Pruddelutt här och nu

Träffade storebror och spridda skurar av hans familj i helgen. De häckar vanligtvis långt söderut i landet så det blir inte så ofta vi ses. När vi hade avhandlat nuläget, semesterplaner och vad alla vuxna kusiner ägnar sig åt nu för tiden började vi prata om gamla tider. Det brukar ofta sluta med att vi sitter omgivna av stora högar med fotoalbum och så blir det “kommer du ihåg när….”, “varför blev det så egentligen?”, “vem är det där?” och “den där hemska tröjan/jackan/kavajen/frisyren/glasögonen/helskägget”.

Brorsan erinrade sig helt plötsligt hur han sålde DN på söndagarna i grannskapet. Det var strålande affärer - många vuxna var “lite trötta” efter lördagkvällens festande och orkade inte hålla på att bråka med växel. DN kostade på den tiden hela 50 öre och det var inte alldeles ovanligt att de morgontrötta tidningsköparna halade fram en enkrona och så fick det vara bra med det. En femtioöring här och en femtioöring där blev snabbt mycket pengar - iaf för en kille på 13-14 år.

Och sedan hade brorsan ännu ett osvikligt affärstrick - han berättade att han hade med sig sin lillasyster som då var i 5-6 årsåldern (guess who….). Han skickade fram mig, jag ringde på dörren och frågade med ett stort leende om det skulle vara en tidning. “Du var ju liten och söt”, sa brorsan “och ALLA köpte när du ringde på dörren”. “Fast en gång blev jag utskälld av en tant som sa att det var förbjudet att använda så små barn till arbete - hon jagade oss tvärs över hela området och hotade med att polisanmäla mig”.

Då var jag ju bara tvungen att fråga hur mycket del av vinsten jag fick - det var ju faktiskt min förtjänst att det blev så många tidningar sålda. “Näe - det var nog inget, du fick väl lite godis eller nå’t”.
Hrmpf - här har man alltså blivit utnyttjad som barnarbetare vid unga år och inte ens fått en liten, liten del i vinsten min kapitalistiske utsugare till bror drog hem Man kanske skulle räkna lite på det, med ränta-på-ränta borde det bli en hel del pengar på fyrtio år.

Men det lustiga är att jag inte kommer i håg ett skvatt av våra tidningsförsäljarrundor.

Fortfarande har ingen text uppenbarat sig i inlägget från här om dagen. Fidolina tror att den kommer tillbaka - men jag är skeptisk. Så jag försöker väl att skriva om det hela igen, då….Här kommer alltså historien om länken till det förgågna:

Jo, det var så här att hela Prudie-town hade strömavbrott en stund tidigt, tidigt på skärtorsdagens morgon. 16 noterade det eftersom hennes telefon började låta när strömmen kom tillbaka. Vi andra märkte det när vi kom uppramlande och såg att klockan på både mikron och spisen stannat på 00:00. Värmepumpen hade också slutat fungera och telefonsvararen var helt svart.

Vi fick fart på den ena elektriska prylen efter den andra, men inte på telefonsvararen. Kärleken misstänkte att batteriet började på att bli dåligt och att den lilla kräm som fanns i det inte orkade dra igång svararen när den tagits ner helt och hållet efter strömavbrottet. Nytt batteri inhandlades på vår veckohandlingstur till shoppinghelvetet utanför stan. Inte hjälpte det inte. Telefonsvararen blinkade lika envist och indikerade att den tappat alla lämnade meddelanden. Det gör inte så mycket. Men vårt inspelade besked är också borta och det är riktigt, riktigt trist

Vi skaffade telefonsvararen för 7-8 år sedan och sonen i huset, då 10-11 år talade in ett meddelande med sin ljusa gossopran “Hej, du har kommit till familjen P. Vi kan inte svara just nu……men var god och säg vad du vill så ringer vi upp……Hej då”. Den lille gossen är numera en fullvuxen ung man på 18 år och gossopranen är borta för länge, länge sedan. Nya bekanta som hamnar hos telefonsvararen undrar alltid vem det är som pratar och när vi berättar det ler de flesta lite nostalgiskt och konstaterar att åren går.

18 är inte intresserad av att tala in ett nytt meddelande, så jag erbjöd mig på stående fot att göra det. Jag tänkte mig något i stil med “Hej det här är 16:s automatiska telefonsvarare. 16 är inte hemma just nu, men hon ringer upp dig sedan. Kanske. Om du mot förmodan vill någon av oss andra något kan du berätta det efter pipet.” 16 vek sig dubbel av skratt när jag informerade henne. Och kontrade genast med “Hej 16:s bästis. 16 står i duschen/sover/pluggar just nu men hon ringer dig sedan.”

Det var en länk till det förgågna som försvann med strömavbrottet. Lite trist

1967 - när jag var sex år köpte min pappa sin första bil. Det var en stor händelse i familjen. Helt plötsligt blev allt så enkelt - det var bara att sätta sig i bilen och åka iväg. Vi åkte på bilsemester alla fyra till västkusten den sommaren. Med tanke på hur fullpackad vår stora kombi är idag när hela familjen åker iväg på semester så undrar jag hur mina föräldrar fick i hop det hela, egentligen. Packning för fyra i en liten folkvagn. Antagligen hade vi inte med oss på långa vägar lika mycket ombyteskläder och bra-att-ha-grejer då på det glada sextiotalet. Grannarna köpte också folkvagn i samma veva. De var snäppet värre - de åkte ända till Jugoslavien med TRE barn! Jag minns fortfarande när mamman i familjen glatt berättade att de tagit bort passagerarstolen där framme för att få plats med några flera väskor. Vilket alltså betydde att mamma och tre barn satt i baksätet på folkabubblan hela vägen till Jugoslavien. Det var långt före dagens bilbarnstolar det!

Nåväl, det var inte bilsemestrar det här skulle handla om…..

Den lilla folkabubblan blev med åren lite rostig och behövde lagas. Det fixade pappa med Plastic Padding. En gul tub med en gegga i som verkade funka i alla väder. Varefter tiden gick lagade pappa den ena skadan efter den andra. Han började t o m på att laga släktens bilar med en viss framgång. Plastic Padding var helt enkelt lösningen på i stort sett alla problem. Iaf om de hade med bilar att göra. Det gick så långt att en av mina fastrar anmälde pappa till någon tävling om “Sveriges mesta Plastic Padding användare”. Han vann inte, men han fick ett tjusigt diplom som han låtsades tycka vara ganska löjligt, men i själva verket var rätt stolt över. “Det fixar vi med Plastic Padding” var länge ett talesätt i familjen.

16 har haft ett litet envist sår i mungipan som inte vill läka. Hon undrade om jag kunde ta fram mitt dundermedel - kamomillolja. När jag stod där och topsade 16:s mungipa -försiktigt, försiktigt för oljan är inte helt billig - så slog det mig att kamomilloljan faktiskt är min Plastic Padding. Den läker det mesta och den gör det snabbt. Den funkar mot småsår och hudirritationer, solsveda och insektsbett. En gång råkade jag hyvla av alldeles för mycket torr hud på en av mina hälar, det var så illa att det blev ett sår som blödde och gjorde ont. Någon vecka senare skulle jag springa Tjejmilen, så timingen var inte den bästa. På med kamomillolja och ett förband - såret läkte på två dagar och det var inga som helst problem att springa en mil ett par dagar senare.

16:s mungipa läkte över natten. “Det fixar vi med kamomillolja”. Vi har alla vår Plastic Padding. Men jag har inte fått något diplom. Än

Ibland flyger minnena på en bara huxflux, från ingenstans nästan. Det hände senast igår.

Jag blev så nyfiken på MBT-skor som en del, Lightyliving och MärtaGreta t ex, skriver om här på bloggen. Så jag klickade på en länk och hamnade här. Det var intressant läsning och jag kände samtidigt hur ett minne började ta form långt bak i huvudet. Lite suddigt och fragmentariskt till att börja med, men allt klarare och tydligare varefter tiden gick där framför datorn. Plötsligt befann jag mig på en resa tillbaka i tiden.

Slutet på 70-talet - vi närmar oss pudelfrillornas pastelliga 80-tal där devisen “Satsa på dig själv” råder. Jag går på gymnasiet, på stadens “snobbskola”. Helveckade kjolar, knytblusar, pumps och pärlhalsband så långt ögat når. Moderat Skolungdom värvar den ena efter den andra i klassen. Kanske inte så mycket för det politiska budskapet hos en del, utan mera för livsstilen. Jag kände mig inte hemma där.

I samma veva flyttade brorsan söderut för att plugga. Hans hjärta hade klappat åt vänster länge och när han hamnade ett stenkast från Köpenhamn började han på att ta ut svängarna ordentligt Hans klädstil smittade snart av sig på lillasyster - jag drog mig mer och mer åt den lilla grupp på snobbskolan som ekiperade sig i grön jacka från Fjällräven (med pandamärke, som jag åkte särskilt till Stockholm för att få tag på), palestinasjal, velourtröjor, näbbstövlar och jägarväska i ljust läder. Det hade bara fattats små, runda glasögon också! Klädvalet var min lilla protest mot direktörs-wannabeerna och de små damerna i min omgivning. Mitt val av klädstil hade egentligen inte något med politik att göra, snarare bekvämlighet. Jag kunde inte tänka mig att bli en liten dam vid 17 års ålder. Och ska sanningen fram kan jag inte tänka mig det nu heller, 30 år senare

En ny värld öppnade sig när broderskapet tog med mig över till Köpenhamn och visade en skoaffär där man sålde Jordskor, designade av Anne Kalsö. Hon hade hållt på med yoga under många år och var mycket medveten om hur viktigt det är att kroppens hållning är den rätta. Om man lutar kroppen bakåt och lägger tyndpunkten på hälen, istället för på framfoten, hamnar man i den hållning som är den naturliga för kroppen, menade Anne Kalsö. Och hänvisade till hur avtryck från bara fötter i sand ser ut - hälen ligger alltid lägre än tårna.
Brorsan viftade med sina svarta snörskor och berättade att det var det bästa köp han gjort på länge. Dyra - javisst, men oslagbart sköna (när man väl lärt sig att balansera på dem). Jag ville ha! Minst två par - ett par ljusa snörskor och ett par svarta slejfskor i mocka. Jag kommer inte ihåg hur jag lyckades få ihop pengarna, men jag vet att jag köpte mina två par Jordskor, älskade dem och använde dem nästan varje dag i ett par års tid. Så här i efterhand kan jag ju tycka att de var rätt fula - grova och klumpiga. Och det faktum att de svarta slejfskorna alltid skulle följas åt av tvärrandiga strumpor i skrikiga färger kan jag fnissa lite lätt åt idag. Hur såg jag ut, egentligen?

Men vad hände sedan med Jordskorna? Jag är i Köpenhamn då och då och inte har jag sett några Jordskor, som jag minns dem, inte. Som vanligt kom internet till min hjälp. Jag googlade och kan konstatera att Jordskorna lever i allra högsta välmåga, bl a i USA, Canada och England. Och de är riktigt, riktigt snygga - inte alls de pråmar jag minns från det proggiga 70-talet. Kolla stövlarna här, t ex! Det finns flera par sandaler jag skulle kunna tänka mig till sommaren också.

Jag ska nog ta mig en funderare på om jag inte ska köpa ett par Jordskor igen - men resten av outfiten tror jag att jag avstår ifrån

Kärleken hälsar att ev. manliga kandidater som söker medlemskap i Bogiefalangen inte bör tveka att understundom iklä sig vit smokingjacka.

Röd nejlika är inget krav, men det adderar givetvis ett mervärde

…så tror jag att det är dags att sparka liv i Frank Sinatra-klubben igen. Raspig vinyl, whisky och lite Frankie Boy fungerar alldeles utmärkt. Nån som vill vara med?

Frank Sinatra-klubben har en underavdelning - Bogiefalangen - som leds av min käre make. Det går bra att ansöka om kombinationsmedlemskap som innefattar båda klubbarna

“Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine“

Var det rätt låt som vann? Fråga inte mig - vi tittade (som vanligt) inte. Inte ens 15 tycker att det är någon höjdare med melodifestival. 17 gör det definitivt inte. Så nu kommer man inte att hänga med i snacket vid fikarasten imorgon. Igen. Men det får jag försöka leva med

Vi hade alternativ melodifestival här istället. Låter härligt 70-talsaktigt, inte sant? Alternativ jul, alternativ schalgerfestival, näbbstövlar och palestinaschalar. Man känner sig ju som ung på nytt Och faktum är att 15 har ekiperat sig med palestinaschal den här våren - så det är helt rätt att vara lite obstinat och gå mot strömmen igen. Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Mittåt!

Vi teleporterade oss till en annan plats, i en annan tid - New York på 1930-talet. Gangstertid, man vet aldrig om en ung man som bär på en fiollåda studerar vid Julliard School of Music eller är en av Al Capones underhuggare. Bilarna är stora, herrarna är supersnygga i kostym och hatt. Det som börjar på att hända i Europa har inte spritt sig över Atlanten än, men depressionen efter kraschen på Wall Street 1929 är fortfarande kännbar. Men man måste ju roa sig - trots allt….

Det var precis i slutet av Prohibition - förbudstiden - när det inte gick att få tag på något alkoholhaltigt att dricka. Om man inte hade väldigt goda kontakter eller kunde ta sig in på en “speak-easy”. Det gjorde vi och beställde kaffe och te - men i kaffekannan fanns det Ardbeg och tekannan visade sig innehålla Glenmorangie. Kvällens första band spelade upp. Wow - det är bara tjejer på scenen!

Det rycker i spelarmen - jag vill också vara med! Men jag disciplinerar mig och lyssnar till Ina Ray Hutton and her Melodears när de swingar loss. Vilket tryck! Jag tillåter mig att stampa takten lite diskret med ena foten….och häller upp lite mera “te”.

Dags för scenbyte. En stadig svart man i hatt, cigarett på svaj i ena mungipan och glimten i ögat gör entré:

Första takterna av Honeysuckle Rose klingar fram - Fats Waller! “Harnicykellås” tonar över i Ain’t Misbehavin’” och vi njuter i fulla drag. Vad gör det att vi satsade hela sparkapitalet i Krüger och Toll -aktier? Då är då och nu är nu. Kärleken puffar på sin cigarr till tonerna från Fats piano. Min parfymerade cigarett i rosa med guldfilter smakar apa, men man får ju anpassa sig. Mina långa, röda naglar trummar takten lite diskret mot den vita linneduken. Luften är tät av rök, parfym och härlig musik.

Vi släckte ljusen, bar ut disken i köket och låste omsorgsfullt in en av våra fyra säkerhetskopior på “Nattsudd”. Ett alltid lika pålitligt alternativ när schlagerfebern härjar därute

Tack Svante Grundberg och Björn Wallde! Ni räddade min kväll!

“Kan vi inte titta på en gammal Bond-film allihopa?” sa 17 när maten var uppäten och disken nästan klar. “Visst!”, sa jag genast. Kände att det var ungefär vad jag klarade av ikväll. Kärleken muttrade någon om Mullholland Drive men fann sig snabbt nerröstad av sin kära hustru och 17. 15 avvek raskt från middagsbordet till laptopen - hon har ju lite datorabstinens, stackarn, efter en hel vecka med självpåtaget datorförbud.

“Vilken ska vi se då?” frågade 17. “Den ska vara gammal”, sa jag. “Sean Connery eller Roger Moore. Inte Live and let die, men annars spelar det ingen roll”. Nu började Kärleken muttra. Igen. “Jag vill se Mullholland Drive. Men OK då, jag somnar nog i soffan iaf. Men inte Moonraker eller Octopussy”. Det blev Octopussy. Förstås. När mamma och 17 lierar sig står det mesta motståndet sig slätt. Och det spelade som sagt ingen roll. För Kärleken somnade ganska omgående i soffan och snarkade i takt med “All time high”.

17 åt lösgodis. Jag hittade en ny, annorlunda, kreativ och nyskapande kombination. Sura döskallar kombinerat med päronkonjak. Huwa! Surheten ökade med uppskattningsvis 700%. Men efter den chocken blev det en häftig smakkombination i gommen. De gröna döskallarna var klart bäst.

I morgon kväll blir det ännu en nostalgitripp, har 17 och jag bestämt. Då ska vi slå oss lösa på Indiana Jones och de fördömdas tempel. Och till det tänkte jag dricka Zingo med chokladsmak och tugga på tunna, salta potatischips Hur jag nu ska få tag på Zingo med chokladsmak. Men det ger sig…..

Nu ska jag gå och sparka liv i Kärleken. Han måste vakna så att han kan gå och lägga sig. Fast egentligen skulle han lika gärna kunna ligga kvar där han ligger. Det lär nog sågas en och annan timmerstock i natt misstänker jag.

Natti, natti alla bloggvänner!

Så överlevde man ännu en helg då Kärleken kom krypande igår kväll när jag precis hade släckt lampan. Han undrade om jag ville vara med på en nostalgitripp.

“Kommer du inte ihåg, då, för länge sedan, i studentrummet…..Vi brukade ju sova tesked. Ska vi prova om det funkar fortfarande?” Mmmmm….kan vi väl göra, tänkte jag. Så vi kröp ihop mitt på stora sängen, fixade till kuddar och täcken, jag kände sömnen komma krypande och tänkte att jo, det kan nog funka. Bara han inte börjar snarka så…

Efter en liten, liten stund kände jag något som rörde sig lite bakom mig. Något hårt. Hmmm…tänkte jag, det var ju sova vi skulle göra…så jag fortsatte blunda och gjorde mig redo att möta John Blund. Efter ytterligare en liten stund märkte jag att sova nog inte stod högst upp på Kärlekens agenda för kvällen. Och det där som rörde sig lite bakom mig - tja, det framgick med stor tydlighet att sova nog inte riktigt var aktuellt där heller….

Så det blev lite mysigt vaniljsex, trots att klockan passerat midnatt men marginal, trots att väckarklockan var på. Mysigt och skönt där i mörkret på alla sätt och vis.

“Trodde du verkligen att det skulle funka att sova tesked?” frågade jag Kärleken efteråt. “Näe, gick du på det? Det fattar du väl att du och jag inte kan ligga så nära varandra utan att…..”, blev svaret. Ja, det borde jag ju ha fattat…

Det blev en bra avrundning på helgen - förhoppningsvis blir det en bra vecka också. Ha det bra alla bloggvänner!