Gloomy

Standard

Jag är lite gloomy idag. Känner mig lite låg, helt enkelt. Ibland kan man ju bara vara det – utan någon direkt anledning. Men jag funderade lite. Är det något särskilt som trycker mig just nu? Höstdepression ligger inte för mig – tvärtom, jag tycker att det är jobbigare på våren. I övergångsperioden när ljuset så sakta kommer tillbaka och avslöjar damm och andra skavanker både här och där….

Vi var hos mina föräldrar och åt lite mat igår. Och jag har insett idag att jag ofta blir lite gloomy när jag har träffat dem. Mamsen och Papsen är båda en bit över 80 – de är pigga och krya och lever ett aktivt liv. Självklart har de lite krämpor – det hör ju nästan till när man är i deras ålder – men än så länge så funkar allt väldigt bra. Vi har en fullständigt normal relation, det finns inga dolda familjehemligheter eller några skelett som riskerar att ramla ur någon garderob om man öppnar dörren lite ovarsamt. Man kan inte säga att vi står varandra nära – för jag blev självständig väldigt tidigt och har aldrig haft något behov av att t ex ha mamsen som ”bästa kompis”. Jag har ju haft den stora turen att träffa Kärleken som lätt och ledigt hanterar alla sina roller – äkta make, älskare, livskamrat och bästa vän. Man kan väl snarare säga att vi har en ”vuxen” relation. Vi hjälper varandra med det vi kan och träffas då och då. Och att det fortfarande är så beror ju säkert också på att båda föräldrarna är friska och har varandra.

Jag tror att det kanske är lite vemod som ligger bakom att jag blir gloomy. Jag är rädd för det som komma ska – för jag vet ju att de kommer att bli sjuka en dag. Och risken är stor att deras ålder hinner ifatt dem den dagen. Är man över 80 år och t ex drabbas av influensa så kan ju livet ändras drastiskt, på förhållandevis kort tid. Självklart är jag jätteglad över att de är så friska och har hängt med så länge, men jag förstår inte varför jag inte klarar av att fokusera på det. Istället för att bli vemodig och gloomy. Eller är det min egen rädsla för att åren bara går som gör att jag blir låg?

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

6 responses »

  1. ni kvinnor…Maria känner likadant. Hennes mor är 80, far 87. Och jag säger till henne, njut för varje dag som går! min mor blev 65 och far 73… men hon blir gloomy bara hon tänker på vad som kan hända. Ni är så mystiska 🙂

  2. Fast jag tänker inte på vad som kan hända! Allvarligt – det är inget jag går och ältar och funderar på. Men jag blir ofta lite låg när vi har träffats och det är först idag som jag börjar på att kunna sätta fingret på vad som kan tänkas ligga bakom det. Och kanske är det så att det är nu – när jag har fått lite insikt – som jag kan göra något åt det? Förut har jag inte kopplat ihop orsak och verkan….

  3. Kan mycket väl bero på det. Min mamma är ju tämligen pigg och rask men ska opereras för starr i morgon. Då inser jag direkt att hon är ingen ungdom längre… Tidens gång…Livets flykt…
    Ha en fin kväll!

  4. Förstår din känsla. Har själv en ganska jobbig relation till åldrandet överlag och tycker det är tufft att se både sig själv och andra människor bli äldre och skröppligare. Omoget av mig antagligen att känna så.
    Håller dock med pantheraleo om att försöka njuta av att allt är bra just nu – inte grubbla över vad som kan hända liksom..
    Lite snurrig blev nog min kommentar.. hm..

  5. Fin bild överst.

    Fint inlägg. En fin reflektion över dina föräldrar och livet i allmänhet. Ett sånt där inlägg som gör att man börjar fundera själv.
    Vilken mysko kommentar men jag får inte ur mig riktigt vad jag ville säga. Bra var det i alla fall.
    Kram 🙂

  6. Det är nog åldern 🙂 både din och deras. En förberedelse på att det kommer nya faser i livet på nåt sätt. Kanske. Jag tycker att det är vackert det du skriver och sunt att du liksom inte tar dina föräldrar för givet. Man blir mer rädd om här och nu med lite perspektiv tror jag. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s