Pruddelutt här och nu

Det blev ungefär som jag trodde idag - en jäkla massa tågåkande till inte så förfärligt stor nytta Ett skojsigt uppdrag ramlade iofs över mig, så helt förgäves var det väl inte ur jobbsynpunkt.

Dagens behållning kom från ett helt annat och ganska oväntat håll.

När vi hade passerat NK-kvarteret och skulle gå över övergångsstället precis innan Norrmalmstorg hördes en smäll. Jag tittade upp och tog närapå ett litet glädjeskutt när jag möttes av detta:

Bilden lånad från www.beridnahogvakten.se

Eftersom jag är både marschnörd och uniformsfreak faller jag lätt i trans vid alla typer av militära parader Men den beridna högvakten är något alldeles extra och jag är full av beundran för dessa killar och tjejer som tar sig fram mitt i Stockholmstrafiken till häst. Många av dem gör det faktiskt utan att ha någon vana av hästar innan inryckningen.

Precis som så mycket annat i dessa dagar lever Beridna högvakten under ständiga nerläggningshot. Om du - precis som jag - tycker att det här är en del av vårt svenska kulturarv som måste bevaras kan du bli medlem i stödföreningen. Läs mer här.

Solen gjorde reflexer i soldaternas kaskar och musikernas instrument, hästarna var välryktade - tack Beridna högvakten, ni gjorde min dag

Var på en helt fantastisk konsert i går kväll.

Kammarkören 18 tillbringar en del av sin skoltid i bjöd på sakral konsert i Domkyrkan. “En lugn konsert som inbjuder till kontemplation” som en av 18:s mentorer uttryckte det.

Att sitta i det stora kyrkorummet, omgiven av stillsam, vacker musik var en riktig höjdare. Och visst var modershjärtat väldigt stolt när jag tittade på den stilige unge mannen på den bakre raden. Han var iförd vit skjorta och slips och såg ut att trivas mycket bra i sammanhanget. Klangerna och harmonierna var täta, det var en snudd på magisk stämning där i kyrkan. Man kunde höra en knappnål falla mellan styckena. Fast plötsligt blandades allt det vackra med andra ljud, av det mer påträngande slaget.

Hur tänker man när man tar med ett par barn i tvåårsåldern på en konsert som börjar klockan sju på kvällen i en kyrka? Barnen var inte trötta och gnälliga, nej de roade sig av hjärtans lust med att springa upp och ner i sidogångarna. De var riktigt lyckliga för emellanåt kom det glada tjoanden och skratt. Ekot av deras springande fötter överröstade bitvis sången. Det finns en tid och en plats för allt - och småbarn på en seriös kyrkokonsert är defintivit inte rätt tid eller rätt plats. Det är varken juste mot de som framträder, den övriga publiken eller de små barnen själva. Ibland blir jag bara så trött….

När vi lämnade kyrkan gick vi förbi ljusringen - jag fick ett infall och tände två ljus. Ett för en liten katt som började jaga råttor på ett helt annat ställe i går för exakt sex år sedan, ett för tant K som lämnade oss för i dagarna två år sedan. Man kanske är lite knäpp som tänder ett ljus för en katt - men det bjuder jag på

Man ska tänka sig noga för innan man sätter högteknologisk utrustning i form av i-poddar i händerna på en lagom förvirrad samling människor över 40. Den saken är helt klar

Idag muttrades och svors det en del när mina vitlöksdoftande kollegor skulle få fart på sina musikmaskiner. Jag har fått en märklig roll som mottagare av de mest konstiga frågor i alla möjliga konstiga ämnen och som avdelningens inofficiella helpdesk (undrar just varför???) så idag duggade frågorna tätt. Det var Mrs Strucutre hit och Mrs Structure dit, en bra stund på eftermiddagen. Det är bara det att jag kan inte ett jota om i-poddar. Jag har inte ens fått min än (den kommer på måndag, efter att äntligen ha blivit upphittad i en garderob på huvudkontoret i huvdstaden).

Frågorna haglade. Suckar fyllda av vitlöksångor for runt i rummet. Jag insåg min begränsning. I kubik. “Och man har inte ens en tonåring hemma man kan fråga” var det en kollega som suckade. Men det har ju jag! Två stycken t o m och inte nog med det, båda är utrustade med i-podar! En rosa och en svart, men det kan väl inte spela någon roll? En vit funkar väl ungefär på samma sätt?

16 var på stan med en kompis. Jag ringde henne och inom fem minuter hade ipod-supporten ryckt ut. Tjejerna gick runt och talade lugnande till alla, förklarade lite här, fixade lite där, svarade på frågor, lämnade tips och var allmänt nyttiga en bra stund. Jag bjöd dem på lite fika och frukt efter avslutat uppdrag och de kunde lämna en arbetsplats där lugn och harmoni härskade.

Det är tur att man har en tonåring eller två att tillgå emellanåt! Man kanske rent av kunde hyra ut dem mot en viss ersättning

Det låter alltid väldigt mycket hemma hos oss. Det blir väl så i en musikintresserad familj där alla lyssnar på musik, spelar själva och några av oss dessutom gärna arrangerar större verk för orkester. Det kan bli lite too much ibland för familjens ljudallergiker

Snart 18 är den som det låter absolut mest om, helt klart. Den unge mannen lever i en värld av musik, dygnet runt, både i skolan och på fritiden. Det är tvära kast i vad som spelas. Ena stunden veryveryveryvery black metal, nästa ett klassiskt stort verk för full symfoniorkester, sedan lite opera, några militärmarscher, ett par större körverk och så förstås hela den klassiska repertoaren för valthorn. Som han gärna spelar med i själv. Samtidigt.

I morse väcktes jag strax efter klockan sju av dunder och brak, kanoner som dånade och kyrkklockor som klingade. Snart 18 skulle iväg på träningshelg med en ytterst tillfällig orkester som bara lever en vecka om året. Så för ovanlighetens skull var han uppe först av alla i familjen. Det händer ytterst sällan För att komma i rätt stämning lyssnade han på Tjajkovskijs “Overtyr 1812″ som skildrar Frankrikes misslyckade invasion av Ryssland och hur Napoleon fick dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Snart 18:s inspelning innehöll riktiga kanonsalvor…..,

Så nu är vi vakna, fast snart 16 har visst lyckats somna om. Själv tror jag att jag ska sparka igång den stackars kroppen med ett jumpapass nu på fömiddagen. Man kan ju lika gärna göra något vettigt av de här extra vakna timmarna som snart 18 fixade

Har mest fnattat hit och dit idag - känns inte som jag har fått något rejält gjort alls…..Men dagen i saltgruvan gick fort så jag har nog inte enbart rullat tummarna och sparkat mig trött

Annars doftar hela huset av salami - vi härbägerar just nu 120 kilo salami av tre olika sorter. Och jag kan meddela att vitlöksvarianten doftar klart mest…..
15 och hennes klass har sålt salami för att fylla på klasskassan och kanske, kanske komma iväg på en resa i vår när de slutar nian. Idag levererades alla korvarna och 15 och hennes pappa har ägnat en rejäl stund nu på kvällen åt att packa alla beställningar i påsar och märka dem.

Det är dags för luciaslinnestrykning också - jag strukit mååååååånga luciasärkar under årens lopp. Med en unge som har gått i musikklass och en som är aktiv körsångare har vår luciasäsong alltid varit relativt lång, intensiv och ganska hektisk. Det måste alltid finnas två rena och strukna linnen beredda - ett på varje unge och ett i reserv i väskorna. Och är det så flera framträdanden under loppet av 7-8 dagar blir det snärjigt

Nu har den värsta strykhetsen lagt sig något eftersom 17 inte lussar längre när han går på gymnasiet. Men 15 ska ut på tre olika luciatåg på torsdag - tidig sång hos körledaren, luciatåg i skolan och till sist kommunens stora luciatåg i konserthuset där 15 och de andra sångeleverna på Kulturskolan finns bakom kommunens Lucia. Så det är bäst att värma järnet…..17 kommer att sitta på scenen i orkestern på torsdag så vi  får gå på konsert där båda ungdomarna är med samtidigt. Inte ofta det händer!

Det var inga som helst problem att hitta på något att fördriva tiden med igår

Vi stannade helt enkelt kvar i sängen ända fram till lunch. En lång, lat förmiddag där vi löste världsproblemen, boostade våra egon och, förstås, sorterade en del tvätt.

Lejonet har sina “rutiner” - hemma hos oss sorterar vi tvätt. Uttrycket myntades i våras när jag, familjens tvättgeneral, flydde fältet en hel helg och lät familjen ta hand om veckans tvätt. Det blev tvättat. Men det blev måååånga maskiner eftersom Kärleken inte riktigt har pejl på vad man kan blanda och inte. När så 15 och 17 var borta en hel helg strax efter det och 15 frågade vad vi hade ägnat oss åt i vår ensamhet svarade jag snabbt “tvättsortering”. “Va bra, pappa behöver verkligen lära sig det” sa 15 och var fullständigt nöjd med svaret. Nu var det ju bara det att tvättsortering INTE stod på agendan alls den gången heller Men det tog inte lång stund förrän ordet hade fått en helt annan innebörd här på bloggen

På kvällen var vi på konsert i ett fullsatt konserthus. 17 och en liten orkester spelade foajémusik en halvtimme innan det hela började och det gjorde de med bravur. Konserten som följde var ruggigt bra och det var med lätta steg vi vandrade iväg till bilen efteråt. Jag blir hög av att lyssna på bra musik - så är det bara.

MärtaGreta gillade min header. Jag tycker också om den - den passar ju dessutom ganska bra så här års. Det finns en liten kul historia att berätta om bilden och den kommer här:

Bilden är tagen i Central Park, NY, för nästan exakt ett år sedan. Det var en varm dag och vi hade gått och gått och gått och var på väg genom den gigantiska parken först till Strawberry Fields för att spana in minnesmärket över John Lennon och sedan till Dakota Buildings i hörnet av Central Park West och West 72nd Street som var John Lennons hem. Jo - familjen har en hängiven Beatlesfan (guess who…).
Det var meckigt i parken eftersom man höll på att rigga till New York Marathon som skulle gå ett par dagar senare. Vi kryssade fram bland kravallstaket och andra hinder och stannade till sist för glass - efter högljudda krav från dåvarande 14 och 16. Med varsin glass i nypan satte vi oss på en bänk vid minnesmärket, filosoferade lite och betraktade folklivet.

Det var strax före Halloween och minnesmärket var dekorerat med många pumpor och en hel del höstblommor. På ena sidan låg en trasig gitarr med en lapp fasttejpad. “Make a wish” stod det på lappen. Då och då kom det fram någon som stoppade ner lite pengar i gitarren, stod tyst en stund och begrundande det hela för att sedan långsamt strosa därifrån.
Plötsligt blev det ganska folktomt runt Strawberry Fields, alla människor var borta, förutom vi och ett par personer som såg ut som uteliggare som satt en bit bort. Jag började gräva i jeansfickan efter lite småpengar när jag såg i ögonvrån att de förmodade uteliggarna började röra sig mot minnesmärket. Sedan gick det snabbt - den ene böjde sig ner, vände upp och ner på gitarren och tömde innehållet i sin jackficka för att sedan lägga tillbaka gitarren på samma ställe och snabbt försvinna in i buskarna.

Vi blev nästan lite fulla i skratt, faktiskt. Undrar just hur länge de hade kört gitarrtricket? Och hur pass lönsamt det var? Lite märkligt också med tanke på att det vimlade av poliser på alla andra ställen, poliser som snabbt var på plats och tog hand om personer som s a s inte stämde in riktigt i omgivningen. Fast jag undrar om inte John Lennon sitter däruppe i sin himmel och ler lite trots allt. Peace, love and understanding, typ…

17 är fortfarande dunderförkyld. Att spela blåsinstrument då finns inte på kartan. Så han iklädde sig lappade jeans, t-shirt med döskalle och kavaj (en något märklig kombination, kanske) och åkte iväg för att ta emot sitt stipendium och tacka och buga och bocka. Spela upp får han göra den 7 juni istället - dock inte på en stipendiekonsert, utan på en “vanlig” konsert - lite trist för honom, men det är bara att gilla läget.

15 kom hem från sin träning i simhallen två timmar för tidigt. Hon är snorig och har ont i halsen och känner sig överkörd av tåget, typ……

Själv går jag ut i köket och fixar mig en drink av vitlök, chili, ingefära, lime och varmt vatten. Jag har INTE tid att vara förkyld nu.

Det blir ingen konsert ikväll. Stackars 17 är genomförkyld och det funkar bara inte. Lite trist eftersom det var en stipendiekonsert och han skulle visa upp sig precis själv tillsammans med en pianist

Nåväl, det går flera tåg. Förhoppningsvis har det lättat till i morgon, då är den andra av två konserter. Annars får han hämta sitt stipendium i morgon (och det fixar han nog) och sedan visa upp sig i ett annat sammanhang i början på juni. Så det löser sig. Men lite trist är det, han har lite otur ibland, stackarn. Är det inte foten i kläm så är det hosta och snor

Och jag fick en hel kväll ledig - undrar just vad jag ska göra med den? Något hittar jag säkert på, man brukar ju inte behöva sparka sig trött på kvällarna direkt….

…så tror jag att det är dags att sparka liv i Frank Sinatra-klubben igen. Raspig vinyl, whisky och lite Frankie Boy fungerar alldeles utmärkt. Nån som vill vara med?

Frank Sinatra-klubben har en underavdelning - Bogiefalangen - som leds av min käre make. Det går bra att ansöka om kombinationsmedlemskap som innefattar båda klubbarna

“Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine“