Pruddelutt här och nu

…..tja inte stekt, men iaf grillat. Och det blev riktigt bra!

Inspirationen kom från en gammal Allt om Mat från 2003. Som vanligt kan jag inte hålla mig till receptet, men ungefär så här gjorde jag:

Jag delade en hel benfri fläskkarré längs med och putsade bitarna lite. Blandade en sörja av vatten, kalvfond, gul lök, vitlök, katrinplommon, röd chili och outspädd äppeljuice. Lät köttet koka i sörjan till innertemperaturen var 78 grader, då fick köttet ligga kvar och kallna i grytan.

Sedan tog jag upp köttet, kokade ner sörjan till hälften, silade ifrån allt gojs och kokade ner det som kvar till ytterligare hälften som jag sedan smaksatte med lite whisky.

Serverade köttet och såsen med grillade grönsaker och en whiskymarinerad melonsallad (kulor av vatten- och honungsmelon som fick dra i en dressing bestående av honung, whisky, limeskal och limesaft) som jag slängde ner lite ruccola i precis innan vi åt.

Mycket whisky kanske det låter som, men faktum är att det var väldigt gott. Köttet blev saftigt och smakrikt och såsen och melonsalladen satte pricken över i. Det enda problemet var att vårt rödvin på dunk var aningens för mesigt och kom bort sig lite i sammanhanget. Men det är smällar man får ta

18 var ju iväg på egen hand ett par dagar under resan till Island. Han skulle på en internationell konferens för människor som liksom 18 älskar att spela valthorn. Medan 18 konferensade, spelade och lyssnade på musik turistade vi andra och hann se en hel del spännande saker. Men enligt 18 så är alla våra upplevelser platt och intet eftersom vi inte upplevt smaksensationen som sprider sig i gommen när man sköljer ner en bit surhaj med ett litet glas Svarta Döden.

Surhaj görs av ishaj som är en av nordens största hajarter. Hajen är giftig när man fångar den och för att bryta ner giftet grävs det hela ner i en grop i marken där den får ligga i 3-4 veckor och ruttna innan den hängs upp på tork. Proceduren bryter ner giftet och resultatet blir till sist små, vita, svampiga bitar som inte luktar utan STINKER ammoniak. Hur man mjukar upp dem igen innan man äter har jag inte lyckats ta reda på. Jag läste någonstans att om man jämför surströmming och surhaj så kan man konstatera att surströmming är för dagisbarn

18:s konferens avslutades med isländsk middag där det bjöds surhaj och brännvinet Svarta Döden till förrätt. Sonen är aldrig rädd för att prova ny mat, men han medgav efter vissa påtryckningar att det var tur att han hunnit fylla 18 så att det var OK att ta en snaps till eländet. Annars hade han varken fått ner den lilla biten eller lyckats få den att stanna kvar

Vi andra tre klarade oss undan från såna ruskigheter - men nu så här i efterhand kan jag ju tycka att det skulle varit lite kul att prova….

Hemma hos svärmor finns det alltid veckotidningar. Hemmets Veckotidning, dito Journal, Allas och vad de heter allt. Matrecept, reportage och artiklar på temat “det hände mig”, förnumstiga insändare, korsord och den alltid lika fascinerande tipsspalten hör till det man kan hitta i dem.  Just tipsspalten brukar jag snabbläsa och ofta förvånas över vilka märkliga idéer folk kommer upp med. Hur 17 kommer man på att man ska stoppa en rå potatis i botten på en blomkruka för att slippa gikt på natten? Typ….

Idag stod jag och brottades med en botten till en budapestrulle, den där maräng- och nöthistorien som är fylld med vispad grädde blandad med mandarinklyftor. Det gick inget vidare. Kan möjligtvis bero på att jag inte är någon större stjärna på att baka fikabröd. Mina talanger ligger mera åt det rejäla matbrödshållet.

Jag hade vispat grädden, blandat den med frukten och strukit ut den över nötbotten. “Rulla löst” stod det i receptet. Det var lögn i h-vete kan jag meddela. Det gick inte att rulla. Varken löst eller hårt. Hela härligheten krackelerade och jag bestämde mig snabbt för att göra en nödlösning. Det fick helt enkelt bli budapesttårta istället. Jag skar botten mitt itu på hälften och med förenade krafter lyckades 16 och jag vika den ena botten över den andra. Med pudrat florsocker över blev det inte så tokigt alls. Och smaken var det definitivt inte något fel på.

Då erinrade jag mig ett tips jag läst någon gång i en av svärmors veckotidningar. Det gick ut på att man skulle stoppa budapestbottensmeten (märkligt ord det blev, förresten……) i en spritspåse och sedan spritsa längder tätt, tätt bredvid varandra på en plåt. När man sedan har gräddat botten  går det alldeles utmärkt att rulla ihop den eftersom den liksom är “ledad” på längden.

Nu inser jag helt plötsligt att det ju var ett riktigt, riktigt bra tips! Och därmed ber jag att få göra avbön för alla överlägsna kommentarer kring dessa tipsspalter. Fast vad man ska ha potatisbiten i blomkrukan till förstår jag fortfarande inte riktigt

Bilden är lånad från ica-kuriren och här är receptet om du vill ha något gott till kaffet.

Ta en krasslig mamma på bättringsvägen. Lägg till en nykrasslig dotter mitt i slutspurten på högstadiet. Mamma gräsligt trött på att vara hemma och vara sjuk, dotter irriterad över att hon är sjuk just nu, det har hon bara inte tid med. Båda behövde fly verkligheten, så vi fastnade framför TV:n och den bitvis märkliga, bitvis intressanta TV-kanalen BBC Food. Jag har skrivit om den förut - i Den vilda jakten på haggisen och English cuisine.

Kvällen i går och delar av dagen har utvecklats till ett BBC-Food-maraton för 16 och mig. Vi har skrattat, förundrats, blivit sugna på somligt och avskräckta av annat. Vi har t ex

• fått en rejäl lektion i alla olika sorters kaffe man kan dricka i Italien (intressant)
• bestämt att vi måste resa till Amalfikusten och äta pasta
• tittat med ena ögat när kocken tillredde testikelspett på plats i ett bergspass i Afghanistan
• suktat över något som såg ut att vara en riktigt, riktigt god stenugnsbakad pizza toppad med ruccola
• insett att åren går och att Floyd för 20 år sedan såg ut som en pojkvasker
• tittat med andra ögat när man kokade ett grishuvud för att göra sylta
• erinrat oss (eller rättare sagt mig själv) hur det är att äta steak-and-kidney-pie när man är illamående för att man väntar barn. Uäck!

 Vi var fruktansvärt sugna på pizza när det var läggdags igår. Men det blev inget med det inte, vi slog runt på lite hostmedicin istället. Trist

Idag har grabbarna i familjen namnsdag. Båda heter alltså Erik, dock inte som första namn. Vi har väl inte brustit ut i något extremt firande, men det blev iaf en extra god middag nu på kvällskvisten.

Jag har ju inte litat riktigt på hjortköttet jag stoppade ner i frysen i höstas. Vissa bitar blev (trots att jag jobbade och slet en hel dag och t o m skaffade mig ont i nacken på kuppen) slarvstyckade. Följden av det blev att de flesta stekarna har fått gå som tjälknöl. Vilket iofs är väldigt gott, men lite enahanda kan det bli

Hjortsadeln styckade jag ur i två kotlettrader utan ben. Jag har inte riktigt vågat lita på kvaliteten på de här köttbitarna heller och därför har jag inte vågat att satsa på dem när vi haft gäster under vintern. Varje kotlettrad väger dessutom 1,3 kg, så de borde räcka till flera mål om vi bara är fyra.

Idag vågade jag mig iaf på en kotlettrad, är det namnsdag så är det Jag delade kotlettraden i två bitar, saltade och pepprade och rullade in bitarna i färsk timjan och bacon. Stekte det hela på 125 graders värme (efter att jag hade brynt bitarna runt om i stekpanna) till temperaturen var sisådär 62 grader. Resultatet blev ett kött som nästan smälte i munnen, med en vackert grön kant under baconlagret.

Till det hela serverades krämig potatisgratäng med ett par liter vispgrädde vitlök och ost, frästa champinjoner och haricotes vertes. Trots att jag försöker att undvika kolhydrater så mycket som möjligt var jag tvungen att ta en liiiiiten sked av gratängen, så risken finns väl att jag måste sova stående i natt   I glasen hällde vi en Barolo i 125-kronors klassen som Kärleken fick i födelsedagspresent i vintras.

Det blev en riktigt uppskattad namnsdagsmiddag och det är ju snudd på att man får skämmas, men efter att vi fyra ätit middag och jag har packat en lyxmatlåda till Kärlekens lunch i morgon (själv är jag utbjuden på mutlunch) så är det bara en liten, liten ändbit kvar på kotlettraden. Lagom till 16:s lunch i morgon, skulle jag tro (hon är ledig från skolan).

Frosseri kanske man kan kalla det för

Idag har jag gjort något som sannolikt kommer att dela bloggosfären i två läger - det ena som förstår precis och det andra som skrynklar ihop hela ansiktet, säger uäck och NÄSTAN gör sig redo att springa ut och kräkas.

Det blev ingen matlåda att ta med till jobbet idag så jag kollade menyn hos butiken med take-away-husmans. Mungiporna gick i topp när jag såg vad som var Dagens: Lever Anglais.

Eftersom jag vet att det råder delade meningar om huruvida lever är att klassa som människoföda eller ej informerade jag mitt lunchsällskap om vad jag hade i kikaren. “Då följer jag med” sa sällskapet, “annars kommer jag bara att bli avundsjuk och sitta och dregla över din matlåda”. Sagt och gjort, vi hämtade varsin låda med lever och gick tillbaka till jobbet för att äta.

Jag har inte lyckats få någon i familjen att äta lever, därför står det inte särskilt ofta på menyn här hemma. Någon gång när jag är ensam hemma kan det bli av, men det är jag inte särskilt ofta och nu är det många år sedan det sist begav sig. Så gissa om jag var taggad

När jag gör Lever Anglais bryner jag först en hackad gul lök, bacon och kapris. Sedan steker jag kalvlever i skivor ytterst försiktigt, de får inte vara helt genomstekta, men heller inte röda. Jag vispar ur pannan med grädde, lägger fräset uppepå leverskivan och serverar det hela med kokt potatis.

Av någon outgrundlig anledning hade den lilla butiken ersatt baconet med tunt strimlad skinka, ungefär sådan man kan få på pizza. Vad skulle det vara bra för? Levern var lite för genomstekt för min smak och den gula löken hade de hoppat över helt och hållet. Lunchsällskapet och jag konstaterade båda att våra egna versioner är betydligt bättre - men det var ändå helt OK. Man får ta det onda med det goda, typ

“Vad äter ni” frågade kollegan som stack in näsan i lunchrummet. “Lever” sa vi i kör. “Åh fy fasen….” sa kollegan, vände på klacken och sprang ut, fortare än kvickt.

Är det någon kvar som klarade av att läsa hela inlägget

Var ute på stan och rullade hatt i går kväll med jobbarkompisarna. Vi hamnade på en grekisk bar, trevligt! Grekiskt småplock innan maten, souvlaki och tsatsiki till huvudrätt. Ett glas vin eller rentav två, förresten….Gott, gott, gott, var det, alltsammans! Men det var nog VÄLDIGT mycket vitlök i precis allt jag åt

“Vad du stinker” sa Kärleken när jag kröp ner i sängen. Upplysningsvis känns det som att jag stinker precis lika mycket idag, om inte ännu mer. Det känns nästan som det ångar vitlök ur alla porer på hela kroppen…Tur att man sitter i återvändsgränden och jobbar och att de människor som jag har precis runt omkring på dagarna också åt souvlaki igår kväll. Annars kanske man kunde sjukskriva sig som en sanitär olägenhet?

Satt och zappade lite på TV:n här om dagen och hamnade på BBC Food. Där är det en salig blandning av både det ena och det andra med anknytning till mat. Ibland står en mycket allvarlig och seriös brittisk DAM och lagar mat med stiff upper lip och en attityd full av distans till oss simpla tittare. En annan gång var det en ytterst märklig man som bakade in glass och kalkonfyllning i filodeg och sedan friterade det hela. Han blev mäkta förvånad när han skar i sitt bakverk och glassen hade smält….Inte konstigt tycker jag, det blir ju rätt varmt i en fritös

Sist det begav sig visades ett program om en man som ägde en restaurang i Dorset och gav sig ut på en kulinarisk resa till the Highlands. Jag tycker väldigt mycket om Skottland så jag fastnade framför programmet. Beundrade naturen, fnissade lite åt det skotska snacket, avundades whiskyn och blev helt enkelt väldigt sugen på att åka dit igen.

En bit in i programmet gav sig mannen från Dorset ut på haggishunting i den skotska naturen. För detta äventyr ikläder man sig våtdräkt och kilt samt beväpnar sig med det man kan hitta i spad- och grepväg. Och så springer man på berget och jagar haggis. Man kastar sig framåt under höga skrik, slår vilt omkring sig med spaden eller grepen och jagar på så vis fram haggisen ur sin håla. Eller?

Jag tycker det är riktigt kul att prova ny mat så jag tvekade inte en sekund när vår B&B-dam Norma frågade oss om vi ville prova på haggis till frukost en morgon när vi var i Skottland. Hon berättade att hon i så fall skulle åka till slaktaren i Lossiemouth och köpa haggis, för där var den absolut bäst. Slaktaren i hembyn hade inte alls samma känsla för haggis, hävdade Norma. Haggis består av diverse inälvor, havregryn och kryddor som rörs ihop till en smet, stoppas i en fårmage och kokas sakta i många timmar. Det smakade faktiskt inte tokigt alls. Kärleken klassificerade det som pölsa, det kan jag varken säga bu eller bä om för pölsa har jag faktiskt inte ätit.

Tillbaka till den vilda jakten på haggisen. Mannen från Dorset såg till slut något som rörde sig i gräset. Han gav upp ett avgrundsvrål och slog med sin spade och - tada!!!! Haggisen var infångad. Den visade sig bestå av en sten som någon försett med ett antal fjädrar. Så vad som rörde sig i gräset kan vi bara spekulera i……Det framgick inte heller hur mycket whisky sällskapet hade grundat med innan jakten. Den vilda jakten avslutades med att hela gänget satte sig mitt backen, drack whisky och tuggade haggis som någon haft med sig i en ryggsäck. Utsikten var bedövande vacker och whiskyn såg helt OK ut, den med.

Är det undra på att man längtar tillbaka?

Skärtorsdag innebär halvdagsarbete på mitt jobb. Inte fel! När jag släckte ner datorn och röjde upp på skrivbordet strax efter tolvslaget kändes det härligt! Först en ledig eftermiddag hemma och sedan fyra lediga dagar

Jag ska försöka ägna eftermiddagen åt att planera påskens mat. På påskafton ska vi bort och på påskdagen ska vi själva ha gäster. Men däremellan ska det ju ätas en del. Ägg, sill och lax känns självskrivet. Men därutöver är det totalt tomt på idéer just nu. Men det löser sig väl. Det brukar göra det.

Flygvädret artar sig inget vidare, tycker jag Med tanke på att det är på nollan här nere på marken så är det nog aningens bistert däruppe i flygkorridoren. Dessutom ska det bli snö. Massor av snö. Så jag hoppar nog över flygningen i år. Jag stannar hemma och myser framför brasan istället.

…….som INTE tittar på melodifestivalen? Att döma av hur lugnt det är på bloggen och utanför i omgivningarna börjar jag nästan tro det. Det har sin lilla charm att vara totalt ovetande om låtarna och inte kunna hänga med i diskussionerna på jobbet på måndag, ska jag säga

Jag har ägnat kvällen åt att titta ifatt på lite TV som jag missade i veckan när jag reste så mycket. Åt en ensam men väldigt god middag bestående av stekt ryggbiff och blandad grönsallad med gorgonzola, granatäpple och rostade pinjenötter. Men inget vin. Det har druckits en del vin i veckan och jag tänkte att jag skulle låta kroppen vila lite och satsar därför på en helt vit helg.