allmän väg, visserligen en liten väg utan särskilt mycket trafik. Men ändå…

Finns det något chip man kan operera ut ur hjärnan så man överlever de närmaste åren eller är det så här det kommer att vara nu???

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

6 responses »

  1. Välkommen i klubben för ”Oroliga mammor med myndiga tonåringar”! Det finns absolut ingenting man kan göra mer än att ta det med fattning. En lätt förmaning lite då och då men det går inte alltid hem i längden…

  2. Kära vännen, det är så här det ser ut, men du vänjer dig mer och mer *skrattar*!!!!! Du ska veta att det blir härligare och härligare för varje år som går, promise!!!!!!!!!!
    Kramizzzzzz

  3. Jag sällar mig till gänget ovan och hälsar dig välkommen i klubben 🙂
    Klyschan: Små barn, små bekymmer ekar alltsomoftast i huvudet på mig.

  4. Psykologiska bungyjump ja…Det är vad det är….Och vissa stunder känner man modet…andra så kacklar man runt som den västa Höna-Pöna och inser…Alla andningskurser kunde man väl skippat och fått guidning in i denna vilsna tid…som samtidigt är så spännande…Det är ju nu mans er resultatet av en föräldrarskap…Kan de flyga eller inte…Jaaaa de kan…Yiippiieee..
    Har vant mig lite eftersom den äldsta är 28. Tar det lite lugnare med yngsta 18…Massor av mod och tillförsikt över till dig… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s