Trååååkigt

Man har inte tråkigare än man gör sig…..Efter att ha gjort ett tappert försökt att elda upp huset – jag lyckades med konststycket att sätta icke-laddningsbara batterier på laddning. Det får man INTE göra, för då kan det börja brinna sa Kärleken med ”hur-osmart-kan-hustrun-bli-egentligen-blicken” – så lyckades jag till slut ladda 15:s gamla avlagda digitalkamera med nyladdade batterier. Allt för att dokumentera min urtråkiga dag.

 Det är låååååångt ner till fötterna när man har ont i ryggen. Men om man envisas riktigt ordentligt så kan man med hjälp av skohorn, diverse svordomar samt lite djävlar-anamma få på sig ett par skor. Bara för att konstatera att man fått skoskav av just det paret. Svordomar igen, av med det första paret. På med ett nytt par. Ja!!! Redo för en underbar promenad runt omgivningarna.

Följer cykelvägen ner mot den stora vägen. Väntar en stund på att någon bil ska stanna för att släppa över en invalidiserad medmänniska. Det är det ingen som gör. Till sist blir det en lucka och jag stapplar över vägen. Och är förflyttad rakt ut i NATUREN.

 Här finns det buskar med vackra röda bär. Promenerar en stund till ( 2 minuter) och börjar nu närma mig de riktigt vilda skogspartierna. Anfallet kommer direkt från vänster: Uäck! En Killing Snail  Den är antagligen på väg till någon extra smarrig trädgård i närheten, för den har en imponerande fart och lämnar ett långt, slemmigt spår efter sig på asfalten.

Efter att ha släpat mig runt i en dryg halvtimme på en runda som i vanliga fall tar 10 minuter börjar jag på att närma mig hemmets lugna, men ack så tysta, härd. Ingen att prata med – eller kanske snarare beklaga sig för, spy sin galla på eller nå’t…Det enda som möter mig är min kära dörrmatta:  Man får helt enkelt vara glad för det lilla ibland!

Så var det plötsligt dags för lunch:  Och idag blev det rikigt festligt – blomkålssoppa som var kvar sedan igår (jodå, inte så tokigt alls, egentligen…), bruschetta med tomat och fryst (mjaa…..) basilika. Ackompanjerat av nybubblat vatten från Soda Streamern och – inte minst – en Panodil!!!

Och inte var det slut på dagens begivenheter i och med detta. Nej då, det blev absolut nödvändigt att stappla ut på en liten shoppingrunda också. Vissa inköp går bara inte att stå emot:  Nej, jag lovar – jag ska inte ta vägen förbi skolan i grannskapet i morgon…

Efter en så fullmatad dag känns ryggen ungefär som de här:

Men nu har min käre make anlänt till bostaden efter dagens slit i saltgruvan så nu tänker jag gå och berätta för honom hur förfärligt tråkig min dag varit och hur fruktansvärt synd det är om mig. Undrar just varför mina barn inte är hemma? 😀

Annonser