Fågel Fenix

Standard

I dagarna är det exakt fem år sedan den där morgonen när benen inte lydde längre och jag bara inte kunde ta mig ur sängen. Om du inte har läst berättelsen om min stressvurpa så finns den under fliken ”Om Stress” här på sidan.

Fem år är en lång tid. Halva tiden – två och ett halvt år – tog det att komma tillbaka. Att långsamt bygga upp hela människan igen och att lära kroppen att inte slå på full stridsberedskap för minsta lilla grej. Lika lång tid som det tog att komma tillbaka har jag nu varit verksam på heltid på den arbetsplats jag en gång blev sjuk av. ”Fullt arbetsför” som det heter när man pratar med ett försäkringsbolag.

På det stora hela tycker jag att det går väldigt bra. Jag har tagit mycket lärdom av det som hände och ändrat mitt liv och leverne, både hemma och på jobbet, radikalt. Det är lite Fågel Fenix över det hela – jag var en liten askhög och upp ur askhögen kom så småningom Prudie och Mrs Structure kravlande. Lite trevande till en början – men nu flyger vi så bra tillsammans igen.

De flesta i min omgivning har nog glömt att jag har varit sjuk. Och det tycker jag känns skönt – jag tänker ju inte själv på det som hände varje dag längre. Ibland kan det gå en hel vecka utan att tankarna är där och snurrar. Men så här års är det ofrånkomligt att jag funderar och reflekterar och tänker tillbaka. Det är något med mörkret, gula höstlöv, dimmiga morgnar och fuktiga cykelbanor som sätter igång tankarna.

Då och då händer det att välvilliga människor i min omgivning tror att jag fortfarande är skör och bräcklig och måste lindas in i något mjukt och bomullsaktigt för att klara vardagen. Min förrförra chef, som är en genuint snäll och omtänksam människa, kunde nästan bli för mycket. Han bestämde gärna saker för min räkning om han trodde att det kunde bli lite jobbigt för mig. I bästa välmening förstås. Men det var inte roligt. Det händer också att en del kollegor lite oroligt kan fråga ”men orkar du med det här nu då”. Också i bästa välmening, men fullständigt onödigt. Är det något jag har lärt mig så är det att säga ifrån och sätta gränser. Och det gör jag – när det behövs.

När jag säger ifrån inträffar ett annat märkligt fenomen. Min vurpa har gett mig en enorm integritet. Säger jag nej blir det så. Ingen lirkar, ingen försöker – mitt nej är ett bergfast nej som alla rättar sig efter omedelbart. Lite intressant…..Men det som gör mig lite ledsen är att det är många andra – som inte varit sjuka – som också försöker säga nej och sätta gränser – men de lyssnar man inte på. Jag tycker inte att någon ska behöva bli så sjuk som jag blev för att kollegor och chefer ska respektera de gränser personen sätter. Det är galet – var och en känner trots allt sin egen förmåga och kapacitet bäst.

Ibland kan jag uppfyllas av en enorm tacksamhet över att jag kan gå till jobbet. Inte att jag har ett jobb att gå till – utan att jag är så fysiskt och psykiskt frisk att jag KAN jobba. När man har upplevt det motsatta så inser man hur mycket det betyder.

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

13 responses »

  1. Ett tänkvärt och bra inlägg. Just den där känslan att ”kunna gå till sitt jobb”, den saknar jag ibland, men men, man lär sig att leva med sina åkommor och nu gläds jag åt det jag kan göra och hjälpa till med.
    Kramizzzzz

  2. Vilket tänkvärt inlägg! Väcker många frågor och du ger svar på några av dessa frågor.

    Tack för att du dela av med dig av din erfarenhet av stress. Skönt att du övervann det!

  3. Skönt att du gått klarsynt ur detta men ta väl hand om dig själv i fortsättningen. Det är lätt hänt att farten ökar gradvis utan att man märker det!
    Kram!

  4. Väldigt intressant, speciellt med tanke på hur min fru har det på jobbet. Jag har försökt få henne att säga nej ibland, och hon har blivit bättre på det. Hon har också märkt att det finns folk som accepterar ett nej (även om hon är frisk!). Jag tror att många är rädda för konfrontation och vågar inte säga ifrån. Gör man det, så märker människor att det inte är så farligt.

  5. Så skönt att du tänker så och att det är bättre. Ska läsa stressinlägget vid ett senare tillfälle, ville bara titta in en snabbis.
    Min sjukdom syns inte och det kan bli väldigt jobbigt åt det hållet också. Att hela tiden behöva förklara fast man ser att folk inte riktigt köper det. Tänk att folk tror att allt måste synas. Precis som om man inte har en insida.
    Kram 🙂

  6. Kan hålla med om att det är svårt att få ett nej att vara ett nej.Skönt att du är bra igen.ja, det är nog hösten och mörkret som gör att man tänker lite mer.
    Sköt om dig ”Prudie” 🙂

  7. Håller med, ibland stannar även jag upp (som tack och lov inte varit utmattad någon längre period) och är tacksam för att KAN och ORKAR jobba. Plus att jag HAR ett jobb som jag vissa dagar tycker är roligt. Kram

  8. Tänkvärt inlägg! Tack!
    Jag jobbar på mina Nej, och jag börjar faktiskt ta mig rätt bra på den fronten..
    Däremot tycker jag det är svårt att hitta balansen mellan att lyssna på sin kropp och själ, och att lyssna för mycket – dvs glömma bort att leva för att man känner efter hela tiden..

  9. Håller med dig Catharina – det är en balansgång. Man får ju inte lyssna ihjäl sig heller, då börjar man ju nästan på att bli hypokondriker och det är ju inte heller bra. Däremot tror jag att man ska lita på sin magkänsla – känns något spontant inte bra, så är det nog inte det heller. Och så får man se till att det finns tid för reflektion och tankeutbyte med någon klok person (eller flera – bloggisar tex, fniss, fniss…) så att man kan upptäcka sådant som inte känns bra och göra något åt det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s