Mamman frågade sonen vad han skulle ägna helgen åt. Det var ansökningar till utbildningar i höst han skulle fixa med. Så var det repetition inför en konsertturné och en massa enskild övning oxå, förstås.

Därutöver skulle lördag eftermiddag ägnas åt att koka fond på kycklingskrovet som skulle bli över efter hans och bästa kompisens fredagsmiddag. ”Det tar ju ett par timmar och koka ihop en schysst fond, men det är ju så himla bra att ha i frysen och skvätta i lite i såser och soppor och sån’t”, sa den huslige sonen. ”Tur att jag har rummet mitt emot köket så jag kan springa lite emellan”.

Lite impad blev jag allt. Stolt och aningens rörd. I must have done something good…

I övrigt ligger jag i soffan och surfar, dricker glögg och kommer med allmänt uppmuntrande tillrop till 20 som julpysslar. Ett par veckor före muck deklarerade den unge mannen att han hade för avsikt att ta hand om större delen av köksarbetet den här julen. Och han gör det med stor entusiasm och strålande resultat.

Det här kan jag absolut vänja mig vid

Matsäck och vattenflaska. Plan B riggad så att jag kan vara på plats korrekt dressad på logen ikväll.

Polarexpedition på gång? Nej då – nu för tiden kräver en dagsresa till Stockholm med X2000 ett planerade fullt jämförbart med vad som krävs för ett mindre fälttåg.

När jag och mitt lunchsällskap var en bit in i rotmosslevandet uppenbarade sig fyra herrar i 60-årsåldern vid salladsbordet. En av dem nös så hela huset skakade, rakt över grönsakerna. Den nysande terroristen och hans kamrater skrattade så de höll på att gå av på mitten och kommenterade nysningens magnitud högt. Ungefär som småkillar som tävlar om vem som kan rapa eller fjärta högst.

Vi i lunchgänget tittade förvånat på varandra och kunde inte undlåta att kommentera den totala bristen på folkvett och hänsyn.

Själv är jag väldigt glad över att jag redan hade tagit sallad.

Bäst alltså att glädja sig ordentligt åt att morgondagen iaf innehåller ett moment av äkta glädje – favvolunchhaket serverar rotmos och rimmad oxbringa.

En så’n lunch går utanpå taggtråd, snövallar och andra små misshagligheter

Jag promenerar till eller från jobbet varje dag men den senaste veckan har det varit ett litet äventyr. Halkat har jag gjort. Men hittills varken ramlat eller brutit mig.

Kanske är läge att skaffa broddar?

Lägg till det kollegor som lovar bort min resurs utan att kolla först. Eller andra som ber mig att ringa upp för att de behöver hjälp, trots att min telefon varit öppen och jag på plats de senaste timmarna. Vem är det som behöver hjälpen? Du eller jag? Eller chefen som jobbar på ett annat plan och hittade en mobiltelefon på toaletten och la in den på mitt skrivbord och bad mig lösa problement ”för jag satt ju där”. Nu har jag satt upp ett anslag på dörren där det står ”Hittegodsavdelningen har öppet mellan 03.13 och 03.27  första torsdagen efter fullmåne i månader som börjar med G”. Eller den andra kollegan som beställt ett jobb som skulle vara klart i morgon fredag, men ringde i måndags eftermiddag och krävde att det skulle vara klart till tisdag morgon. Och då skulle jag precis packa ihop och gå till tåget.

Grrr……jag är INTE god att tas med nu. Ska strax gå ut i köket och göra lite kvällsmat bestående av taggtråd indränkt med rå vitlök. Man måste ju odla myten om sig själv.

Kärleken har rymt ut på helgresa med sitt grabbgäng och det är faktiskt ganska skönt. Jag tror att han mår bra av lite nya intryck och miljöombyte. Jag mår iaf bra av att han inte är hemma och faktum är att jag nu börjar se fram emot att han ska komma tillbaka.

Vi tre som blev kvar hemma har det rätt skönt. Vi dricker glögg. Löser alla världsproblem. Diskuterar situationen i Afghanistan. Tittar på film. Skrattar.

Storebror och lillasyster slänger käft och bara njuter av varandras sällskap. Och jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på att jag (och jo då – även Kärleken) fostrat dessa härliga ungar