Verktygslådeförbudet

Standard

Jo – jag har ett livslångt verktygslådeförbud. Vi har kommit överens om det i bästa samförstånd, Kärleken och jag. Det är helt enkelt lugnast så – han gör det han är bäst på, jag gör det jag är bäst på, det som ”ingen” gör delar vi på…och så länge vi båda har ungefär lika mycket fritid så är allt frid och fröjd. Dessutom är det ett bra beslut med tanke på människor i vår närhet, vår fasta och lösa egendom samt inte minst hushållskassan 🙂

Det finns ingen enskild förklaring till verktygslådeförbudet, inget stort, viktigt projekt som slutat i katastrof. Näe, det handlar väl mera om en kedja av små händelser med inte helt lyckad utgång. Tavlor som ramlar ner, saker som blir sneda och vinda, skruvar som dras åt för hårt med den påföljd att träet spricker, hål som borras för stora, för djupa eller helt enkelt på fel plats…Listan är oändlig. Jag är i grund och botten väldigt opraktisk, men de flesta tabbarna beror nog på en kombination av brist på tålamod, ständigt ifrågasättande av instruktioner och en hel del ”opps…tänkte inte på det….”

Men det har sina uppsidor att vara så ruggigt opraktisk oxå! Kärleken är nämligen allt det där som jag inte är – händig, praktisk och noggrann och dessutom utrustad med en ängels tålamod (han har ju hängt ihop med mig i snart 27 år…haha). Inte nog med det – han njuter av att göra något praktiskt, att bygga något som går att ”ta på” till skillnad från mycket av det han ägnar sina dagar på jobbet åt. Vi kompletterar varandra alldeles utmärkt, alltså! Högriskprojekt som tapetsering, byte av panel på huset och golvläggning är inga som helst problem hos oss. Kärleken bestämmer hur det ska gå till, han utdelar bestämda order och jag gör, tro det eller ej, precis om han säger. Vi hamnar aldrig i några diskussioner på temat ”jag sa ju att tapetvåden skulle vara lite längre åt vänster” eller ”varför kan du aldrig lyssna på vad jag säger?”. Vi jobbar på i bästa samförstånd och slutresultatet brukar bli så bra så.

Så jag håller mig nog till den här verktygslådan forsättningsvis också:

Verktygslåda

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

15 responses »

  1. Ni tycks ha samma uppdelning som vi har här hemma..med kärleksfulla händer lirkar maken ur hammaren ur mitt grepp om jag försöker mig på att spika upp en tavla eller så..för allas trevnad! Därför är det märkligt att någon sökt på ”att installera handfat” och kommit till min blogg…

  2. Detsamma gäller här hemma hos oss, jag är bannlyst ute bland gubens verktyg i garaget, *skrattar*. Vi har ju kamperat ihop i snart 37 år så så vi har verkligen lärt oss att samsas om sysslorna, man gör helt enkelt det man gillar och är bra på!!!!
    Kramizzzzz

  3. Jag gillar att spika och borra. Bra brukar det bli också. Har till och med snickrat endel möbler, men det var för några år sedan.
    Meka med bilen gör jag ibland tror att det beror på att jag vuxit upp med en pappa som uppmuntrade både min bror och mig till att bli oljiga om fingrarna. 😉

  4. Förvisso är jag särbo, men jag kan väl ändå kommentera antar jag 😉 ?

    Mitt ”problem” med kärestan är att hon ta mig tusan kan ALLT (allt från att laga mat till att t ex snickra ihop eget staket eller laga yttertak med allt vad det medför i planering och inte minst skuffning av tegelpannor, anskaffning av virke, spik, tjärpapp etc, etc eller att meka med bilden [även om hon tycker att det är vansinnigt tråkigt]) – hon är oerhört praktiskt lagd, i varje fall i min ögon, samtidigt som hon hänger med på det mesta teoretiska oavsett vad det gäller. Å det hon inte riktigt bemästrar, eller känner sig helt säker på, har hon ändå 1000 åsikter om så att hon i varje fall framstår som oerhört kunnig.

    Nå, DET är egentligen inget problem för i grunden tycker jag att det är utmärkta egenskaper, och jag strävar verkligen efter ett jämställt liv. Problem blir det väl egentligen först när jag ska försöka göra något för att göra mig själv nyttig, vilket oftast sker på HENNES premisser och metoder utifrån det jag skrivit ovan, och jag känner ett obehag eftersom det inte känns ”rätt” det jag gör. Det är ”rätt” för henne men inte för mig, med andra ord, och då skiter det sig förstås som amen i kyrkan…

    OERHÖRT frustrerande för oss båda: Hon blir stressad och otålig och mitt självförtroende rasar ned i höjd med anklarna, typ… Vete tusan hur vi ska kunna ta oss ur den onda spiralen, för i grunden menar jag att det handlar om förmågan att kunna utveckla gemensamma normer… Men hur katten gör man det när man bor 5 mil från varann och ses i bästa fall varannen helg…?!? Hmmm, ska kanske tillägga att hon jobbar som chef, därtill på en mansdominerad myndighet… Kanske säger åtminstone NÅGOT om henne…? Eller så säger det bara nåt om mina egna fördomar 😉 ?

    Några tips där kanske från Prudie eller Structure…? Eller nån annan uppslagsrik person ”out there”…?

  5. OK, I se.
    I ärlighetens namn måste jag säga att min fru inte är helt tappad bakom en hammare. Hon är ganska praktisk när jag ”släpper till” 🙂
    Dock är jag mer noggrann än hon och planerar hela tiden och ser därför vad som händer härnäst. Det spelar ingen roll om man sågat aldrig så rakt och fint när frågan sen kommer ”hur ska du nu kunna…” 😉

  6. Jo, men Tankspridd: Det beror väl på att du har _erfarenheten_ å det är ju nåt man bara kan skaffa sig genom att träna, träna å åter träna på den aktuella situationen (å andra situationer som tangerar situationen ifråga). Om ingen låter en ”komma till” ordentligt, dvs om ingen annan ”släpper till” (hehe, sicken rolig formulering du fick till där 😉 !), hur ska man då nånsin skaffa sig denna erfarenhet? Det blir väl som att förvänta sig att hönan kom först och ägget sen, typ…?

  7. Till att börja med tänkte jag att många som kommenterat det häringa inlägget verkar vara så bra på det klara med att de har ganska bra – var och en gör det som vederbörande är bra på…

    Men jag kan inte låta blir att fundera: Vad händer då med den personliga utvecklingen hos var och en…?

  8. Oj – det finns visst lika många variationer på temat som det är kommentarer just nu 🙂

    Mrs Structure är ju inlåst på jobbet just nu eftersom vi har semester…men om Prudie funderar lite så är det klart att det inte är helt lätt att jämka samman två personer när man inte har vardagen tillsammans. Det är ju den som ofta gör att man kommer underfund med arbetsfördelning och sånt….
    Men en spontan tanke till Micke: Kan ni inte komma överens om att driva varsina projekt? Så att om du ansvarar för något som ska snickras så bestämmer du hur det ska gå till, vilka grejer som ska köpas, vilken ordning de olika momenten ska göras i osv….Det är ju viktigt att du får göra saker efter ditt huvud ibland också…Sedan kan du ju alltid be om råd eller bolla idéer med Kärestan, men då ska hon bara svara på det du frågar om – inte ta över hela projektet. Det kanske tar längre tid….och jag skulle tro att det inte är helt enkelt för henne att ”bita ihop”, men det är ju också en träningssak…

  9. Jag utvecklar gärna min person – men jag har insett begränsningarna oxå 🙂 Och sedan får man ju väga vad saker och ting kostar mentalt….Är det värt att jag blir idiot på att göra något som Kärleken fixar utan problem och kvarstående men på fem minuter…. 😀

  10. Tack för ditt försök, Prudie 🙂 ! Uppskattar det förstås, för som sagt är alla tankar om det häringa välkomna 😀 !

    Dock, ungefär som du är inne på själv på slutet: Det tar för lång tid. Hade förmodligen funkat rätt ok om man levde tillsammans, i ett hem som båda har lika mycket rätt till. Men är man särbos så är man ju hemma hos _varandra_, och då är det inte bara tidsaspekten som kan vara kritisk utan dessutom just det att man inte har ett gemensamt boende… Mmm, en himla knepig situation, med andra ord…

  11. Hellre fackidiot inom ett område man behäskar än ”lekman” inom ett område där det kan bli lite väl spännande eller direkt farligt… vid försök att jobba på den egna personliga utvecklingen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s