Pruddelutt här och nu

Det blev en riktigt trevlig kväll igår på Blodomloppet. Jag tror att det var första gången på flera år som vädret var med oss. Arrangörerna hade valt en annan sträckning på banan den här gången. Smart - förra året korkade det ihop sig ett par gånger längs vägen och vi fick stå stilla en stund och vänta. Nu flöt det på fint och vi kunde avverka loppet i ett ganska bra tempo. Picknicken efteråt är pricken över i och den här gången fick vi njuta av den i kvällssol. Utan att huttra under fleecetröjor och ha regnjackor i beredskap. Trevligt som alltid

Jag fortsätter på friskvårdstemat idag. Idag är det nämligen dags för min friskvårdsdag. Jobbet bjuder alla anställda på en extra dags ledigt under våren. Man får göra vad man vill av dagen - så länge det ger utslag på stegräknaren. Strax efter klockan sju i morse stegade jag därför in i Simhallen och ägnade mig åt en halvtimmes simning.

Motionssimmat har jag gjort en hel del i perioder under årens lopp. Nu var det rätt länge sedan. Efter stressvurpan har jag haft svårt att klara av ljudnivån i simhallen på dagtid. Därför tänkte jag prova en tidig morgon och det var helt rätt. Lugnt och tyst och ingen trängsel i bassängen.
Det märktes att det var länge sedan jag simmade någon längre sträcka, det tog 10 min kanske att hitta rytmen. Men när jag väl gjorde det var det helt underbart att plöja fram där i vattnet. Jag simmade en dryg halvtimme och åkte sedan hem till min frukost. Det kändes lite konstigt att cykla hemåt så dags en helt vanlig vardag

Lite plikter har jag under dagen. Det ska t ex fixas mat till den traditionsenliga picknicken som föregår konserten där 18 är solist ikväll. Sedan tänkte jag också klämma in ett strosa-runt besök på bibblan. Det ger ju lite utslag på stegräknaren och dessutom tycker jag att bokläsning är en sorts friskvård

Två dagar går fort - allra helst när man ägnar sig åt att jobba med en text. Timmarna flyger fram!

När jag började skriva på mitt bidrag till utbrändhetsantologin var jag lite fundersam. Det som bekymrade mig lite var hur jag skulle reagera när jag började läsa mina dagböcker. Noteringar skrivna av en mycket sjuk person, under en svart period i livet. Det gick förvånansvärt bra. Reaktionen kom först i går.

Jag satt väl förankrad i soffhörnet när jag började läsa texten som jag inte rört sedan strax efter jul. Efter ett par sidor gick det inte längre. Klumpen i magen satt där, jag svalde, tårarna brände bakom ögonlocken. Var det mig det handlade om? Till slut var jag tvungen att lägga ner läsandet en stund och bara sitta stilla. Fundera. Låta tårarna rinna och minnas.

På något vis hade jag lyckats att koncentrera texten, att naket, avskalat och koncentrerat berätta hur det var - och jag kunde inte värja mig. Texten gick rakt in i själen. Jag blev lite överraskad av min reaktion, det hade jag inte förväntat mig.

Resten av dagen gick bra och det var inga problem att fortsätta att jobba med texten idag. Jag har strukit, kortat, stuvat om, bytt ut ord och ändrat formuleringar. Efter varje redigeringsrunda har jag känt mig tillfreds, ändå har det funnits nästan lika mycket att jobba med när jag började på ny kula. Jag blir visst aldrig nöjd

I helgen ska jag ta ett djupt andetag och lämna över en utskrift av det hela till Kärleken - han är min trognaste supporter, men också en tuff kritiker. Det kommer att vara en jobbig stund när han läser och jag är redan nu lite skärrad inför vilket omdöme han ska ge. Men om jag inte klarar av att låta honom läsa - hur ska jag då klara av att låta andra göra det?

Jag är ledig från jobbet onsdag - torsdag. Ledig……känn på ordet. Visst låter det härligt?

Nu ska det sägas att jag inte är helt lös och ledig och fri att göra precis vad jag vill - jo, det är jag väl på sätt och vis. Men jag har planer. Planer av ett helt annat slag än att såsa runt i badrock hela förmiddagen med en kaffekopp i handen, zappa mellan TV-kanaler och kolla bloggar. Det är dags att ta vid där jag slutade strax efter jul.

I november började jag skriva på mitt bidrag till utbrändhetsantologin. Strax efter jul var mitt råmanus på ca 60 sidor text klart. Det har fått ligga till sig sedan dess, men nu är det hög tid att ta tag i texten igen. Att med nya, friska ögon stryka, omformulera och stuva om. Väga ord på guldvåg och fundera över vilka detaljer som måste vara med för att ge en bild av det som hände och vilka som kan tas bort. Jag har inte rört mitt manus på drygt tre månader så det är med stor spänning jag tar tag i texten. Håller det? Känns det pretentiöst, fjantigt, svulstigt? Eller kanske rentav ganska bra?

Kaffekoppen står på bordet bredvid mig, pennan är vässad, familjen utflugen till jobb och skola. Nu kör jag så det ryker

Onsdag - mitt i veckan och jag är hemma för en andningspaus. Jag ska packa om lite i väskan, byta papper i mapparna och så bär det iväg i morgon igen. Tänk om jag hade tackat ja till den där bärbara datorn - då hade jag iaf kunnat blogga lite från tåget Frågan är på tapeten igen, kan jag meddela och vi får väl se om jag klarar mig en gång till. Det ser lite mörkt ut. Eller hur man nu ska se på det.

Igår blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det var planerat för möten på jobbet hela förmiddagen, innan det var dags att åka hem. Första mötet blev inställt. Svor jag ve och förbannelse? Icke. Satte jag mig och läste nyttiga papper en stund? Inte det heller. Jag fixade mig ett litet andningshål istället.

Jag gick en promenad, från Östermalm, ner mot Kungsträdgården. Över Norrbro och upp i Gamla Stan. Tillbaka in mot stan förbi Riksdagen och Drottninggatan. Det var vår i luften. Solen sken inte men vädret var milt och det doftade lite sur vår. Jag andades i mitt lilla andningshål och kom sedan tillbaka för möte nummer två. Fylld av syre, vaken och på hugget. Stresshantering när den är som allra bäst

Om man nu ska vara borta från hemmaplan så får man försöka göra något vettigt av det. Och hade jag haft en bärbar dator hade det inte blivit någon promenad, då hade jag suttit där och jobbat istället.

I morgon bär det av igen.

De är lite ostrukturerade och fladdriga, kollegorna på det nya jobbet. Vilda idéer far genom luften, det är korta puckar som gäller, färdriktningen kan ändras fortare än en gris blinkar ibland och “bara för att jag sa så förra veckan behöver det väl inte innebära att jag håller fast vid det nu?”

Nu råkar jag veta att högsta hövdingen vill få lite bättre styr på tillvaron, han gillar det sätt jag och rumskompisen har arbetat på hittills och ser gärna att vi försöker få in vårt tänkande på den nya avdelningen. Lite mer ordning och reda, helt enkelt. Lite mer planering som gör att alla kan sova gott om natten. Men Mrs Structure har det lite svettigt just nu, när hon tampas med de nya kollegorna som lever efter devisen ad hoc. Det är en delikat uppgift att hitta någon form av balans i det hela - inte vara rigid och tråkig och stel, men ändå försöka styra efter någon slags plan och - framför allt - stå på sig, när adhoc:arna rusar iväg i spridda skurar åt alla möjliga håll samtidigt.

Idag har det varit en riktigt rörig dag, nya direktiv stup i kvarten. “Publicera texten”. “Nej, vi måste avvakta besked från den och den, lägg ut version si och så istället”. “Vi har ändrat oss - vi sätter den här nivån på siffrorna istället”. “Ta bort bilden, den funkar inte”. “Var tog bilden vägen, den var ju hela grejen ju…”.
Eftersom Mrs Strucutre för stunden uppehåller tre tjänster - chefen och rumskompisen har sportlov - så blev det liiiite svettigt. Jag var kort sagt rätt slut när jag kom hem på kvällen.

Det blev lite fil och müsli, sedan svettig pulsjumpa och en stund i bastun efter det i sällskap med Kärleken och en kompis. Prat om ditt och datt, lite skratt och fniss. Hem och äta lite mat och titta på Anna Pihl. Trött i benen istället för i huvudet, men det är attans så mycket bättre.

Det blir nog sängen snart - så jag kan gå en ny match med ad hoc:arna i morgon igen.

Kommer ni ihåg bokstavsvänstern? Alla de där småpartierna långt ut på vänsterkanten som delade upp sig i nya konstellationer och markerade det nya genom att lägga till en bokstav till den ursprungliga partibeteckningen. Eller ändra något mitt i?

Föreningen VVBD (Våga Vägra Bärbar Dator) har idag diversifierat sin verksamhet och lagt till ännu ett område att motarbeta: Mobiltelefoner. Därav tillägget amf, vilket ska tydas som AntiMobilFraktionen. Fast det ser mycket skojsigare ut med små bokstäver

Nya chefen kom inflygande på kontoret idag. Hon meddelade att hon nästa vecka tänkte ta upp frågan om bärbara datorer till mig och rumskompisen med högsta chefen. “Ni måste ju ha varsin laptop. Så att ni kan jobba när ni reser. Finns ju nästan inga stationära datorer kvar att låna någonstans längre.” Rumskompisen och jag tittade på varandra med fasa i blicken. Vi räknade tyst till tre. Så skakade vi gemensamt på våra huvuden och sa “Nej tack. Vi gillar våra stationära datorer. Behövs absolut inga bärbara”.

Nya chefen tittade förundrat på oss. “Men……..” sa hon. Sen bestämde hon sig för att hon varken hade hört eller sett. Och så tog hon till orda “Och sedan behöver ni ju varsin mobil också. Det har alla vi andra”. Med ögonen fyllda av om möjligt ännu mera fasa tittade rumskompisen och jag än en gång på varandra, räknade till tre, skakade våra huvuden och sa “nej tack”. Då föll chefen på eget grepp - hennes mobil ringde. Och så blev det inte mera pratat i den frågan. Iaf inte idag.

OK då, om chefen vill kasta på mig en laptop. Den är tre gånger så dyr i internhyra som en stationär dator. Jag kommer INTE att ta hem den och det är ytterst tveksamt om jag kommer att ta med den så fort jag reser någonstans. Den är bara tung och åbäkig att släpa på och ibland behövs den helt enkelt inte.  Men en tjänstemobil VILL JAG BARA INTE HA!!!!

Jag är för det mesta väldigt lätt att nå på jobbet, där jag sitter så snällt framför min dator och jobbar. Ibland är jag på möte, men jag har alltid en uppdaterad jobbkalender så att det går att se var jag är och när jag förväntas komma tillbaka. Jag reser ibland, men inte särskilt ofta numera. Jag är jätteduktig på att svara på mail och lägga in frånvaromeddelanden när jag reser.
Inget jag jobbar med är så akut och kritiskt att den i andra änden kommer att gå under om han eller hon inte får kontakt med mig omedelbums. Och förresten ska man inte ha på mobilen när man sitter i möte, så om jag är borta en timme eller två är det ingen som når mig ändå.
Jag ser helt enkelt inte behovet och förstår inte nyttan. Och dessutom tycker jag att det är SÅ skönt att bestämma själv om jag vill svara i mobilen eller inte. Och den optionen finns inte på en jobbmobil hos oss.

Jag är väl en bakåtsträvare, en sur och gnällig typ som vägrar att anpassa sig till det moderna samhället Eller också är det bara så att allt det där är så förknippat med mitt gamla liv och dit vill jag ju inte på villkorsvis tillbaka.

Rumskompisen är en fena på att sy. Hon skulle fixa en flagga av något slag. Själv ska fundera ut en kampsång. Vi tänker INTE ge oss. Iaf inte utan ett rejält motstånd.

“Du har fått en sån integritet sedan du var sjuk” säger folk på jobbet till mig ibland. “När du säger ifrån är det bara så på något sätt. Det är inte förhandlingsbart.”
Det ligger något i det. Och idag fick jag ytterligare ett bevis på att det faktiskt är så.

Jag har förvisso bytt jobb. Men de närmaste tre veckorna ska jag vara två dagar i veckan på mitt gamla jobb. Jag är utlånad till ett projekt på halvtid och det var bokat och klart ett bra tag innan jag blev omorganiserad.
Projektet börjar på att utveckla sig till en mardröm. Testmiljön är rejält svajig. Testcasen går inte att förstå. Vi får ingen användbar testdata från testkoordinatorn. Svenskspecifika ändringar som skickades in förra året har “kommit bort”. Vi kommer ingen vart alls, egentligen. Dessutom får man skäll - det spelar ingen roll vad man gör, skäll får man lik förbannat…..Skickar in felrapporter=skäll. Ägna sig åt att följa upp gamla felrapporter=skäll. Ifrågasätta systemet=skäll. Begära korrekta testdata=skäll. Vovvovvov

Från projektledningen vill man väldigt gärna ha in mig på fler timmar. Allra helst heltid och en massa övertid. Min nya chef blåvägrar - hon har OK:at det som var sagt när det bestämdes att jag skulle omorganiseras, inte en timme till. Min gamla organisation får helt enkelt lösa problemet, säger hon. Projektledaren bönar och ber att jag ska jobba flera timmar.

Vad gör jag då i detta kaos? Jo, jag jobbar min halvtid och gör så gott jag bara kan. Men inte mer. Det är helt enkelt inte mitt problem! Jag stänger av när jag går hem. Jag jobbar inte övertid. Jag har kommittat mig på halvtid, inte ett dugg mer. Krävs det mer så är det upp till mina chefer och projektledningen att lösa det. Jag gör det de säger till mig. Men jag säljer INTE min själ till projektet. Det har jag gjort en gång och det var ingen bra idé alls

Projektledaren kom förbi och summerade läget innan han gick hem för kvällen. Jag berättade hur mycket (eller snarare lite) som gått spikrakt under dagen. Då säger han “jaja, det finns ju helger att ta till också”. Då log jag ett stort leende och sa “In your dreams, baby. Jag jobbar halvtid i det här projektet och inte mer.”

Jag kan visst satsa extra och jobba övertid om det behövs. Men inte under de här omständigheterna. Problemen måste lösas på ett annat sätt. Och hur man löser dem är som sagt inte mitt problem.
Så här hade jag definitivit inte resonerat för 7-8 år sedan. Så visst har jag skaffat mig integritet. Och jag mår rätt bra av det.

Verkligheten hann i fatt mig i går kväll. Det har hänt mycket i mitt liv de senaste veckorna. Jag blev helt enkelt lite matt i pälsen….

Att hastigt och lustigt säga “hej då” till alla gamla kollegor igår var lite jobbigt. Vi visste ju alla att jag och rumskompisen skulle flytta, men när det väl blev av gick det på två timmar. Inte en chans att förbereda sig mentalt, alltså.
Glädjen över att komma ifrån ett jobb och en chef som slitit rejält på mig det senaste året blandades med kollegornas reaktioner. Att se min förra chef, numera kollega, avfyra ett varmt leende som når ända upp i hans ögon och höra honom önska “Lycka till” när jag vet att han är en genuint snäll person som vill mig så oerhört väl, värmer. Men det är känslosamt….Likaså att se en av projektledarna få tårar i ögonen och säga “Neejj, inte idag….det är ju fredag och allt” känns också. Glädjen över att allt ordnade sig så fantastiskt bra blandades med lite vemod och saknad och medlidande med de som blev kvar.
Jag kommer att sakna mina kollegor - jag gillar hela högen skarpt. Vi kommer att få en hel del med varandra att göra framöver, trots flytten, men de kommer inte att finnas i min vardag på det sätt de har gjort nu.

Det var så skönt att komma hem med min vackra tulpanbukett, hitta brevet från mammografin och till sist bara njuta av att det var fredag. Efter en stund i bubbelbadet och middag med ett glas vin hamnade hela klanen framför TV:n. Vi skulle titta på film - The Ninth Gate  - en spännande historia med bl a Johnny Depp och Lena Ohlin. Men det gick bara inte - jag fick gå och lägga mig när klockan var strax efter nio. Det var knappt att krafterna räckte till tandborstning….De senaste veckornas turbulens tog ut sin rätt till sist.

Kärleken och jag hade planerat för jumpa klockan 10 även den här lördagen. Men det gick bara inte - när klockan var halv 10 hade jag fortfarande stora svårigheter att övertyga kroppen om att det var dags att kliva ur sängen. Det tog en bra stund till innan jag piggnade till så pass att jag kände att jag hade full kontakt med huvud, armar, ben och resten av mig själv.

Stressreaktion? Jaa, säkerligen. Vilket stärker mig i min uppfattning att det egentligen inte finns något som heter positiv eller negativ stress. All stress påverkar oss, sedan beror det på om vi kan hantera den eller inte - om det blir positivt eller negativt.
Det var länge sedan jag fick “en knäpp på näsan” från min stressjukdom. Men här kom den - och det är jag faktiskt lite glad över. Hur konstigt det än kan låta

Just nu är det lite kaos i mitt arbetsliv. Samtidigt som jag håller på att avveckla mitt gamla jobb och flytta över till det nya jobbar jag 15 timmar i veckan i ett IT-projekt. Just nu funkar ingenting i det projektet - testmiljön är svajig (milt sagt), testcasen, som är skrivna i ett annat land, går inte att förstå om man inte har väldigt mycket förkunskaper om det nya systemet (och det är det ingen av oss som har), testdatat är felaktigt/fungerar inte som det ska och vi får ständigt skäll av projektets testkoordinator för att det är så dålig progress i Sverige.

Det här var min vardag innan jag blev sjuk. Jag tyckte att det var roligt, spännande och utmanande. Hur knäpp kan man vara på en skala? Nu är jag SÅ glad att jag har signat på för bara 15 timmar i veckan fram till den 15 februari. Sedan är det adjö projektet. Och goddag nya jobbet med helt andra arbetsuppgifter, som jag också finner roliga, spännande och utmanande. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig

Något som inte ändrar sig är ögonen. Lika rött och vackert fortfarande, men kanske att det inte är lika irriterat som förut. Nåväl, jag droppar vidare ett par dagar så får vi se var det tar vägen.

Det var med lite lätt röda kinder jag läste det jag hade skrivit ner i går. Innan undrade jag hur det skulle kännas. Fånigt? Obehagligt? Skämsigt?

Det kändes bra. Visst kommer texten att behöva bearbetas, guldvågen ska fram och sedan ska det kortas ner. För det här blir långt. Idag har jag knattrat ner ytterligare åtta sidor. Jag testade läslayouten i Word och nu börjar jag på att närma mig trettio sidor. Och då har jag ändå bara kommit fram till början av min rehabilitering. Det blir att ta fram den stora saxen alltså

Det känns OK att läsa dagboken också. Ibland kan jag ju nästan glömma bort att det som hände verkligen hände. Men när jag läser anteckningarna, som jag började skriva först efter en månad, så väcks minnen till liv. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt sjuk jag faktiskt var. Och vilken resa jag egentligen varit ute på - från pyrande liten askhög till dagens förhållandevis friska person. Det var trist att det hände, men jag fixade till det riktigt bra. Trots allt.

I morgon är det tillbaka till verkligheten i Saltgruvan som gäller. Det har jag inte den minsta lust med. Jag vill mycket hellre vara hemma och skriva. Men jag får fortsätta en annan dag.