Pruddelutt här och nu

Vi har blivit med flickvän i familjen. Vi och vi förresten…..Blixten slog ner i 18 på resan till Barcelona. Tänk vad lite sol och värme kan göra

18 trivs alldeles förfärligt bra med livet just nu. Min store lille son trippar fram på små rosa moln, han är på ett strålande humör, han skrattar och skojar och är betydligt mer pratsam än annars. Att vara kär gör tydligen underverk med folk!

Här om dagen fick jag så den stora äran att träffa damen ifråga. 16 hade blivit presenterad i veckan och kunde meddela att flickvännen verkade helt OK. “Snäll och glad och lättpratad” sa 16. Kärleken var av samma åsikt efter att ha hälsat som hastigast en eftermiddag. I lördags skulle så flickvännen vara här ett par timmar när hon hade rast från sitt sommarjobb och dessutom äta lunch med familjen kaos. Och det kan vara en prövning för vem som helst, kan jag meddela

Vi har inte sett så många flickvänner passera här, faktiskt bara en hittills och det var tre år sedan, så visst var jag lite nyfiken på vilken typ av tjej 18 fallit för. En diskussion på jobbet i veckan malde också i bakhuvudet. Vad gör man om man inte gillar sina barns val av partner? Om man bara går och håller tummarna för att det ska ta slut? Kan inte vara roligt alls.
“Alla kan ju inte älska alla här i världen” som det står i visan. VIssa människor kan man ju fördra men om man inte ens kan vara i samma rum och vara hyfsat artiga mot varandra? Och om man misstänker att partnern inte är snäll mot sonen/dottern? Hu ja……

Det hela avlöpte väl. Det var en mycket rar, glad och lättpratad tjej som 18 hade med sig hem. Hon slog sig fram i kranbytarkaoset i köket, hängde med bra i diskussionen runt matbordet och överlevde både seg kyckling (vet inte varför det blev så just den gången - Kärlekens grillade kyckling brukar vara perfekt) och nattsvart kaffe (den förvirrade civilingenjören hade räknat fel på kaffemåtten, han låg mentalt under diskbänken när han fixade kaffet.)

Det blir nog bra det här - hoppas att hon inte blev avskräckt bara

Idag är det 22 år sedan Kärleken och jag legaliserade snusket och gifte oss “Legalisera snusket” var f ö ett favorituttryck som någon bekant körde rätt hårt med för många år sedan. Problemet är bara att jag inte kommer ihåg vem det var….

Totalt sett har vi nu släpat på varandra i 27 år, varav 22 år som gifta. Det har varit upp och ner - precis som jag gissar att det är för alla. Men faktum är att jag skulle välja precis lika om jag fick chans att göra om mitt val. Gnistan finns fortfarande kvar, trots alla vardagsbestyr och diverse motgångar vi tagit oss igenom under åren. Och även om det känns lite scary att barnen snart lämnar hemmet så är jag inte dugg orolig för att vi två inte kommer att ha något att säga till varandra. Tvärtom!

Mina tankar går också till ett lite annorlunda brudpar som efter 15 års sammanboende gifter sig idag på eftermiddagen - min kompis mamma och hennes sambo. Han var en otroligt pigg och aktiv 80-åring ända till i vintras när sjukdomen slog till. Det var riktigt illa ett tag och min kompis trodde nog att loppet var kört. När det var som allra mest kritiskt blev samboendet extra jobbigt för min kompis mamma. Trots att de bott tillsammans så länge så räknades inte hon alls. Alla beslut skulle ta av hans barn, vårdpersonalen pratade inte alls med den som kanske stod den sjuke närmast. Min kompis mamma och hans barn accepterar varandra fullt ut, men det var väldigt jobbigt att helt plötsligt inte räknas. Samboparet bestämde att om han överlever så ska de gifta sig, trots att båda två är ganska övertygade om att äktenskap är en betydligt överreklamerad historia

Han överlevde - i dag gifter de sig

LYCKA TILL!!!

Igår slutade 16 nian - traditionsenligt iklädd sin engelska skolas klarblå cap and gown.

Det blev en fin avslutning där rektor höll ett tal till “the graduates” där han talade om för dem att de är på väg att bli vuxna och att vara vuxen “can sometimes be a bit boring - so please, do remember to have a lot of fun. Play music, watch football and enjoy life”.

16 och hennes kompisar fick gå upp klassvis på scenen och alla fick motta sitt betyg från Mr Headmasters hand. På uppmaningen “You can now consider yourselves graduated” vek alla över sitt “tazzle” (tofsen på den platta mössan) från ena sidan till den andra och sedan var det klart.

Efter fotografering, individuell och i grupp, och stort hej då i klassrummet fick 16 lämna in sin kappa. Hatten hade hon köpt och iförd sin ceriserosa klänning och hatten käckt på svaj på det långa håret lämnade hon så sin älskade skola för sista gången.

Vi åkte hem med en glad och lycklig unge som lärt sig enormt mycket under fyra år på en skola som passat henne som hand-i-handske. Nu är det ett låååångt sommarlov innan det är dags att börja gymnasiet. Resten av dagen gick i ett rasande tempo med släktbesök och mat och allt annat som hör till en sån här dag.

En dag fylld av glädje och förväntan inför framtiden, men också lite vemod - precis som det ska vara.

Det är tur att man får gäster ibland, så att det blir lite städat och undanplockat

I veckan som kommer slutar 16 nian och vi tänkte fira det ordentligt. Mina föräldrar är pigga och krya, men båda är en bit över 80. Kärlekens föräldrar är tio år yngre och också i bra form. Men när man som min mamma faktiskt närmar sig 90 så vet man ju inte vad som kan hända på de fyra år som är kvar till 16 tar studenten. Alltså bestämde vi oss för att bjuda in både far- och morföräldrar på lite examensfestligheter i slutet på veckan. Det hör också till saken att 16 går på en engelsk skola, så hon kommer att sluta nian iförd “cap and gown” - lång kappa och en sån där fyrkantig hatt som Långbens smarta brorson (?) Gilbert har i Kalle Anka. Det kan ju vara värt att få se live, tänkte vi.

Helgen har därför ägnats åt att röja i det katastrofområde som också är vårt hem, planera mat och göra upp ett körschema för veckan. För givetvis är jag på resande fot dagen innan festligheterna och Kärleken upptagen en av de två kvällarna som går att uträtta något på.

När jag röjde hyllan för “bra-att-ha-saker-som-jag -inte-vet-var-jag-ska-göra-av-någonstans” i köket gjorde jag två riktigt intressanta fynd: Ett litet kuvert med blomstercheckar på sammanlagt 400 kronor och ett aningens större kuvert med två biocheckar. Inte illa!

Blomstercheckar brukar komma från svärmor när det är födelsedag och första advent och sånt. De hamnar på den där katastrofhyllan i köket och det har faktiskt hänt att de har blivit för gamla. Trist med sant Men den här gången hade de inte passerat bäst-före-datum så jag ilade ner på stan och in i en av de fräschaste blomsterbutikerna där jag la vantarna på inte mindre än två orkidéer i en limegrön färg. Perfekt till fönstret i matrummet. Tack snälla svärmor

Biocheckarna använde vi i går kväll. Kärleken, 16 och jag gick och såg den senaste Indiana Jones-filmen. Vi tyckte att den var helt OK. Det har ju gått 15 år sedan sist men vi tyckte att Harrison Ford var i bra form. Fast jag saknade den vita smokingen som jag alltid dreglar över i upptakten till “De fördömdas tempel”

Vi hann med en öl på en uteservering innan filmen (Cola till 16) och varsin bägare med glass från Ben & Jerrys efteråt - så det blev en riktig helkväll. Man kanske skulle städa lite oftare?

Den senaste tiden har det slagit mig ett antal gånger hur lika mina barn är - men ändå så olika.

Båda ungdomarna är trygga i sig själva, de vågar stå upp för det de tror på och faller inte för grupptryck. De är sociala och vad jag förstår ansedda som bra och trevliga kompisar av såväl kompisar, kompisars föräldrar, lärare och andra vuxna som finns i deras omgivning. Båda är dessutom ganska rappa i repliken och utrustade med samma sjuka humor som Kärleken och jag har. Vilket kanske inte är så konstigt

Olikheterna, förutom att den ene är kille och den andre tjej, tar sig framför allt uttryck i deras inställning till livets plikter och åtaganden. Båda sköter sin skola utan problem, men de gör det med helt olika approach. 16 är målmedveten, strukturerad och planerar allt hon tar sig för. Hon har bra betyg i allt. I skolan brinner hon för NO-ämnen och språk, men det hindrar henne inte från att bita ihop och anstränga sig maximalt i de andra ämnena också. För skolan är ett åtagande enligt 16, allt kan inte vara kul precis jämt och då får man jobba på så man blir av med eländet.

18 måste ha hjärtat med sig i det han gör. Annars går det inte. Matte kan han bara inte förstå vad han ska ha till, det finns inte planer på att göra som lillasyster - bita ihop och plugga. Han har inte svårt för det, men energin finns bara inte, för det är så tråkigt. Hjärtat är däremot med i allt som har med musik att göra. Han har valt att gå på musikgymnasiet med allt vad det innebär i form av musik på skolschemat. Han tränar minst en timme om dagen på sitt huvudinstrument, har gett sig i kast med att lära sig spela piano den här terminen eftersom han tror att det är bra för hans framtida studier, han pluggar in alla tunga musikteorikurser i skolan utan knot, han tar sig tid att spela i hur många orkestrar som helst och skulle aldrig drömma om att utebli från något som helst som är musikrelaterat, varken i skolan eller på fritiden.

Det roliga i det hela är att 16 påminner så otroligt mycket om mig - vissa saker måste man göra, så är det bara - även om jag har blivit mycket bättre på att krana ner min måsten. Och 18 är förstås en annan version av Kärleken, tråkiga saker (som div pappersarbete, slutföra projekt hemma och ta tag i sånt som är lite obehagligt) kan ta hur lång tid som helst att komma till skott med. Och då undrar jag lite - är det prägling det handlar om eller är det ett manligt respektive kvinnligt drag?

Så kom det då. Brevet som 16 väntat på i nästan tre veckor.

16 har intervjuats på två språk, skrivit uppsats om sig själv, funderat en massa hit och dit, inhämtat rekommedationer från lärare i skolan, kritiskt valt ut den bild hon till slut bestämde sig för att bifoga till sin ansökan och nu är det klart. 16 kommer att tillbringa läsåret 2009/10 i det stora, farliga landet i väster. Hon har önskat sig att få komma till de västra delarna (så långt bort från mamsen som möjligt) och det behöver inte innebära Kalifornien. Det kan precis lika gärna bli Oregon, Washington eller varför inte Nevada eller Arizona. Det kan också bli någon annan delstat eftersom man inte garanterar att man kan uppfylla hennes önskemål.

16 trodde nog att hon skulle bli antagen, dels med tanke på att hon i praktiken redan är tvåspråkig efter fyra år på en engelsk skola, dels med tanke på att hon har ganska bra betyg. Men man vet ju inte förrän man har svart på vitt. Nu vet hon - och hon jublar

Själv får jag på allvar börja på att fundera på vad jag ska skaffa mig för ny hobby att ägna mig åt när huset blir barnfritt. För i o m detta kommer båda kidsen att flyga ut samtidigt. 16 kommer förvisso tillbaka efter ett år, men det är väl bäst att skaffa sig lite sysselsättning medan hon är borta så man inte klemar bort henne totalt när hon kommer hem igen.

GAAAAAAAAAAHHHHHHHH…..
(Måste få skrika lite i tysthet så där bara……Hjälp…..Även om jag vet att det ligger i konceptet att kidsen ska lämna hemmet så undrar jag bara var åren tog vägen någonstans….och suckar lättat över att jag trots allt har drygt ett år på mig att vänja mig vid tanken.)
 

En liten bit från oss finns ett shoppinghelvete i miniformat Ett typiskt stadsdelscentrum med mataffärer, apotek, systembolag, blomsterhandel och sån’t. Igår tog jag cykeln dit för att shoppa lite smått och gott på apoteket. Det finns en huvudingång vid den stora parkeringsplatsen, men jag kommer från andra hållet och går in bakvägen istället. Vid bakvägen finns det cykelställ och en liten plantering med buskar och bänkar. När värmen kommer ockuperas bänkarna oftast av ett gäng herrar (ibland kan det vara med någon dam också) som njuter av solen och dricker öl

Igår ställde jag cykeln längst ut i cykelstället. Mellan cykelstället och husväggen är det ett buskage med rhododendronbuskar, kanske en halv meter brett. Därför såg jag honom först inte när jag kom där och skulle låsa upp min cykel.

Jag var precis framme vid cykeln när jag lyfte blicken och tittade rakt på en gubbe. Han stod i buskaget. Det skvalade. Det var inte så svårt att räkna ut vad han höll på med Jag bestämde mig för att inte bry mig, helt enkelt. Fortsatte att packa min cykelkorg, ta på solglasögonen och göra mig klar att trampa hemåt. Då hör jag från busken: “Är du arg på mig för att jag står här och kissar?”.

En seriöst ställd fråga kräver ett seriöst svar, så jag funderade en stund och sedan sa jag “Näe, inte är jag arg på dig inte.” För det var jag faktiskt inte. Möjilgtvis lite förvånad. Sedan utspann sig följande samtal:

Mannen i busken: “Det är ju inget konstigt att kissa egentligen. Det gör ju alla. Och du vet, när man dricker öl blir man ju ganska kissnödig”.

Prudie: “Jo det har du rätt i. Sedan är det ju väldigt gott med öl när det är så varmt också.

MiB: “Och du vet, det är inte så lätt för mig, jag som har rullator och allt”.

Jag tittade vid sidan av buskaget och där stod minsann en röd rullator och väntade. Mannen i busken kom ut på krumma ben och stapplade fram till rullatorn.

MiB: “Vet du något mer som är dumt - om jag ska gå in dit in kostar det fem kronor. Det är ju inte klokt. Ta betalt för något som alla människor behöver göra.”

Prudie: “Ja det är ju lite konstigt, kanske. Det kan jag hålla med om.”

Och så rullade jag ut cykeln från stället, hoppade upp och skulle precis åka iväg när jag hör Mannen i busken säga “Du är den första som har sagt något snällt till mig på väldigt länge. Nu ska du ha en riktigt bra helg.”

Det är klart att jag inte tycker att det är särskilt trevligt när folk kissar i buskarna runt omkring mig. Men ibland har nöden ingen lag….Dessutom var det ju fullständigt meningslöst att bli arg och skälla på honom, skadan var ju redan skedd. Och uppenbarligen gjorde jag en god gärning, trots allt. Men att de få orden skulle vara det enda snälla en medmänniska har fått höra på länge gör mig lite mörkrädd. 

“En sån dag” - sa 16 vid middagsbordet och log glatt. “Det är fredag, jag har fått tillbaka två labbrapporter med MVG på båda, solen har lyst nästan hela dagen, jag tog en glass efter skolan och så har jag kommit in prele….prile…preliminärt (blev det rätt nu, mamma?) på gymnasiet”.

18 instämde, han hade också haft en bra dag, fylld av musik som vanligt. Och inte nog med det “i kväll ska jag gå ut på krogen och ta en öl med kompisen som fyllde 18 i veckan”.

Själv har jag också haft en bra dag - fått undan en hel del på jobbet och fått en ny, riktigt rolig arbetsuppgift som kommer att sysselsätta mig de närmaste två veckorna. I min värld är det förstås också fredag och det är skönt. Men annars få jag väl säga “en sån natt” - för det är väl vad det kommer att vara till jag vet att 18 är hemma igen, safe and sound.

Var på en helt fantastisk konsert i går kväll.

Kammarkören 18 tillbringar en del av sin skoltid i bjöd på sakral konsert i Domkyrkan. “En lugn konsert som inbjuder till kontemplation” som en av 18:s mentorer uttryckte det.

Att sitta i det stora kyrkorummet, omgiven av stillsam, vacker musik var en riktig höjdare. Och visst var modershjärtat väldigt stolt när jag tittade på den stilige unge mannen på den bakre raden. Han var iförd vit skjorta och slips och såg ut att trivas mycket bra i sammanhanget. Klangerna och harmonierna var täta, det var en snudd på magisk stämning där i kyrkan. Man kunde höra en knappnål falla mellan styckena. Fast plötsligt blandades allt det vackra med andra ljud, av det mer påträngande slaget.

Hur tänker man när man tar med ett par barn i tvåårsåldern på en konsert som börjar klockan sju på kvällen i en kyrka? Barnen var inte trötta och gnälliga, nej de roade sig av hjärtans lust med att springa upp och ner i sidogångarna. De var riktigt lyckliga för emellanåt kom det glada tjoanden och skratt. Ekot av deras springande fötter överröstade bitvis sången. Det finns en tid och en plats för allt - och småbarn på en seriös kyrkokonsert är defintivit inte rätt tid eller rätt plats. Det är varken juste mot de som framträder, den övriga publiken eller de små barnen själva. Ibland blir jag bara så trött….

När vi lämnade kyrkan gick vi förbi ljusringen - jag fick ett infall och tände två ljus. Ett för en liten katt som började jaga råttor på ett helt annat ställe i går för exakt sex år sedan, ett för tant K som lämnade oss för i dagarna två år sedan. Man kanske är lite knäpp som tänder ett ljus för en katt - men det bjuder jag på

Och inte nog med det…..16 har meddelat nu på kvällen att hon har för avsikt att studera i USA ett år när hon gått ut ettan på gymnasiet. Det går väl bra?

Ska båda kidsen försvinna hemifrån samtidigt, alltså? 16 kommer ju visserligen tillbaka efter ett år…men ändå!

Nu klarar jag inte mer input i den här kategorin på ett bra tag. Stoppa världen - jag vill kliva av! Eller iaf kliva in i ett litet hörn där det inte snurrar så förbaskat fort