En resa bakåt i tiden

Standard

Ankan har utmanat mig på en resa bakåt i tiden. Jag ägnade långfredagens stillsamma timmar åt att gräva i mitt teflonminne där ytterst lite fastnar och kom fram till följande:

Fem år sedan
I mars 2003 var det ett knappt halvår sedan jag dundrade in i den berömda väggen med en hastighet på 250 knyck i timmen. Kroppen hade börjat på att läka men jag var fortfarande en pyrande liten askhög själsligt. Förutom utmattningsdepressionen med därtill hörande panikångest brottades jag med en hel del existensiella funderingar. Jag var nog inte värd ett annat liv än det här egentligen. Till vilken nytta hade allt varit? Alla timmar jag lagt ner på jobbet och jag själv som människa var inte värda något alls längre när jag inte längre klarade av att jobba. När jag försökte gå iväg och träna och upptäckte att jag tappat precis all motorik och koordination och drog slutsatsen att även träningen tagits ifrån mig blev jag inte ens förvånad – jag var ju inte ens värd att få träna, värdelös och inkompetent som jag var. Min terapeut ville att jag skulle börja arbetsträna efter påsk (det här året var påsken sen så vi pratar senare delen av april), i mitten på mars fick jag ångest bara av att låta tanken snudda vid att gå förbi på gatan utanför jobbet. Trots att jag inte trodde det själv kom jag igång med arbetsträningen en månad senare.

Tio år sedan
Jag hade bytt jobb ett par år tidigare – blev headhuntad gubevars till en helt ny verksamhet och fick tjänstebil och mobiltelefon och hela paketet. Det blev ett par roliga och erfarenhetsrika år – ända till företaget centraliserade verksamheten till Stockholm, Göteborg och Malmö. Det slutade med att jag sade upp mig och började jobba hos min nuvarande arbetsgivare. Och i och med det började en period som jobbmässigt blev den roligaste i mitt liv hittills – men också den spikraka vägen mot betongväggen.
Vi jobbade hårt på att få ihop tillvaron och familjepusslet – det var riktigt svettigt. Periodvis fanns det inte särskilt mycket vuxentid och vi började nog nästan på att glida isär lite, litegrann. Nu så här efteråt förstår jag att det precis lika gärna kunde ha blivit en promenad längs Divorce Lane….Vi var inte osams, det fanns ingen ”annan”, men det var slitigt ett tag. Som tur var hittade vi tillbaka igen.

Femton år sedan
Båda barnen hade gjort sin entré här i världen. Vi var föräldralediga efter nuvarande 16:s födelse – och jobbade halvtid båda två. En perfekt lösning eftersom jag ville tillbaka till jobbet och Kärleken ville vara hemma, men inte på heltid. En sak jag lärde mig från den här tiden är hur tufft det är att jobba och sedan vara den som kommer hem och omedelbart förväntas ta hand om en skrikande bäbis, roa en grinig tvååring, lösa alla konfliker som uppkommit under dagen och sedan hålla alla på gott humör fram till läggdags. Kärleken å sin sida lärde sig att man inte hinner särskilt mycket när man är hemma en hel dag med två små barn och att små saker kan ta en oändlig tid ibland. Om jag fick barn igen (vilket definitivt är ett avslutat kapitel – men OM) så skulle jag dela föräldraledigheten på samma sätt. Det var perfekt för alla inblandade parter.

Tjugo år sedan
För exakt tjugo år sedan (mars 1988) var Kärleken och jag iväg på vår första långresa i Asien. Det var en otroligt häftig upplevelse, fylld av tvära kast. Paradisupplevelserna blandades med påträngande ormtjusare som inget hellre ville än att bli fotade med sina ormar (look here madam, very nice snake) – en skräckfylld upplevelse för ormrädda Prudie. Det var också förfärligt att konfronteras med människor som sov på gatan, i bästa fall med en tidning som täcke och små, söta barn som inte fick gå i skolan för de tjänade så mycket bättre på att tigga. Det gjorde ont att tänka på vad som hände när de små, söta barnen blev finniga tonåringar. Det var en enorm kontrast mot vårt behagliga liv här hemma – och det var före internets tid, så vi var ganska oförberedda på vad som väntade.
På vägen hem från Arlanda gjorde vi avancerade kalkyler för hur vi skulle få råd att åka tillbaka nästa år. Tre månader senare köpte vi hus och efter ytterligare ett tag var 18 på väg. Så vi återvände inte förrän 15 år senare. Och då hade det hänt en hel del.

Någon mer som vill gräva i minnets alla hörn? Utmaningen är fri för vem som vill!

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

7 responses »

  1. Vilken intressant tidsresa – verkligen!

    Känner så med dig om det du skriver om väggen. Jag vet vad ångest vill säga, hur många tusen destruktiva frågor som väcks då.
    Jag tycker du är väldigt stark men egentligen innehåller styrkan en viktig sak som andra kanske tar för givet: MOD. Att törs slänga sig ut igen, för vem vet egentligen hur det går, är en prestation som heter duga.

    Jag är så glad att du fått tillbaka dig själv igen. Jag vet att du fått kämpa, det är absolut inte gratis.

    Stor kram och ha en fortsatt skön påsk. 🙂

  2. Så intressant att läsa. Som det pendlade – från ormtjusning till väggen.
    Och så nuförtiden när du bloggar och som det verkar lever ett harmoniskt liv med din familj. Kram

  3. Tack för att du delar med dig av dina minnen, spännande läsning..
    Föräldraledighetslösningen ni använde er av låter fantastisk, tror ni alla i hela familjen tjänat på den lösningen i längden!

    Beskrivningen av upplevelsen av väggen låter ju välbekant, och känslan av att vara totalt värdelös.. skönt att vara ute på andra sidan precis som du verkar vara.

    Ha en skön fortsättning på helgen!

  4. Vad härligt av dig att dela med dig av denna resa. Känner sån respekt för vad du berättar och full beundran över att du lyckats komma tillbaka!!!
    Du är värd dagens ros!!!!!!!
    Kramizzzz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s