Deppig tonåring

Standard

15 har en kompis som inte har mått särskilt bra sedan skolan började. Det är en helt ”vanlig” tjej som bara tappade orken en morgon. Ingenting var roligt längre. Ångesten kom farande som en kall vind in genom fönstret och tog den stackars tjejen i ett hårt grepp. Hon kunde börja gråta helt utan förvarning eller orsak, hon tappade kontrollen över sig själv helt enkelt. Och att inte ha kontroll är något av det värsta som kan drabba en tonåring.

Tröttheten gick utanpå det mesta. Nog för att tonåringar är trötta nästan jämnt, men det här var ingen ”vanlig” tonårströtthet. Hon var totalt urlakad, dränerad på all energi och orkade inte ens vara arg längre. Apatisk satt hon i soffan och bara stirrade framför sig. Att äta var inte att tänka på. Kilona började ramla av henne. Depressionen var ett faktum.

Hennes föräldrar sökte förstås hjälp och fick det. Snabbt och utan diskussion. Mediciner av olika slag. Samtalsterapi. Men ångesten och depressionen höll 15:s kompis i ett så hårt grepp att ingen vuxen kunde nå fram. 15 lyckades ibland, några klasskompisar ibland. Men ingen vuxen. Både Kärleken och jag har varit ett av föräldrarnas bollplank den här perioden. Vi har funnits här. Lyssnat. Kramat. Peppat. Försäkrat att det kommer att vända.

I veckan kom vändningen. Medicinerna börjar på att verka nu. Hon fick träffa en ny psykolog i veckan som lyckades nå fram. Hon började äta. Fick lite färg på kinderna igen. I morgon vill hon gå till skolan igen – för första gången på flera veckor. Familjen börjar äntligen på att se ett ljus i den mörka tunnel de vandrat i den senaste tiden.

Från skolans håll har man sagt att det här inte är något ovanligt alls. Det händer oftast en eller ett par elever när höstterminen börjar i nian. Men vad är det som gör att det blir så? Att en frisk tonåring kan förvandlas till en skugga av sig själv på bara ett par veckor? Och det har inte hänt något traumatiskt som har utlöst det hela. Ingen har dött eller blivit svårt sjuk i närheten. Föräldrarna har inte bråkat eller separerat. Är det symptomatiskt för den tid vi lever i? Där man måste prestera, där man inte törs vara avvikande av rädsla för att bli utstött och ytan är betydligt viktigare än insidan. Ja så viktig att många inte tvekar en sekund över att underkasta sig det ena kirurgiska ingreppet efter det andra. Bara för att bli lycklig.

Vi är så glada över att det verkar som det äntligen har vänt nu. 15 har gjort en strålande insats och lärt sig en hel del på kuppen. Och jag är så tacksam över att båda mina barn förefaller vara lyckliga och harmoniska och trivas med sig själva och tillvaron just nu. För det kan uppenbarligen ändras snabbt.

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

6 responses »

  1. Vad svårt det är när det blir så. Många frågor under tonåren, vem är jag, vart är jag på väg…
    Hoppas det håller och det värsta krisen är över.

    Sköt väl om dig.

  2. Ja varför? Arv, miljö eller en kombination? Så underbart att det har vänt – att de hittade mediciner som funkar på hennes hjärna och balanserar den obalans som av någon anledning tycks råda. Så bra att hennes föräldrar bett om och fått stöttning – heder åt er och 15 som ställt upp och orkat.
    Kram

  3. Skönt att höra att det vänt för 15 kompis. Måste vara så fruktansvärt frustrerande då en sådan total kollaps inträffar.
    Gillar inte skolans likgiltighet mot att det förekommer. Undrar vad skolan kan göra i dessa situationer?
    Hoppas nu bara att det håller!
    Önskar 15 och dig och de dina all lycka i framtiden!

  4. Arma flicka och hennes familj, det måste kännas oerhört skönt att det äntligen har vänt för henne. Kan tänka mig att din dotter har varit ett stort stöd för sin kamrat. Att sen du och din make har varit stöd för familjen är guld värt!!!!!!
    Kramar!!!

  5. när man läser berättselser som denna tänker jag ofta på föräldrarna…usch va hemskt. Och vad lyckligt lottad jag är som inte har sådana problem. Människor gnäller ofta över små saker när det finns folk runt omkring som har riktiga problem att brottas med.

  6. Påminner rätt mycket om hur ”min” 15-åring har haft det de senaste 1,5 åren dessvärre 😦 … Som ett hål i själen som bara växer sig större och större och äter upp henne inifrån, men manifesteras av att hon gör illa sig på ytan… Har inte haft en helt fungerande skoldag sen nån gång i 7:an, utan har drabbats av panikångestattacker och tvingats rusa hem… Trots att hon fått viss hemundervisning under hela 8:an, och trots att hon haft två utsedda stödpersoner bland personalen som hon via SMS kan bestämma möte med när det krisar… Och trots att hon nu för några veckor sedan fick byta skola… En för henne bätte skola, med relativt små klasser (max 12) men ändå med god ekonomi. Och trots antidepressiva mediciner sen snart ett år tillbaks i tiden.

    Ja, det är tungt som förälder… Är ganska trött på att fara fram och tillbaks som en tätting till BUP vid det här laget, å trött på att aldrig med någorlunda säkerhet veta hur dotran mår, trött på att inte nå fram henne… Bläh!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s