Pruddelutt här och nu

Ungdomarna börjar som sagt på att bli stora nu. Och det är med skräckblandad glädje jag ser hur pass bra de klarar sig på egen hand…..Och värre och värre lär det väl bli

När något är “intressant” enligt 18 brukar det ofta innebära bök och stök och att saker inte går som man har tänkt sig. Förra söndagen när vi kom hem från Island ägnade 18 kvällen åt att tvätta kalsonger och byta utrustning i resväskan. På måndag förmiddag bar det så av mot Arlanda igen för vidare flygning till Barcelona där 18:s orkester skulle plocka upp honom. Orkestern hade åkt buss ner medan vi fortfarande var kvar på Island.

18 hade gjort upp med orkesterledaren om att han skulle bli upphämtad på flygplatsen i Barcelona och var väldigt noga med att påtala att det INTE var Girona som ligger norr om stan, utan Barcelona City Airport som gällde. Vis av mammas tabbe på resan till Skottland för fyra år sedan

När 18 kom fram ringde orkesterledaren och berättade att det kört ihop sig och ingen kunde hämta 18. Men de hade räknat ut hur han skulle ta sig till sin orkester med tåg. Inga problem sa 18 - och gav sig iväg på ett företag där han inte hade en aning om vart han skulle, ingen förstod vad han sa och han själv inte förstod ett ord av vad som sades till honom. Om han ringde hem och sökte stöd? Självklart inte….vi fick historien berättad när sonen var hemma igen. Förstås

“Först blev jag lite matt….jag fattade INGENTING och ingen förstod ett ord av vad jag sa när jag försökte prata spanska. Jag hade ju iaf VG i spanska”, suckade 18. “Men sedan kom jag på att de pratar ju katalonska och det är ungefär lika likt kastillanskan som vi fick lära oss i skolan som tyska är likt svenska. Så jag bara flinade och tänkte att det fixar sig nog och det gjorde det ju” sa 18. “Så jag åkte tåg in till Barcelona och bytte där och åkte vidare med ett mjöktåg som stannade i varenda buske, det var 100 grader varmt och jag hade all möda i världen att hålla koll på resväska, instrument och plånbok. Alla du känner som varit i Barcelona har ju blivit rånade, så det var ju bäst att ha järnkoll.” sa 18. ” Men blev du inte lite skärrad iaf?” frågade mamsen. “Närå, det löser sig alltid på något vis” sa min odrägligt coole son och fortsatte att bära tvätt till tvättkorgen.

Resten av resan hade flutit på helt utan problem och på söndag morgon kom en äckligt solbränd kille hem efter att ha rest med orkestern i buss från Spanien i fredags kväll. Det känns väldigt skönt att sonen kan ta vara på sig själv, men lite märkligt också

Jag brukar inte tycka om att åka på organiserade sight-seeing-turer. Det tar emot något alldeles kolossalt att bli runtsläpad i grupp och vara tvungen att titta på sevärdheterna i samma tempo som alla andra i sällskapet. Ibland vill man ju dröja sig kvar lite. Eller gå tillbaka och titta på något en gång till.

Kostnadsläget på Island är…tja, vad ska man säga…..intressant, kanske. Vi tyckte helt enkelt inte att det var värt pengarna att hyra bil. Så det fick bli en heldagstur med Reykjavik Excursions istället. För vi ville ju väldigt gärna se geysrar och vulkaner och allt annat som hör till.

Det hela blev en riktigt bra dag. Vår guide var trevlig och påläst, medresenärerna som kom från alla möjliga hörn på jorden var också trevliga (möjligtvis med undantag för det sura ryska paret som inte kunde passa en enda tid för återsamling).

Vi åkte på morgonkulan från Reykjavik och letade oss ner mot sydkusten. En bit ut i vattnet såg vi både Västmannaöarna och Surtsey - ön som kom upp ur havet efter vulkanutbrott under havsytan 1963. Det var i samma område som jordbävningen var för några veckor sedan. Vi såg stora (väldigt stora) stenar som hade rullat längs bergen och ner mot husen, men mirakulöst nog stannat bara några meter från bebyggelsen. Som tur var kom ingen människa till skada.

 Vårt första stopp var Kerid - en över 6 000 år gammal krater. 270 meter lång, 170 meter bred och 55 meter djup. Långt där nere fanns det ett vackert blågrönt vatten. Det blåste som bara den och var nog ungefär 5 grader varmt vid Kerid. Så det var ganska skönt att gå tillbaka in i bussen och fortsätta färden mot Gullfoss.

Turen gick vidare till Gullfoss - ett vattenfall där vattnet faller i två omgångar - först 11 meter och sedan 21 meter ner i en klyfta som är 20 meter bred och 2,5 km lång. Det var power! För många år sedan hade den isländska regeringen planer på att bygga ut fallet - men en dam som jag har glömt namnet på, bestämde sig för att stoppa de planerna. Hon uppvaktade politikerna och lät meddela att om de gick vidare med planerna på att bygga ut fallet skulle hon kasta sig utför det. Det blev ingen utbyggnad och damen i fråga står staty precis bredvid fallet. 
Niagarafallen är betydligt bredare och har en fallhöjd på 54 meter - men Gullfoss var mycket häftigare tycker jag! Det var en helt annan naturupplevelse och när vattendimman stod som en kvast upp ur den smala klyftan som vattnet kom till efter fall två kände man av naturens krafter.

Det ryker ur marken här och var i månlandskapet på Island. Geotermisk värme, kallas det. Ibland bubblar det i vattenpölar också och det finns lerpölar som puttrar lite hemtrevligt här och var.
En geysir bildas när det varma vattnet som finns i underjorden når kokpunkten. Då kastas vattnet rätt upp i luften.
På Island finns geysirn Strokkur som exploderar regelbundet ungefär var femte minut, dygnet runt. Själva geysirn var som ett vattenfyllt hål i marken. Vattenytan började stiga så försiktigt - det blev ungefär som när man häller för mycket vatten i ett glas.

Det blåa bubblan rörde sig framåt tillbaka - den påminde faktiskt lite om slymuk, det där gröna kletet som fanns på burk när man var lite
Ytan blev mer och mer spänd, den blå bubblan blev större och större och rätt vad det var så exploderade hela härligheten. 20 meter rakt upp i luften:
Man fick passa sig så man inte stod i vindriktningen…..det gjorde en tysk kille och han blev genomblöt, fast han verkade tycka att det var rätt kul Som tur var höll sig yttertemperaturen på ett par grader över nollan så vattnet hann kylas av innan det ramlade ner på honom.
Vi vände tillbaka till Geysirn flera gånger under stoppet (som även kombinerades med lunch) - det var så häftigt att se vattnet spruta rätt upp i luften, igen och igen (ja jag vet, jag är väldigt lättroad ibland).

Färden gick vidare på slingriga vägar genom det märkliga månlandskapet. Vi närmade oss nationalparken Tingvellir. Till Tingvalla åker man av två skäl - man kan säga att Islands vagga ligger här, Alltinget hölls här från början av 1000-talet och fram till någon gång på 1800-talet när politikerna fick flytta in till Reykjavik. Men det är också ur geologisk synvinkel en mycket spännande plats - här möts den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan och avståndet mellan dem blir allt större och större, de glider isär med närmare 2 cm per år.

På bilden syns Tingvallas kyrka som ligger i området mellan de två kontinentalplattorna. Hit kom alltingsmännen resande från hela Island och tältade under de veckor Alltinget arbetade. Tingvalla har också använts som domstol och det var också hit alla islänningar strömmade den 17 juni 1944 för att fira att banden med Danmark klippts av. Den isländska presidenten har sin sommarbostad här.

Det går inte att stå med en fot på vardera kontinentalplattan längre - avståndet eller kanske ska man kalla det “ingenmanslandet” mellan de två kontinentalplattorna är nu uppe i ungefär 400 meter. När man vandrar över tingsplatsen ser man en stor stenvägg i bakgrunden. Den tornar upp sig många meter i luften och det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt var kanten på den nordamerikanska kontinentalplattan jag hade framför mig. Det var en märklig upplevelse att vandra i ravinen längs med plattkanten, sakta uppåt och till sist stå uppe på kanten och titta ner på tingsplatsen. Tingvalla finns med på Unescos världsarvslista, tillsammans med andra unika kultur- och naturhistoriska miljöer som kan berätta om människans och jordens historia.

Det blev en lång dag med många nya intryck och mycket ny kunskap. Det var inte så tokigt att åka på en organiserad busstur, faktiskt. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig

Och därmed får Islandsresan vara färdigrapporterad. Jag måste säga att Island överträffade mina förväntningar - så, åk dit!

Samtliga bilder är tagna av 16.           

Puffins, eller Lunnefåglar, är söta tycker jag.

Vi åkte på en båttur ut till en fågelklippa strax utanför Reykjavik en dag för att få lite närkontakt med pippifåglarna. Helt plötsligt var vi omringade av Puffins som simmade i vattnet, flög omkring oss eller sprang på vattnet när de skulle gå från simläge till flygläge. Bilden i min header är en Puffin som springstartar en flygfärd - 16 är fotograf, förstås.

Lunnefåglar är monogama, de lever med samma partner år ut och år in och de producerar ett ägg varje säsong. Fåglarna gräver hålor i berget så att de har en “lägenhet” bestående av två rum - en barnkammare där ägget finns och ett vardagsrum för de vuxna. Smart!

Herr och Fru Puffin tillbringar vintern var för sig, men när våren kommer letar de sig tillbaka till sin fågelö och sin partner för att lägga ett nytt ägg. Den fina randiga näbben är borta under vintermånaderna, den har fåglarna bara under familjesäsongen.

På Island äter man gärna Puffin - enligt en inföding jag slog mig i slang med är det fett och smakar vilt. Man får inte överkoka köttet, för då smakar det bara fiskolja. Puffin är inget man äter till vardags, det är festmat, men enligt min sageskvinna så finns det isländska fåglar som smakar bättre.
16 blev mäkta upprörd - äta Puffin? Det kan man väl bara inte göra? “It’s barbaric” väste hon mellan tänderna. Hon kunde t o m tänka sig att äta surhaj före Puffin. Själv kan jag gott avstå från Puffin - men en sak undrar jag: Hur i hela friden kan de hitta tillbaka till sin fågelklippa och till rätt partner?? De är ju tämligen lika allihop…. Naturen är fantastisk

Isländska är ett märkligt språk. Jag ringde till Island ett par gånger innan det var dags att åka iväg eftersom jag behövde reda ut ett par saker som inte gick att lösa över internet (jo - det finns sån’t!). Det bara inte gick att höra vad personen som svarade sa egentligen, så jag fick fråga på engelska om jag hade kommit rätt. Snacka om hemligt språk

Vi började förstå att det skulle bli lite slitigt med isländskan redan på flyget - Björgunarvestir bodde nämligen under sätet på stolen framför. Vad gör Björn-Gunnar Vestin där? undrade 16 genast. Har han druckit för mycket whisky och redan hamnat under stolen? sa 16, vis av en flygning över Atlanten när hon var liten och amerikanska medmänniskor drack genomgående whisky som måltidsdryck. Vi förstod till sist att det var flytvästen det handlade om. 

Väl på plats på Island insåg jag att Isländska är precis så märkligt som det låter. Det finns bokstäver som vi inte har och orden går många gånger inte alls att härleda till liknande ord på svenska, danska eller norska. Eftersom Island och Danmark har hängt ihop i många år och jag är ganska van att både prata och lyssna till danska så trodde jag kanske att jag skulle kunna förstå lite, lite grann. Men det var tvärkört. I skrift kanske jag snappade ett ord här och där, men tal gick bara inte att förstå. Nu pratade de flesta vi träffade på alldeles utmärkt engelska, så det var inga problem alls att göra sig förstådd och att förstå.

Första kvällen i Reykjavik var vi ute och gick en sväng. Det kom en och annan vit bil förbisusande, utrustad med blåljus på taket. “Lögreglan” stod det på bilen. Inte i närheten av Polis Utgangur kan man ju räkna ut vad det betyder. Men vad fanns det bakom dörren märkt med “skrifstofa” på det guesthouse vi bodde på? Skrifstofa blir ordagrant översatt skrivstuga - kontor alltså!

En dag när vi väntade på en buss kom det fram en dam till oss och undrade om vi var från Sverige. Jo, det kunde vi ju inte neka till. “Då måste jag fråga en sak. Det är nämligen så att jag studerar lite svenska och jag undrar - säger man talar eller pratar?” Tja, det var ju också en fråga. Vi redde ut begreppen till damens stora glädje och jag kunde inte låta bli att fråga varför hon studerar just svenska. Jo, hon är så förtjust i Ingmar Bergmans filmer och tycker att svenska är ett så vackert språk som det skulle vara så roligt att kunna. Märkligt….

Väl hemma igen läste jag på lite om isländska och fick då lära mig att man efter självständigheten från Danmark kämpat hårt för att återinföra den isländska som talades för länge sedan. Dagens isländska har många likheter med det norska språket för 800 år sedan - rena fornnordiskan alltså. Utländska låneord förekommer nästan inte alls och många islänningar har som sport att hitta på nya, isländska ord för moderna företeelser. Margarin heter t ex smjörliki, vilket ordagrant betyder “något smörliknande”.

Lite häftigt är det också, med tanke på att isländska bara talas av ca 300 000 personer, att den isländska språknämnden lyckats övertyga Microsoft att översätta Windows till isländska för att undvika att få in en massa engelska låneord i isländskan. Dator heter f ö varken pc eller computer eller datur - det heter tölva, som är en sammanfogning av orden tal och völva (=spåkvinna) - och det är ju inte så tokigt när man tänker efter

De flesta turister som kommer till Island badar i Blå Lagunen. Så det är klart att även vi gjorde det.

Havsvattnet i Blå Lagunen värms upp av spillvärmen från ett närbeläget värmeverk där man tar hand om den geotermiska värmen. Anläggningen ligger nära Keflaviks flygplats och det går bussar både från flygplatsen och från Reykjavik hela dagarna.

Det var en märklig känsla att ligga och bada mitt i ett månlandskap, omgiven av svarta lavastenar i alla storlekar. Vattnet var behagligt varmt och ibland kom det en liten lätt doft av ruttna ägg i luften. Det var helt OK att ligga och guppa på vågorna och bara vara.

Det finns gott om vit kisellera i lagunen och man kunde lägga ansiktsmask på flera ställen runt om i vattnet. Den vita leran skulle torka i ansiktet i 5-10 minuter och sedan sköljas bort med lagunvatten (förstås). Det skulle vara undergörande på alla möjliga och omöjliga sätt och vis. Vi la den ena masken efter den andra, 18 maskade in hela flinten t o m - men det vete fåglarna om vi blev något yngre. Lena som barnstjärtar blev vi däremot. Och det var en smått bisarr upplevelse att se alla spökmasker som rörde sig runt omkring oss i det turkosblå vattnet

Jag kan tänka mig att det är ett snäpp vassare när det är mörkt och kallt och snön yr i luften. Nu kommer jag nog inte tillbaka till Island i första taget (det finns ju så mycket annat att se här i världen), men OM, så får det nog bli på vintern nästa gång.

18 var ju iväg på egen hand ett par dagar under resan till Island. Han skulle på en internationell konferens för människor som liksom 18 älskar att spela valthorn. Medan 18 konferensade, spelade och lyssnade på musik turistade vi andra och hann se en hel del spännande saker. Men enligt 18 så är alla våra upplevelser platt och intet eftersom vi inte upplevt smaksensationen som sprider sig i gommen när man sköljer ner en bit surhaj med ett litet glas Svarta Döden.

Surhaj görs av ishaj som är en av nordens största hajarter. Hajen är giftig när man fångar den och för att bryta ner giftet grävs det hela ner i en grop i marken där den får ligga i 3-4 veckor och ruttna innan den hängs upp på tork. Proceduren bryter ner giftet och resultatet blir till sist små, vita, svampiga bitar som inte luktar utan STINKER ammoniak. Hur man mjukar upp dem igen innan man äter har jag inte lyckats ta reda på. Jag läste någonstans att om man jämför surströmming och surhaj så kan man konstatera att surströmming är för dagisbarn

18:s konferens avslutades med isländsk middag där det bjöds surhaj och brännvinet Svarta Döden till förrätt. Sonen är aldrig rädd för att prova ny mat, men han medgav efter vissa påtryckningar att det var tur att han hunnit fylla 18 så att det var OK att ta en snaps till eländet. Annars hade han varken fått ner den lilla biten eller lyckats få den att stanna kvar

Vi andra tre klarade oss undan från såna ruskigheter - men nu så här i efterhand kan jag ju tycka att det skulle varit lite kul att prova….

Det är gott om bokaffärer i Reykjavik. Och samtliga är öppna ända till klockan 22. Klart trevligt!

Att släppa in familjen P i en bokaffär är alltid förenat med en viss risk. Vi fastnar. Timmarna går. Kedjan Chapters som finns i Kanada hör till våra absoluta favoriter - mjuka soffor och fåtöljer finns utplacerade på alla våningar, man kan få en kopp kaffe och ingen tittar snett på en när man bläddrar och läser i alla böcker. Snarare tvärtom, böckerna SKA bläddras i. T o m på tidningsavdelningen är man välkommen att bläddra. Böcker och tidningar som ska säljas är plastade, men det finns ett blädderex av allt och ibland säljer Chapters ut blädderexen billigt. Wow

Bokaffärerna på Island var nästan i klass med Chapters och vi fastnade förstås gång på gång. Min isländska är inte riktigt vad den borde vara men det fanns gott om engelska böcker att bläddra i. Och som jag bläddrade! Vi kom ifrån varandra en stund och till slut lyckades Kärleken och jag lokalisera varandra. Men var hade 16 tagit vägen? Hon var spårlöst försvunnen.

Vi letade överallt. Ingen 16. Kollade bakom alla hyllor, utanför på gatan, på pappersavdelningen, i caféet - nope, hon var språlöst borta. Nu är 16 inte så bortkommen av sig och hon pratar engelska helt utan problem, men lite skärrad blev jag allt. Mobilen hade hon lämnat i Sverige, så vi kunde inte ringa och kolla upp var hon befann sig. HJÄLP!

Till slut bestämde vi oss för att Kärleken metodiskt skulle söka igenom varenda avdelning medan jag väntade på entréplanet ifall 16 skulle dyka upp. Efter en stund kom båda faranade och jag kunde dra en djup suck av lättnad.

16 var inte alls borttappad - hon visste precis var hon befann sig hela tiden. Det visade sig att det fanns ytterligare ett våningsplan med uppgång längst bak i caféet. På det våningsplanet fanns det resehandböcker och 16 hade fastnat med en mycket utförlig engelsk guide till Sverige och en parlör i de skandinaviska språken för engelsktalande. Hon hade hittat mycket intressanta fakta om Sverige och svenskarna och höll på att skratta sig fördärvad åt uttalsanvisningarna i den skandinaviska parlören

Jag läser gärna på innan vi reser och även under resans gång, men nu fick jag mig en liten tankeställare. Hur tillförlitliga är resehandböckerna egentligen? Med tanke på att det är varje sann svensks stora dröm att någon gång i livet åka Vasaloppet, enligt boken 16 hittade?

Så är man tillbaka i den gamla vanliga verkligheten efter ett par dagar på Island. Vi har haft det jättebra och jag ska försöka samla ihop mig till några inlägg under veckan allt eftersom 16 får ordning på alla sina bilder.

En liten sammanfattning av Island ska jag iaf våga mig på:

• Vi hade hört om det urusla vädret och därför packat regnställ i parti och minut men solen strålade 24 timmar om dygnet från en helt molnfri himmel. Det var kallt vissa dagar så att man fick klä sig, men inget regn. Jag ser ut som jag varit i Thailand, men bara i ansiktet och på halva halsen
• Isländska är ett märkligt språk - är det någon som vet vad lögreglan är för folk, t ex?
• Dyrt är bara förnamnet, det var tråkigt att åka hem, men det hade onekligen sina poänger ur plånboksperspektiv.
• Vi människor är ganska små när det handlar om vulkanutbrott, jordbävningar, delning av kontinentalplattor och annat smått och gott som är vardagsmat däruppe.
• 18 hävdar med bestämdhet att vi andra missat en dimension av Island eftersom vi inte testat surhaj nersköljd med Svarta Döden. Mjaa….jag vet inte det jag….

17 juni är det Islands nationaldag - då firas Islands självständighet som blev ett faktum 1944 när banden med Danmark klipptes.

Det lär ska vara ett himla drag på Island på nationaldagen Det måste kollas in - vilket vi kommer att göra med start tisdag eftermiddag och resten av veckan. Mot Reyjkavik!

Vi hörs!

Om man går runt med reklam för ett företag på sin väska, jacka eller rygga kan det vara en god idé att tänka lite på hur man uppför sig. Mannen i 50-årsåldern med extremt hög svansföring som var med på samma tåg som jag hem från huvudstaden idag tänkte definitivt inte på det.

Han kom insläntrande 45 sekunder innan dörrarna stängdes. Trängde sig fram till sin plats, slängde sig ner, blängde på killen som satt på sätet bredvid. Och sedan kom det: “Kan du byta plats med min kollega som sitter där borta”. Inte “skulle du kunna tänka dig”, eller “det vore snällt om” eller så. Nej, här var det strikt ordergivning i en mycket arrogant och otrevlig ton som gällde.

Den andre blev precis ställd. Det hade jag också blivit om någon tilltalat mig på det där sättet. Han snappade lite efter luft och hackade till sist fram något i stil med “eehhh…”. Längre han hann inte förrän den förste fräste “nehej, skit i det då”, varefter han demonstrativt vände ryggen mot den andre, tog fram en tidning och började bläddra i den.

När han med hög svansföring skulle gå av svingade han upp sin väska över axeln. Jag läste företagsnamnet och hade genast min uppfattning om företaget klar . Snacka om negativ marknadsföring Fast han kanske jobbade under cover för en konkurrent och var ute efter att svärta ner det andra företaget?

Nu tänker jag INTE åka mer tåg på ett tag. Iaf inte den här veckan.