I Kafkaland

Standard

”Franz Kafka hade inte heller så roligt” gick folk omkring med tryckt på t-shirten för några år sedan. Idag har jag varit på besök i Kafkaland, det var intressant och absurt på en gång. Och bitvis ganska roligt, faktiskt. Men det räcker med en gång 🙂

Med 18:s remiss i högsta hugg stegade jag in på ortopedmottagningen strax efter åtta i morse.Väntrummet var mer än öde, receptionsdisken helt obemannad. Det var tyst, trots att stället öppnade redan kvart över sju. Jag tog en nummerlapp och satte mig ner. Strax fyllde det på med några fler medmänniskor. I korridoren bakom receptionsdisken gick ibland någon enstaka personal fram och tillbaka med raska steg, strängt upptagen med att bläddra i papper, prata i telefon, se upptagen ut – och inte bry sig ett skvatt om att det satt fem personer och väntade.

Det gick tio minuter. Då uppenbarade sig två damer bakom disken. Den ena började knattra på datorn samtidigt som hon förde ett tämligen högljutt samtal med den andra damen om vad som tilldragit sig i helgen. Melodifestival och sånt. Viktiga saker som måste avhandlas en måndagmorgon. Den andra damen puttade till papper på disken så att de låg i fina högar och bläddrade förstrött i ett block samtidigt som hon lyssnade på sin kollega. Ingen tog någon notis om de fem personerna som satt och väntade. Ingen ögonkontakt, inget leende, inget ”jag ska bara registrera det här i datorn så ska jag hjälpa er sedan”. Vi fanns inte.

Till slut var pappershögarna på disken tillräckligt raka och fina. Och eftersom jag var först i tur fick jag komma fram till disken. Innan jag åkte hemifrån hade jag nitat fast ett papper med mitt namn och mobilnummer på framsidan av remissen. Jag hade skrivit med stora tydliga bokstäver och siffror så att det inte skulle bli något missförstånd. Jag berättade vad som hänt, överlämnade remissen och vidhängande papperslapp och undrade om jag kunde få boka en tid.

– Få se, när hände olyckan? I söndags, jaha…..Men det är ju över en vecka sedan. Och här står det ju att han ska komma hit efter en vecka. Det här kommer inte att gå. Man måste höra av sig på en gång när man har fått en sån här remiss. Det här blir problem.

Jag tog ett djuuuupt andetag. Tog fram min vänligaste, mest pedagogiska röst och förklarade. Långsamt och fint, en inte alltför obegåvad sjuåring skulle ha kunnat hänga med:

– Ja, nu är det ju så här att jag fick reda på vad som hade hänt i onsdags kväll. Och det första jag gjorde i torsdags morse var att ringa hit och försöka beställa en tid. Men det gick inte alls särskilt bra eftersom ni var tvugna att ha remissen först. Och remissen var i Jämtland. Men nu är ju både remissen och jag här – så då kanske vi skulle kunna boka en tid nu, direkt?

Pappershögsdamen stirrade på mig som om jag hade ramlat ner från månen.

– Nej, det går inte. Vi har våra rutiner och de måste vi följa. Jag tar hand om det här pappret nu. Så ringer vi upp.

Damen knapprade på datorn.

– Då ringer vi på (och så sa hon vårt hemnummer).

-Nja, det är nog inte så lyckat. Det är vårt hemnummer. Och vi jobbar på dagarna och ungdomarna går i skolan, så det är ingen som svarar hemma på dagtid. Det var därför jag satte en lapp med mitt mobilnummer här (pekar på framsidan på remissen) – ifall ni skulle behöva få tag på mig.

– Förresten är ju pojken 18, då ska vi ju ringa till honom. Kan vi nå honom på (och så kom hemnumret en gång till)?

Nu hördes ett kvävt skratt från soffan i väntrummet. Jag vågade inte vända mig om och kolla vem som skrattade (åt vad hade jag redan räknat ut). Det blev ännu ett djupt andetag och så sa jag med mycket lugn och vänlig stämma:

– Ja, nu är det ju så här att sonen går i skolan på dagarna så han kan inte heller nås på hemtelefonen. Dessutom har han ingen möjlighet att ta emot mobilsamtal under lektionstid i skolan, så därför är det betydligt bättre att ni ringer till mig. På det mobilnummer som står på lappen som sitter nitad på framsidan på remissen.

– Jasså? Jaha. Jaa, då säger vi väl det då. Men det kan nog blir problem eftersom du inte ringde hit med en gång. Jag kan inte lova något.

Jag vände mig om och gick ut. Men först var jag tvungen att nypa mig lite i armen för att kolla om jag var vaken. Den som stod för det kvävda skrattet var en man i min egen ålder. Jag fångade hans blick på vägen genom väntrummet – blicken var fylld av sympati, han skakade långsamt på huvudet och log snett.

Det första jag gjorde när jag kom hem nu på kvällen var att kolla telefonsvararen. Det hade inte förvånat mig om det funnits ett meddelande i stil med ”vi har fått ett återbud klockan två i eftermiddag, kan ni komma då?”. Det gjorde det inte. Men ingen har å andra sidan hört av sig på min mobil heller. Hur man än gör med ortopeden blir det tydligen fel – och skäll får man visst jämt.

Det var en märklig utflykt i Kafkaland – och jag kan konstatera ännu en gång att man måste vara frisk för att vara sjuk.

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

14 responses »

  1. Att du kunde hålla dig. Jag skulle bli tokig, fast och andra sidan så tjänar det inget till när man resonerar med idioter. Anmäl detta på landstingets hemsida. Det är helt ofattbart.

  2. Jag hade bestämt mig för att vad som än hände vara snäll, tålmodig, lugn och pedagogisk. Efter att ha fått luren i örat i torsdags morse är det liksom ingen idé att hetsa upp sig…..

  3. Alltså, helt galet sjukt.. Beundrar dig för ditt tålamod!
    Bortsett från det så beskriver du det hela på ett sätt som faktiskt fick mig att sitta och fnittra här i soffan.. *sorry*.. Låter som en doldakameran-scen eller nåt..

  4. För att klara av att vara sjuk måste man vara ganska frisk. Eller??
    Jag hade nog handgripligen tagit tag i damen och bankat henne i huvudet eller något sådant. Undrar vad det inte var hon förstod egentligen.
    Nåväl, jag fick ett gott skratt!
    Hoppas att det ordnar sig för sonen!

  5. Jag hade nog inte fixat detta med sån vänlighet som du gjorde, hur dumma får de vara??????
    Ibland kan man ju verkligen undra.
    Hoppas att det löser sig nu och att de ringer på din mobil……….eller skulle de ringa på hemtelefonen?????? *skrattar*
    Kramizzzz

  6. Det hela låter absurt, och ändå så overkligt verkligt. Jag tycker synd om dem, tänk att vara så fast i rutiner så det verkliga livets oväntade skeende inte ens går att greppa där innanför pannbenet. Jag ser framför mig en scen hur människans liv måste se ut, brukar hon borsta tänderna före toabesöket på morgonen så kan hon inte göra tvärtom när det krisar. Nej, jag är glad att jag är lätt kaosartad och tar saker som de kommer. Hade jag råd skulle jag bjuda en sån människa på nåt skrattkonvent eller liknande så hon ramlade ur sina ”fasta rutiner” och blev människa.

  7. Ja du vilken story…nästan svårt att tro det är sant…vilket tålamod du hade! Håller tummarna för att de hör av sig snarast möjligt trots de knasiga rutinerna!

  8. Jesus! Jag var med om något liknande med Långa Barnet. Det gick inte att boka tid och om vi absolut behövde en tid skulle vi få vänta i veckor. Jag ringde första bästa privatläkargrupp i stan och fick en tid samma dag, 4 timmar senare… Hoppas det blir bra med ungen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s