Lättrörd

Standard

Ibland är jag en riktig lipsill….Jag blir så rörd när något är vackert eller någon är snäll, när någon presterar något eller om någon annan är ledsen. Lucia på dagis var tufft, konserter där ungdomarna medverkar likaså, julpsalmer i kyrkan förstås och bröllop och begravningar ska vi bara inte prata om. Och nationalsången…..Om jag är på en riktigt bra konsert är det också klippt – tårarna rinner bara för att det är så vackert, trots att jag inte känner den som framför musiken.

Med andra ord: Den gångna helgen med 15:s konfirmation har varit riktigt tuff för lipsillen……Vacker musik, speciella psalmer, ”nystrukna” konfirmander och inte minst 15 som läste evangelietexten inför fullsatt kyrka utan att darra på rösten och dessutom såg ut som det är något hon gör varje vecka….Gårdagskvällens teaterspel där vi fick ta del av skojiga episoder från lägret, varvade med mycket sång och musik var också en enorm upplevelse.

15 har varit på ett fantastiskt konfaläger – en härlig präst, superengagerade ledare och förstås nya, goa vänner. Lägret är scoutinriktat och scoutpedagogiken med vandringar där man upplever det man ska lära sig genomsyrar hela lägret. Kidsen har förstås levt mycket friluftsliv och helgens konfirmation har genomförts i scoutskjorta. 17 var på samma läger för två år sedan, så vi visste ju ganska bra vad vi skickade 15 på och vad hon skulle få vara med om. Och nu känns det lite tomt – både Kärleken och jag skulle gärna vilja skicka ännu ett barn till detta underbara läger – men det går ju inte 🙂

Att skiljas efter nästan fyra, intensiva veckor på läger är förstås mycket smärtsamt. När sonen skulle åka hem var vi totalt oförberedda på HUR smärtsamt det skulle vara – att ta hand om en storgråtande 15-åring som efter 2,5 timmars avsked kommer vacklande ut ur kapellet, faller mamma om halsen och gråter så han skakar var inte lätt…..Och när mina barn är ledsna är jag också ledsen, så oj vad vi grät tillsammans, sonen och jag. Idag var vi lite bättre förberedda – 15 behövde förvisso bara en timme på sig att ta farväl, men hon var rejält rödgråten när hon kom ut och slängde sig om halsen på sin mamma som givetvis inte kunde hålla tårarna tillbaka. Och så stod vi där igen, men det gick lite lättare den här gången.

Det har varit en fantastisk helg och jag blir nästan lite tårögd när jag sitter här och skriver om det….Så nu är det väl bara att ladda inför nästa elddop…..17:s landslagsdebut i augusti är väl ett säkert kort för familjens lipsill….

Annonser

About pruddelutt

Jag föredrar att se livet från den ljusa sidan och försöker alltid (oftast) att möta tillvarons prövningar med ett skratt. Älskar att resa och upptäcka nya platser, tycker om god mat, tar mig gärna ett glas single-malt whisky och tycker att inget är så allvarligt att man inte kan skoja om det - bara man gör det på rätt sätt. Gift sedan den grå forntiden (1986) med min kärlek sedan universitetsåren. Vi har två ungdomar 22 (utflugen pojkvariant) och 20 (flickvariant som flyttar till hösten).

11 responses »

  1. Känner igen den där känslan, men det är ju också skönt att känna sig så berörd. Låter som ett underbart konfirationsläger. Det var nåt visst tyckte jag med konfirmationen, vi var på kortare läger, men hade så bra präster så jag glömmer aldrig den tiden. Det var nära jag blev präst, fick rätt ingång med såna präster. Men jag blev själasörjare, på annat vis.

  2. Minns ocksdå min konfirmationstid med glädje! Har också lätt för att bli rörd vid vissa tillfällen och ett av dem är när vi på skolavslutningen sjunger ”Nu tändas tusen juleljus”! Vet inte varför men då är det färdigt…

    Var livrädd jag skulle börja gråta när jag höll tal på syrrans bröllop men det gick kanon tack och lov!
    Kram!

  3. Det låter som om 15 varit på ett supertrevligt konfaläger. Men jag måste bara fråga, bar de scoutskjorta på sig då de konfermerades i kyrkan och så??
    Det där med att lipa så fort det blir rörande eller sentimentalt är du inte ensam om att göra, även jag är en sådan lipsill.
    Take care!

  4. Tack för Kleenexen! Det går åt i mängder 🙂

    Jag tror inte att 15 kommer att bli präst…men man vet ju aldrig, innan hon åkte på läger var hon lite inne på psykologspåret och det är ju inte så olika, egentligen…

    Nu tändas tusen juleljus – då är det klippt! Allra helst om man ska sjunga med i vers fyra…

    Japp – scoutskjorta på i kyrkan, både på lördagens konfirmation och söndagens högmässa. I kombination med mörkblå kjol eller mörkblå byxor. Jättefint!

  5. Välkommen i klubben säger jag till dig när det gäller att vara en lipsill. Här rinner det tårar för både det ena och det andra. Kan vara något på tv som jag blir rörd över, en film, när jag läser min bok, när jag läste ditt inlägg eller som i morgon bitti när jag får de där små armarna runt min hals av lilleman, då trillar det garanterat en tår.
    I vilket fall så verkar det vara ett toppenläger som din dotter varit på, ett minne för livet!!!!!
    Kramizzzzzzz

  6. Det är så fint när när människor vågar visa sina känslor och törs släppa fram gråten. Jag har blivit mer och mer som en lipsill ju äldre jag blir. I början var det pinsamt men nu ger jag blanka sjutton i vad folk tänker och låter tårarna spruta vid avslutningar och avsked.
    Ha det bra, kram!

  7. Jag gråter också! Det kan vara någon som är snäll mot någon annan, det kan vara avsked, det kan vara kärleksförklaringar på tv’n. Jag blir alltid rörd till tårar när någon gör en god gärning! När någon blir hyllad. Ja, man skulle kunna tro att jag gråter hela tiden, men inte riktigt. Ibland kommer tårarna och så skäms jag för vad lipar jag för??? Men så är det väl när man är empatisk! Kramisar och ha en fin dag!

  8. Att bo så tätt tillsammans under 4 veckor och genomgå så mycket som man gör på dessa läger skapar oerhört starka band.
    Man kan ju tycka att det är detsamma som man gör hemma, men så är det inte alls. Det är inte ens i samma division.
    Det var mycket slitsamt när alla tog avsked från varandra. Det tog nog gott och väl en vecka att återgå till att fungera som en ”normal familjemedlem” igen 🙂

    En kul ”spinn-off effekt” var att det hölls återträffar en gång om året under flera år. Där var då även årgångar över och senare även under oss. Även om vi från början inte kännde varandra så fick man ett liknande vänskapsband även med dessa. Bara det att alla genomgått samma sak skapade en homogen grupp över åldersgrupperna.

    Mycket stakt och har gjort stort intryck på mig.
    Även om jag idag betraktar mig som en ”otroende kristen” (om ni förstår vad jag menar) så finns mitt Gammlegård-läger i ett mycket speciellt fack i mitt hjärta…

  9. Visst är det härligt att bli rörd, men ibland blir det förmycket… Att inte kunna hålla tårarna på stången när man ser ett sjukt djur eller barn på tv’n alt ett avsked i en såpa på tv’n, då blir det jobbigt. Man skäms men ändå kan man inte hålla tillbaka tårarna. Men har man mycket känslor och empati för andras situation så händer sånt, tyvärr lite för ofta. Gubben min retas när det är något sorgligt på tv’n då sitter han och snyftar för att jävlas och då blir jag sur och det tycker han är kul! Kramis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s