Pruddelutt här och nu

Igår slutade 16 nian - traditionsenligt iklädd sin engelska skolas klarblå cap and gown.

Det blev en fin avslutning där rektor höll ett tal till “the graduates” där han talade om för dem att de är på väg att bli vuxna och att vara vuxen “can sometimes be a bit boring - so please, do remember to have a lot of fun. Play music, watch football and enjoy life”.

16 och hennes kompisar fick gå upp klassvis på scenen och alla fick motta sitt betyg från Mr Headmasters hand. På uppmaningen “You can now consider yourselves graduated” vek alla över sitt “tazzle” (tofsen på den platta mössan) från ena sidan till den andra och sedan var det klart.

Efter fotografering, individuell och i grupp, och stort hej då i klassrummet fick 16 lämna in sin kappa. Hatten hade hon köpt och iförd sin ceriserosa klänning och hatten käckt på svaj på det långa håret lämnade hon så sin älskade skola för sista gången.

Vi åkte hem med en glad och lycklig unge som lärt sig enormt mycket under fyra år på en skola som passat henne som hand-i-handske. Nu är det ett låååångt sommarlov innan det är dags att börja gymnasiet. Resten av dagen gick i ett rasande tempo med släktbesök och mat och allt annat som hör till en sån här dag.

En dag fylld av glädje och förväntan inför framtiden, men också lite vemod - precis som det ska vara.

Det är tur att man får gäster ibland, så att det blir lite städat och undanplockat

I veckan som kommer slutar 16 nian och vi tänkte fira det ordentligt. Mina föräldrar är pigga och krya, men båda är en bit över 80. Kärlekens föräldrar är tio år yngre och också i bra form. Men när man som min mamma faktiskt närmar sig 90 så vet man ju inte vad som kan hända på de fyra år som är kvar till 16 tar studenten. Alltså bestämde vi oss för att bjuda in både far- och morföräldrar på lite examensfestligheter i slutet på veckan. Det hör också till saken att 16 går på en engelsk skola, så hon kommer att sluta nian iförd “cap and gown” - lång kappa och en sån där fyrkantig hatt som Långbens smarta brorson (?) Gilbert har i Kalle Anka. Det kan ju vara värt att få se live, tänkte vi.

Helgen har därför ägnats åt att röja i det katastrofområde som också är vårt hem, planera mat och göra upp ett körschema för veckan. För givetvis är jag på resande fot dagen innan festligheterna och Kärleken upptagen en av de två kvällarna som går att uträtta något på.

När jag röjde hyllan för “bra-att-ha-saker-som-jag -inte-vet-var-jag-ska-göra-av-någonstans” i köket gjorde jag två riktigt intressanta fynd: Ett litet kuvert med blomstercheckar på sammanlagt 400 kronor och ett aningens större kuvert med två biocheckar. Inte illa!

Blomstercheckar brukar komma från svärmor när det är födelsedag och första advent och sånt. De hamnar på den där katastrofhyllan i köket och det har faktiskt hänt att de har blivit för gamla. Trist med sant Men den här gången hade de inte passerat bäst-före-datum så jag ilade ner på stan och in i en av de fräschaste blomsterbutikerna där jag la vantarna på inte mindre än två orkidéer i en limegrön färg. Perfekt till fönstret i matrummet. Tack snälla svärmor

Biocheckarna använde vi i går kväll. Kärleken, 16 och jag gick och såg den senaste Indiana Jones-filmen. Vi tyckte att den var helt OK. Det har ju gått 15 år sedan sist men vi tyckte att Harrison Ford var i bra form. Fast jag saknade den vita smokingen som jag alltid dreglar över i upptakten till “De fördömdas tempel”

Vi hann med en öl på en uteservering innan filmen (Cola till 16) och varsin bägare med glass från Ben & Jerrys efteråt - så det blev en riktig helkväll. Man kanske skulle städa lite oftare?

Kunde inte motstå den rubriken…..Det har diskuterats en hel del både hemma och på Kärlekens och mitt jobb de senaste dagarna. Och upprinnelsen till det hela är ett reportage och en rubrik i lokalblaskan.

Lokalblaskan hade varit ute på en högstadieskola och intervjuat ungdomarna inför Valborg. Kontentan av intervjun var att ALLA kommer att supa skallen av sig på Valborg. Vilket man också förkunnade i braskande rubriker. 16 reagerade. Kärleken och jag reagerade. Kollegor på Kärlekens och mitt jobb reagerade också.

“Jag skulle bra gärna vilka veta vilken skola de har varit på” muttrade 16. “Så där är det inte….ALLA super faktiskt inte. Och frågan är väl om det inte finns en del som tror att de måsta göra det när de läser den här artikeln”, reflekterade 16 vidare.
Jag kunde inte annat än hålla med henne. Visst, Valborg är en alkoholtung helg för många ungdomar, men man kan ju fundera ett snäpp längre. Är det helt och hållet ungdomarnas eget fel? Vem ser till att de får tag på det de dricker? Finns det någon vuxen som sätter gränser, ser till att de kommer hem och kollar av i vilket skick de är? Och - framför allt - vilken förebild är de vuxna själva i frågan? Och om det nu är så enkelt “att det bara är att ringa ett telefonnummer för att få tag på sprit och öl” - varför gör inte tidningen ett undersökande reportage om det? Och varför tipsar man inte polisen?

I rättvisans namn ska sägas att tidningen försökte balansera det hela dagen efter med en artikel om vuxnas alkoholvanor och att man genom sitt eget beteende indirekt visar ungdomarna hur man ska hantera alkohol. Det var bra. Men det kanske hade varit bättre att ha med det i samband med den första artikeln? Då hade man fått helheten med en gång.

Nåväl - eftersom vi skojar om det mesta i den här familjen så frågade jag givetvis 16 när hon hade tänkt att supa sig full på Valborg, bara så att hennes pappa och jag vet och kan hålla oss undan 16 flinade och sa, “jag tänkte smita bakom en buske och halsa lite whisky när vi går i Stadsparken och väntar på att firandet ska börja”. Det är bra med raka besked

Så gick vi där i Stadsparken och väntade. En liten vandring på kyrkogården strax bredvid gjorde att vi var djupt engagerade i ett samtal om döden - lite märkligt kanske. Men vi var i filosofimood. Det var mycket folk som trängdes och rätt var det var tog någon ett bastant tag i remmen till 16:s kameraväska. 16 blev stel som en pinne, fick mord i blicken och vände sig om, redo till attack - kameran är hennes käraste ägodel och ve den som försöker något där…

“Nu blev du allt lite rädd va?”. Bakom oss stod farbror Nils, pensionerad kriminalkommisarie och log med hela ansiktet. Han tog med oss till faster och en annan faster och hennes sambo. Och så njöt vi av musiken, elden och rakterna tillsammans.

Så gick det till när 16 blev haffad av polisen på Valborg.

Japp - det blev en sån natt

18 höll vår överenskommelse till punkt och pricka…han ringde när han gav sig ut på vandring mot nattbussen hem. Då var klockan halv två och så mycket sömn hade det inte blivit innan dess. Men väl tvättsortering och bokläsande. Så inget ont som inte har något gott med sig.

När jag konstaterat att 18 verkade vara i god form försökte jag sova. Det gick inte. Till sist gled jag in i någon slags dvala som avslutades tvärt när grannskapets huliganer slog till. Halv sju steppade ett gäng glada talgoxar igång på fönsterblecket. Och inte nog med det - kvarterets skatkoloni hade bestämt träff för morgonbad. I min tunna för vattenväxter nedanför sovrumsfönstret. Jajaja…jag VET - det hör till våren

Låg kvar en stund och försökte glömma mitt bultande huvud. Gick upp till sist. Fixade frukost. Precis när jag knäckt två ägg i stekpannan och satt det hela på plattan ringde telefonen. Det finns bara EN person i världen som envisas med att ringa hem till oss före nio en lördag- eller söndagmorgon: SVÄRMOR. Jag kvittrade en stund med svärmor allt medan äggen blev hårdare och hårdare stekta i pannan.

Förutom däckbyte och shopping av trädgårdsprylar och vårblommor får jag nog ägna dagen åt att blunda en stund tror jag - annars är väl risken stor att jag somnar i soffan innan middagen är klar ikväll.

Var på en helt fantastisk konsert i går kväll.

Kammarkören 18 tillbringar en del av sin skoltid i bjöd på sakral konsert i Domkyrkan. “En lugn konsert som inbjuder till kontemplation” som en av 18:s mentorer uttryckte det.

Att sitta i det stora kyrkorummet, omgiven av stillsam, vacker musik var en riktig höjdare. Och visst var modershjärtat väldigt stolt när jag tittade på den stilige unge mannen på den bakre raden. Han var iförd vit skjorta och slips och såg ut att trivas mycket bra i sammanhanget. Klangerna och harmonierna var täta, det var en snudd på magisk stämning där i kyrkan. Man kunde höra en knappnål falla mellan styckena. Fast plötsligt blandades allt det vackra med andra ljud, av det mer påträngande slaget.

Hur tänker man när man tar med ett par barn i tvåårsåldern på en konsert som börjar klockan sju på kvällen i en kyrka? Barnen var inte trötta och gnälliga, nej de roade sig av hjärtans lust med att springa upp och ner i sidogångarna. De var riktigt lyckliga för emellanåt kom det glada tjoanden och skratt. Ekot av deras springande fötter överröstade bitvis sången. Det finns en tid och en plats för allt - och småbarn på en seriös kyrkokonsert är defintivit inte rätt tid eller rätt plats. Det är varken juste mot de som framträder, den övriga publiken eller de små barnen själva. Ibland blir jag bara så trött….

När vi lämnade kyrkan gick vi förbi ljusringen - jag fick ett infall och tände två ljus. Ett för en liten katt som började jaga råttor på ett helt annat ställe i går för exakt sex år sedan, ett för tant K som lämnade oss för i dagarna två år sedan. Man kanske är lite knäpp som tänder ett ljus för en katt - men det bjuder jag på

Snart 16 har drabbats av gymnasieångest. Efter rundan av Öppet Hus i november var hon alldeles tvärsäker - det fanns bara ett alternativ. NV-programmet med samhällsvetenskaplig inriktning. Ett bra val för den unga damen, tror jag. Brett så det förslår och det stänger egentligen inga dörrar. Och det är bra!
Med tanke på att hon går på en engelskspråkig grundskola har jag försökt att få henne intresserad av IB-programmet, den internationella studentexamen. Men - och det är ett STORT men - i snart 16:s värld. Programmet finns på stadens “snobbskola” där “alla är gjorda av plast, ser ut som Barbie och Ken och inte kan tänka själva” (direkt citat från snart 16). Spelar ingen roll vad jag har sagt och hur jag har argumenterat för att iaf bilda sig en uppfattning om IB. Tvärt nej har det varit.

Idag har snart 16:s skola haft besök från IB-programmet. Och tro det eller ej - men de argumenterade på precis samma sätt som jag har gjort! Och nu ligger det helt plötsligt väldigt mycket i de argumenten. Märkligt

Snart 16 är nu fylld av ångest och ruelse och vet varken ut eller in. Natur eller IB? Bohemskola eller snobbskola? Som tur är finns kusinen, snart 23, som har gått IB. Visserligen på annan ort, men ändå. Snart 16 får helt enkelt ta sig ett snack med kusinen på jullovet och se vad som kommer ut av det.

Vem sa att allt skulle vara lätt?

Annars går det bra med svärföräldrarna än så länge….De sysselsätter sig själva på dagtid så Kärleken och jag kan jobba en stund. Hunden börjar äntligen på att komma till ro. Så det ska nog gå att överleva det här med

Idag är det Anna-dagen. Då ska man lägga lutfisken i blöt. Jag har inget emot lutfisk - men jag hoppar över blötandet. Däremot har jag tänkt en hel del på Kärlekens gamla mormor idag. Hon hette förstås Anna och var en härlig dam med glimten i ögat och hjärtat på det rätta stället.

Mormor Anna föddes långt upp i norr och fick utbilda sig till småskolelärarinna. Hon arbetade i små byskolor norrut och i en av byarna träffade hon Karl. I den byn blev hon kvar - han hade affären, hon skötte skolan och familjen. Åren gick. Så dog Karl i mitten på 60-talet och Anna bestämde sig för att flytta lite närmare sina nu vuxna och utflyttade barn. Hon hade räknat med ett par stilla, lugna år innan hon skulle få förena sig med sin Karl. Det blev närmare 30 år!

Mormor Anna var genuint intresserad av den tid hon levde i och hon älskade att prata med andra människor - men högst på listan stod alltid ungdomar. Man kunde få alla möjliga märkliga frågor som hon ville ha svar på. Och hon ställde alltid följdfrågor - för hon ville så gärna förstå.
Jag minns särskilt en gång, runt 1985 kanske, när hon tog tag i ett av sina barnbarn (Kärleken) och sa något i stil med ”Hörrudu, nu måste du förklara en sak för mig. En sån där dator - alla pratar om dem…Men vad har man dem till egentligen? Och hur fungerar de? Och är det något att ha egentligen?” Det blev ett långt samtal - som jag vet att både mormor och hennes dotterson njöt av.

Hennes minne var av ett sällan skådat slag - hon mindes nästan alla sina gamla skolelever och hade löpande kontakt med många av dem. Dessutom skrev hon dagbok och löste korsord på löpande band - något som säkert gjorde att hon höll huvudet i bra form.

Tyvärr är hon borta sedan snart 18 år tillbaka - så mina ungdomar har aldrig fått träffa henne. Men åh vad jag önskar att de hade fått göra det! Och så hoppas jag att jag kan bli lite som mormor Anna när jag blir gammal.