Pruddelutt här och nu

Vi har blivit med flickvän i familjen. Vi och vi förresten…..Blixten slog ner i 18 på resan till Barcelona. Tänk vad lite sol och värme kan göra

18 trivs alldeles förfärligt bra med livet just nu. Min store lille son trippar fram på små rosa moln, han är på ett strålande humör, han skrattar och skojar och är betydligt mer pratsam än annars. Att vara kär gör tydligen underverk med folk!

Här om dagen fick jag så den stora äran att träffa damen ifråga. 16 hade blivit presenterad i veckan och kunde meddela att flickvännen verkade helt OK. “Snäll och glad och lättpratad” sa 16. Kärleken var av samma åsikt efter att ha hälsat som hastigast en eftermiddag. I lördags skulle så flickvännen vara här ett par timmar när hon hade rast från sitt sommarjobb och dessutom äta lunch med familjen kaos. Och det kan vara en prövning för vem som helst, kan jag meddela

Vi har inte sett så många flickvänner passera här, faktiskt bara en hittills och det var tre år sedan, så visst var jag lite nyfiken på vilken typ av tjej 18 fallit för. En diskussion på jobbet i veckan malde också i bakhuvudet. Vad gör man om man inte gillar sina barns val av partner? Om man bara går och håller tummarna för att det ska ta slut? Kan inte vara roligt alls.
“Alla kan ju inte älska alla här i världen” som det står i visan. VIssa människor kan man ju fördra men om man inte ens kan vara i samma rum och vara hyfsat artiga mot varandra? Och om man misstänker att partnern inte är snäll mot sonen/dottern? Hu ja……

Det hela avlöpte väl. Det var en mycket rar, glad och lättpratad tjej som 18 hade med sig hem. Hon slog sig fram i kranbytarkaoset i köket, hängde med bra i diskussionen runt matbordet och överlevde både seg kyckling (vet inte varför det blev så just den gången - Kärlekens grillade kyckling brukar vara perfekt) och nattsvart kaffe (den förvirrade civilingenjören hade räknat fel på kaffemåtten, han låg mentalt under diskbänken när han fixade kaffet.)

Det blir nog bra det här - hoppas att hon inte blev avskräckt bara

Idag är det 22 år sedan Kärleken och jag legaliserade snusket och gifte oss “Legalisera snusket” var f ö ett favorituttryck som någon bekant körde rätt hårt med för många år sedan. Problemet är bara att jag inte kommer ihåg vem det var….

Totalt sett har vi nu släpat på varandra i 27 år, varav 22 år som gifta. Det har varit upp och ner - precis som jag gissar att det är för alla. Men faktum är att jag skulle välja precis lika om jag fick chans att göra om mitt val. Gnistan finns fortfarande kvar, trots alla vardagsbestyr och diverse motgångar vi tagit oss igenom under åren. Och även om det känns lite scary att barnen snart lämnar hemmet så är jag inte dugg orolig för att vi två inte kommer att ha något att säga till varandra. Tvärtom!

Mina tankar går också till ett lite annorlunda brudpar som efter 15 års sammanboende gifter sig idag på eftermiddagen - min kompis mamma och hennes sambo. Han var en otroligt pigg och aktiv 80-åring ända till i vintras när sjukdomen slog till. Det var riktigt illa ett tag och min kompis trodde nog att loppet var kört. När det var som allra mest kritiskt blev samboendet extra jobbigt för min kompis mamma. Trots att de bott tillsammans så länge så räknades inte hon alls. Alla beslut skulle ta av hans barn, vårdpersonalen pratade inte alls med den som kanske stod den sjuke närmast. Min kompis mamma och hans barn accepterar varandra fullt ut, men det var väldigt jobbigt att helt plötsligt inte räknas. Samboparet bestämde att om han överlever så ska de gifta sig, trots att båda två är ganska övertygade om att äktenskap är en betydligt överreklamerad historia

Han överlevde - i dag gifter de sig

LYCKA TILL!!!

Hemmet var tomt på ungdomar ett par timmar i helgen. Vad gör det hemmavarande föräldrarna? Städar? Tvättar? Röjer i förrådet? Julpyntar?
Näpp. Det tar chansen att tillbringa HELA förmiddagen i sängen

Efteråt, när båda ligger där - helt utpumpade, behagligt avslappade och nöjda - tar Kärleken till orda.

“Jo, jag undrar om det inte börjar på att bli dags att byta bil”.

Va?? Det där är ju MITT trick! Att ta upp saker som kräver ett visst lirkande strax efter en lyckad sejour i sovrummet (eller för all del någon annanstans oxå). När han ligger där, med ett lojt leende på läpparna, brukar det inte vara svårt att få sin vilja igenom

Övervägde en stund om jag skulle bjäbba emot. Sedan kom jag på den ultimata lösningen:
“Ja, det kanske ligger något i det…..Kan inte du ta och kolla runt lite. Se vad vi kan få för vår nuvarande bil, fundera lite på vad du vill ha istället och hur vi ska finansiera mellanskillnaden.”

Ha! Kärleken är som bekant Uggla. Han räknar och kollar och funderar. Och räknar lite till. Men om det ska hända något - då måste familjens Lejon in på banan. Och jag tycker inte att det är så bråttom med ny bil, nu när den vi har är nyservad och dessutom har gjort ett så stort hål i plånboken…..Smart va?

För några veckor sedan kom en ny kollega som jobbar på företagets kontor i en annan stad på besök. Han gick runt och presenterade sig och skakade hand med alla och en av mina första tankar när jag hälsade på honom var “han tycker mer om pojkar än flickor”.
Om man ska ta fram alla fördomar man har så var det inget varken i klädsel eller uppträdande som pekade på det. Jag bara kände det. Och mycket riktigt, när han presenterade sig själv lite närmare en stund senare så berättade han rakt upp och ner bl a att han tycker mycket om att vara ute i skog och mark på sin fritid och “gärna i sällskap med min sambo Lars”.
Till skillnad från en del av mina kollegor blev jag inte ett dugg förvånad. Och jag tyckte det var väldigt modigt av honom att bara berätta så - rakt ut. Nu vet alla hur det förhåller sig och ingen behöver spekulera.

Jag inbillar mig att jag är ganska fördomsfri (i den här frågan iaf….)- jag har inga problem med att två personer av samma sort hittar varandra. Kärlek som kärlek i mina ögon. Jag blir bara glad av att se två människor som älskar och respekterar varandra. Men vad är det som gör att jag registrerar så direkt att just den här killen nog har en pojkvän? Vad är det för signaler som triggar igång de tankarna?
Är det så att han som man skickar en omedveteten signal till mig som kvinna att han inte är “beredd”? Att han på något vis har stängt av kanalen för attraktion till det motsatta könet. Jag kan känna instinktivt att en del tjejer nog har flickvän också - men inte alls lika ofta. Och är det alla som skickar de här signalerna? Eller är det bara en del? Jag gissar att det finns en stor grupp som “det inte syns på”. Och så finns det säkert de som gör allt för att mörka den här delen av sina liv av rädsla för vad andra ska säga, tycka och i värsta fall göra. Och det är väldigt ledsamt, tycker jag.

Det filosoferades en hel del efter att kollegan åkt hem igen. Men alla var eniga om att det var klokt, modigt och starkt att våga berätta.

Det var inga som helst problem att hitta på något att fördriva tiden med igår

Vi stannade helt enkelt kvar i sängen ända fram till lunch. En lång, lat förmiddag där vi löste världsproblemen, boostade våra egon och, förstås, sorterade en del tvätt.

Lejonet har sina “rutiner” - hemma hos oss sorterar vi tvätt. Uttrycket myntades i våras när jag, familjens tvättgeneral, flydde fältet en hel helg och lät familjen ta hand om veckans tvätt. Det blev tvättat. Men det blev måååånga maskiner eftersom Kärleken inte riktigt har pejl på vad man kan blanda och inte. När så 15 och 17 var borta en hel helg strax efter det och 15 frågade vad vi hade ägnat oss åt i vår ensamhet svarade jag snabbt “tvättsortering”. “Va bra, pappa behöver verkligen lära sig det” sa 15 och var fullständigt nöjd med svaret. Nu var det ju bara det att tvättsortering INTE stod på agendan alls den gången heller Men det tog inte lång stund förrän ordet hade fått en helt annan innebörd här på bloggen

På kvällen var vi på konsert i ett fullsatt konserthus. 17 och en liten orkester spelade foajémusik en halvtimme innan det hela började och det gjorde de med bravur. Konserten som följde var ruggigt bra och det var med lätta steg vi vandrade iväg till bilen efteråt. Jag blir hög av att lyssna på bra musik - så är det bara.

Det känns som det skulle kunna bli en ganska bra helg

• 15 har åkt iväg på återträff med konfalägret och kommer hem på söndag kväll
• 17 är borta hela lördagen

Och man kan ju undra vad i hela friden vi ska sysselsätta oss med då Alldeles själva hemma???

Så är man ett år äldre då. Nu går det inte att bortse från det längre. Igår, på själva födelsedagen, kunde jag ju låtsas att jag fortfarande var 45, ungefär, typ….Men nu är jag 46. Och med det närmare 50 än 40. Så är det bara. 15 - familjens optimistkonsult - konstaterade raskt att “Du är iaf närmare 30 än 100. Tänk på det du!” Och visst har hon rätt. Man är egentligen inte äldre än man gör sig eller känner sig. Och jag trivs faktiskt väldigt bra som det är just nu.

Det blev en riktigt bra födelsedag. Trots att det verkade lite mörkt dagen innan. Jag väcktes av familjen som kom och sjöng för mig. Det överlämnades en vacker present, en kul present och en väldigt användbar present. Helt rätt allt sammans.

På jobbet blev jag också uppvaktad. Min rumskompis hade shoppat en enligt egen utsago “utomordentligt fjantig sak som jag tror att ni kommer att uppskatta hela familjen. Men du ska använda den klart först, innan de andra får låna. Kom i håg det!”. Det visade sig vara PC-spelet till Desperate Housewifes

Lunchen avnjöt rumskompisen och jag tillsammans i en av stadens häftigare restauranger - inrymd i en glasprisma som även innehåller ett tropiskt växthus. Älggryta stod på menyn och det såg lite ämligt ut när tallrikarna kom in, men det smakade väldigt bra.

Efter jobbet mötte jag Kärleken utanför vår favoritpub. Vi tog varsin öl och åt lite mat innan det var dags att vandra iväg till den mycket speciella föreläsningen. Att gå på pub är förresten något som är riktigt trevligt, tycker jag. Det skulle jag gärna vilja göra oftare. Så vandrade iväg till föreläsningen - och det blev en riktig höjdarkväll. Ömsom skrattade vi så tårarna rann, ömsom blev vi djupt eftertänksamma.

På scenen stod Claes Smith - eller Sara Lund. Det beror lite på hur man ser det. Claes är man och transvestit. Det betyder att han trivs med att ibland klä sig som kvinna och bli Sara. Men - han är fortfarande i grund och botten man. Han ser det själv som att han ger uttryck för en “kvinnlig manlighet”.

Claes-Sara pratade med en stor portion humor om likheter-olikheter, om normalt-onormalt och hur vi reagerar när vi möter någon som hör till en minoritet. Hur vi delar in omvärlden i “vi” och “dom” och hur vi missar så mycket av insidan hos människor när vi bara fokuserar på det som syns. Vi är försedda med en massa normer som formar hur vi reagerar på vår omgivning - men vad är det som säger att de normerna är “rätt”?

Det går inte att återberätta en föreläsning av det här slaget. För mig var det en totalupplevelse som väckte många tankar och funderingar. Så jag vill egentligen bara säga att får du chansen att lyssna på Claes-Sara - gör det! Vill du läsa mer kan du klicka här.

Claes-Sara avslutade sin föreläsning ungefär så här “Jag har den stora turen att vara älskad för den jag är, inte för det någon vill att jag ska vara”. Det var knäpptyst en liten stund. Sedan brakade applåderna löst och de ville aldrig ta slut. Berikade med många goda skratt och nya insikter åkte vi hemåt. Kärleken sammanfattade kvällen med ”jag är jätteglad att du fixade biljetterna, det här var något av det bästa jag lyssnat på på länge”. Och vi älskar nog faktiskt varandra som vi är också, rakt upp och ner. Även om en av oss har en smula hetsigt temperament och den andre har svårt att hantera tårar. Men man får ta det onda med det goda

Fredag kväll - jippi!

• 17 på turné i främmande land
• 15 på rockfestival, ska hämtas klockan 23
• grillad lax
• tvätt, tvätt, tvätt

Say no more, say no more…..nudge, nudge, know whatamean……SAY NO MORE

Varför ändra ett vinnande koncept? Det blev alltså ONSDAG oxå - Kärleken fick precis som han ville. Och jag var INTE nödbedd, det erkänner jag

Lite god mat, lite vin, lite film och sedan……ja, jag tror nästan att ni kan lägga ihop ett och ett - eller hur, Lejonet? Om någon kan behöva en ledtråd så kan jag ju hinta lite om att sortera något som brukar samlas i stora högar….hihi….

Det har varit SÅ härligt att leva 100%-igt vuxenliv en vecka

Dax för sista rycket innan midsommar, då.

Våra tidiga körsbär börjar på att bli röda nu - det är absolut rekord. Första halvan på juli brukar det vara dags att slåss med fåglarna annars. Vilket får mig att undra om det kommer att finnas några midsommarblommor kvar eller om allt är överblommat. Allt är verkligen tidigt i år!

Sista dagen på jobbet den här veckan för min del, således. Jag är ledig i morgon eftersom vi ska hämta 17 i Stockholm och sedan dra vidare norrut för midsommarfirande. Kollegorna börjar på att droppa av på semester nu, själv ska jag hänga i två, eventuellt tre veckor till. Men det känns OK. Jag tycker om att ha sen semester. Det är mycket lättare att komma tillbaka när verksamheten har rullat igång igen, tycker jag.

Utöver det ska jag klippa mig (och då kommer jag att bli ännu gråhårigare eftesom de sista resterna av senaste färgningen kommer att försvinna) - jag ser fram emot en stund hos min 25-åriga tatuerade, piercade frisör. Hon är en härlig tjej - väldigt duktig frisör men också så kul att prata med. Det är klart uppiggande!

Och så mumlade Kärleken något om att det faktiskt är ONSDAG - varvid jag upplyste honom om att jag inte riktigt förstod vari skillnaden bestod just nu. Vi har ju haft FREDAG, LÖRDAG, SÖNDAG, MÅNDAG, TISDAG ;-) Så vi får väl se vad vi kan hitta på. Bäst att passa på kanske, efter helgen har vi ju nattvandraren hemma igen. Ett par dagar iaf….