Pruddelutt här och nu

Idag har grabbarna i familjen namnsdag. Båda heter alltså Erik, dock inte som första namn. Vi har väl inte brustit ut i något extremt firande, men det blev iaf en extra god middag nu på kvällskvisten.

Jag har ju inte litat riktigt på hjortköttet jag stoppade ner i frysen i höstas. Vissa bitar blev (trots att jag jobbade och slet en hel dag och t o m skaffade mig ont i nacken på kuppen) slarvstyckade. Följden av det blev att de flesta stekarna har fått gå som tjälknöl. Vilket iofs är väldigt gott, men lite enahanda kan det bli

Hjortsadeln styckade jag ur i två kotlettrader utan ben. Jag har inte riktigt vågat lita på kvaliteten på de här köttbitarna heller och därför har jag inte vågat att satsa på dem när vi haft gäster under vintern. Varje kotlettrad väger dessutom 1,3 kg, så de borde räcka till flera mål om vi bara är fyra.

Idag vågade jag mig iaf på en kotlettrad, är det namnsdag så är det Jag delade kotlettraden i två bitar, saltade och pepprade och rullade in bitarna i färsk timjan och bacon. Stekte det hela på 125 graders värme (efter att jag hade brynt bitarna runt om i stekpanna) till temperaturen var sisådär 62 grader. Resultatet blev ett kött som nästan smälte i munnen, med en vackert grön kant under baconlagret.

Till det hela serverades krämig potatisgratäng med ett par liter vispgrädde vitlök och ost, frästa champinjoner och haricotes vertes. Trots att jag försöker att undvika kolhydrater så mycket som möjligt var jag tvungen att ta en liiiiiten sked av gratängen, så risken finns väl att jag måste sova stående i natt   I glasen hällde vi en Barolo i 125-kronors klassen som Kärleken fick i födelsedagspresent i vintras.

Det blev en riktigt uppskattad namnsdagsmiddag och det är ju snudd på att man får skämmas, men efter att vi fyra ätit middag och jag har packat en lyxmatlåda till Kärlekens lunch i morgon (själv är jag utbjuden på mutlunch) så är det bara en liten, liten ändbit kvar på kotlettraden. Lagom till 16:s lunch i morgon, skulle jag tro (hon är ledig från skolan).

Frosseri kanske man kan kalla det för

Det blev ungefär som jag trodde idag - en jäkla massa tågåkande till inte så förfärligt stor nytta Ett skojsigt uppdrag ramlade iofs över mig, så helt förgäves var det väl inte ur jobbsynpunkt.

Dagens behållning kom från ett helt annat och ganska oväntat håll.

När vi hade passerat NK-kvarteret och skulle gå över övergångsstället precis innan Norrmalmstorg hördes en smäll. Jag tittade upp och tog närapå ett litet glädjeskutt när jag möttes av detta:

Bilden lånad från www.beridnahogvakten.se

Eftersom jag är både marschnörd och uniformsfreak faller jag lätt i trans vid alla typer av militära parader Men den beridna högvakten är något alldeles extra och jag är full av beundran för dessa killar och tjejer som tar sig fram mitt i Stockholmstrafiken till häst. Många av dem gör det faktiskt utan att ha någon vana av hästar innan inryckningen.

Precis som så mycket annat i dessa dagar lever Beridna högvakten under ständiga nerläggningshot. Om du - precis som jag - tycker att det här är en del av vårt svenska kulturarv som måste bevaras kan du bli medlem i stödföreningen. Läs mer här.

Solen gjorde reflexer i soldaternas kaskar och musikernas instrument, hästarna var välryktade - tack Beridna högvakten, ni gjorde min dag