Cimitero

Standard

kyrkogard  Förr eller senare hamnar vi oftast på någon kyrkogård när vi är ute och reser. Fråga mig inte varför….Är vi allmänt morbida? Näe – det tror jag inte. Det är nog snarare så att just kyrkogårdar säger så mycket om trakten man befinner sig i. Förutsatt att kyrkogården har några år på nacken, förstås. Det moderna skicket med minneslundar är väldigt praktiskt, men det blir ju inte så mycket historia kvar att ta del av för de som kommer efter.
En äldre kyrkogård säger mycket om trakten man befinner sig i. Vad jobbade människorna med? Vad hette de? Har det dragit fram någon epidemi? En hel del fakta kan man hämta, men det blir också mycket över till funderingar.

I Venedig ligger kyrkogården på en egen ö – och dit åker man båt, förstås. Vi hoppade av på vaporettohållplatsen Cimitero när vi var på väg ut till glasblåsarön Murano och gick en sväng på kyrkogården. Eftersom allahelgonhelgen närmade sig var det gott om människor som kom för att sätta blommor på gravar. Och det var tur, för det kändes lite mer spooky än vanligt tyckte jag. Tänk om vi skulle missa sista Vaporetton och få stanna hela natten därute? Iofs ingen risk eftersom klockan bara var strax efter lunch. Men tänk om? Ensamma på en kyrkogårdsö som inte går att ta sig från på något annat vis än med båt?

Jag läste någonstans att gravarna på kyrkogårdsön grävs upp efter tio år, utrymmet är ju begränsat och det finns inte plats för alla. Det som finns kvar efter tio år flyttas till en katakombliknande historia någon annanstans, på fastlandet. Igor Stravinsky och han hustru ligger begravda på ön, likaså den ryske balettimpressarion Sergei Diaghilew och poeten Ezra Pound. Deras gravar är dock ”fredade” och omfattas inte av 10-årsregeln.

Vi kom från kyrkogårdsön i god ordning, med stor marginal. Men det var onekligen en liten suck av lättnad som kom över mina läppar när vaporetton lade ut från kajen. Väl hemma i Sverige igen satte jag på Våroffer på hög volym – han var inte så dum, han Igor.

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

6 responses »

  1. Japp, där var Kärleken och jag och racade runt för många år sedan. Man kunde köpa kartor vid ingången så man hittade till alla kändisar….Ett mycket märkligt ställe…

  2. Trista reskompisar du har! 😉 Kyrkogårdar är ju en höjdare (hmm…ja jag vet, jag är lite konstig….)
    För två år sedan var 15 och jag i Paris tillsammans med en kompis och hennes dotter. Vi tog med oss tjejerna ner i katakomberna – det var en mycket bisarr upplevelse…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s