Räddningspatrullen

Standard

Var och handlade på stormarknaden i shoppinghelvetet utanför stan igår. Allt var som vanligt, ända till vi kom ut till bilen och skulle lasta in allt. Inklusive 15:s nyinköpta cykel. Upptäcker att en kvinna sitter på motorhuven på vår bil. Sitter och sitter, förresten. Hon snarare halvhängde med ena skinkan, så där som man kan sitta på en bordskant. Hon var vänd bort från oss, hade en mobil i örat och en kundvagn med ett litet barn i bredvid sig.

Kärleken blev irriterad. Man sätter sig inte på en mans bil, bara så där (nu råkar det iofs vara så att det är jag som är ägare till vår bil….men ändå…). Vi trodde att det skulle bli någon reaktion när vi öppnade bakluckan och började på att lasta in. Men icke. Så jag gick fram till kvinnan och frågade om allting var OK. Ingen reaktion. Jag gjorde en kringgående rörelse så att jag hamnade framför henne istället och skulle precis fråga om allt var OK igen. Men då såg jag att det var det definitivt inte.

Jag möttes av en helt tom blick som svajade fram och tillbaka. Det här såg inte bra ut. ”Hur mår du? Kan jag göra något? Ska jag hjälpa dig till en bänk? Ska vi ordna lite vatten? Kan jag ringa till någon?” Inget svar. Jag frågade på ett tag till, försökte få kontakt med det lilla barnet, men lyckades inget vidare. Då hörde jag svagt något i stil med ”Jag vet inte var jag är. Var är min bil? Min man svarar inte.” Jag försökte få svar på mina frågor igen, men då hände något. Någon svarade i andra änden på mobilen. ”Ska jag prata med den du har ringt till? frågade jag. Hon nickade svagt och räckte långsamt över sin mobil.

Jag presenterade mig, berättade hur läget var och var vi var någonstans. Rösten i mobilen berättade att jag hade en diabetiker framför mig som fått en känning. ”Jag kommer i bil om tio minuter, kan du stanna hos henne till dess? Kan du trycka i henne lite druvsocker, det finns i handväskan. ”15 letade igenom handväskan. Inget druvsocker. Jag fick syn på ett par chokladkakor som låg överst i en påse. Berättade för maken i mobilen att jag inte hittade något druvsocker, men att det fanns choklad som innehöll nötter. Är det OK? Ge henne chokladen fick jag till svar. Förtydligade en gång till att det var nötter i chokladen. Sjukvård är ju inte min starka sida och jag ville inte riskera att få ta hand om en allergichock också….

Med chokladen blev blicken lite stadigare, men det gick fortfarande inte att få någon kontakt. Så vi stod där och pratade och skojade med det lilla barnet, gjorde allt för att försäkra henne om att allt skulle fixa sig. Så kommer maken i bilen. Det lilla barnet, som hittills varit alldeles lugnt trots att situationen måste ha varit jättejobbig för henne, började storgråta. ”Men vi har ju redan en bil” hörde jag i gråten. Pappa tröstade henne med att den bilen hämtar vi en annan dag, det är helt OK. Barnet lugnade sig snabbt, maken tackade så mycket för hjälpen och hela familjen packade in sig i bilen och åkte iväg.

Efteråt blev jag nästan lite skakis. Hela ”dramat” tog väl ungefär 15 minuter, men det kändes mycket längre. Det måste vara hemskt att bli så dålig och att inte kunna förklara för sin omvärld vad det är som är fel. Och det finns säkert de som raskt skulle dra slutsatsen att man är påverkad av något och bara gå vidare.

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

8 responses »

  1. Bra att ni reagerade som ni gjorde! Genom mitt arbete har jag kommit i kontakt med diabetiker i samma situation och det kan utvecklas till ett allvarligt tillstånd. Men jag förstår ni blev förvånade när hon satt på bilen!
    Ha en bra fredag!

  2. Vilken tur att hon inte var nötallergiker också för om jag förstått saker rätt så är det ganska bråttom då man råkat ut för ”känning”…Ha en riktigt trevlig träff + helg!! Kram

  3. Herregud vilket drama. En sådan tur att hon hade ringt, för vad tusan hade hänt annars?? Jag blir alldeles svettig när jag läste! En eloge till er för hur ni fixade det hela!

  4. I våras läste jag om att man ska lägga in ICE-nummer i sin mobil – In Case of Emergency. Det är ju inte så dumt, kan jag tänka efter gårdagen. Men sedan slog det mig att min mobil – och säkert alla andras oxå – är ju skyddad med kod. Och då kommer man ju inte åt telefonboken iaf….

  5. Snabbt reagerat av er. Jag misstänker att kvinnan och hennes man är glada för att ni hjäpte till i nöden.
    Min sambo är diabetiker, så jag vet vad som gäller. Det finns alltid ett nödkit med. Det där med ICE har vi båda två på mobilen. Himla bra tycker jag. För det mesta har jag mobilen på vilket innebär att det inte behövs någon kod för att ringa, fast den behöver förvisso ”låsas upp”.
    En stor eloge till DIG och din familj för eran insatts! 🙂

  6. Oj jag blev alldeles tagen Vilken tur att kvinnan satt på eran bil och verkligen fick hjälp, så illa det kunde gått.
    Det var verkligen bra av dig att engagera dig på stört i om något var fel.
    Civilkurage kallar jag det där. Mycket bra!
    Kramar till dig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s