Pruddelutt här och nu

Ja ibland vet man inte vad man ska tro…..men jag VILL inte att det ska vara höst den 8 juli.

Var ute ett par ärenden på lunchen och kunde konstatera att en av de större klädkedjorna skyltat upp med höstkläder redan. Sommarkläderna hängde längst in i butiken - rubbet nedsatt med 50%. I skylten och längst fram i butiken var det mycket svart och vit-rutiga kjolar, varma tröjor och toppar i blått, grönt och rött med höstton. Vad är detta??

Inte nog med det - på  min klädsimsrunda till saltgruvan i morse (klockren kommentar Akson!) hade jag gott kunnat haft handskar. Jag var stelfrusen om händerna när jag kom fram.

Spydde min galla på arbetskompisen när jag återvände efter lunchpromenaden. Hon suckade djupt och sa “jaha….och sen börjar de väl med julskyltningen i mitten av augusti”. Men så får det väl inte gå till?

Btw - saltgruvan är den inrättning där jag fördriver åtta timmar om dagen mot en viss ersättning, Tussen

Jag gillar folk som vet vad de pratar om Att handla i en affär där den som jobbar är intresserad av det han eller hon säljer och är kunnig och påläst i sitt ämne är en höjdare. Sedan spelar det ingen roll om det är nya sandaler, byxor eller ost jag ska handla. Jag gillar folk som brinner för något och kan sina saker.

Jag gillar inte butiksanställda som bara kan läsa innantill i broschyren för den vara jag är intresserad av och som svarar på min fråga om vad som skiljer den ena modellen från den andra med orden “Tjaaa…den ena är väl röd och den andra blå….” när jag ser att det skiljer andra saker och jag vill veta vad de skillnaderna gör för slutresultatet.

Jag gillar heller inte anställda i stora byggmarknader som hävdar att det behövs specialgrejer som inte finns att köpa i handeln och att det som ska fixas och lagas kräver rörmokarinsats. En lördag i juli….

Tursamt nog är Kärleken envis som en gammal get ibland. Han hävdade med bestämdhet att det MÅSTE gå att fixa rören med hjälp av lite olika småpryttlar, utan att behöva såga av rör. Han åkte tillbaka till det stora byggvaruhuset, köpte lite delar som han själv letade rätt på, åkte hem och fixade så det hela på eftermiddagen.

Så nu har vi rinnande vatten igen - yes! Och jag slapp diska i badrummet

Det blev en rivstart på semestern för min stackars make….

Vattenkranen i köket har varit lite besvärlig ett tag, det har varit trögt att sätta på och stänga av vattnet. Igår kväll släppte helt plötsligt alla spärrar och det gick hur lätt som helst att vrida reglaget på kranen. Problemet var bara att vattnet skvalade oavbrutet - det gick inte att stänga av.

Kärleken var måttligt glad över att behöva vika sin långa lekamen dubbel och krypa in under diskbänken i går kväll. Den flaska vin vi delat på till maten gjorde heller inte precis det hela enklare Till slut lyckades han iaf plugga igen rören till kökskranen, så vi behövde inte stänga av vattnet i hela huset. Det underlättar ju onekligen en del om man kan duscha och spola i toaletten utan att först behöva mickla med huvudkranen.

I morse var vi tidigt ute och handlade en ny kran. Men givetvis har det tillstött komplikationer - rörinstallationen i köket är gjord av en rörmokare, med kopplingar som bara rörmokare använder och som inte finns i handeln. Det behövs nya proffsdelar, delar från byggbutiken innebär rörkapningar med mycket små marginaler. Inte så kul om det blir fel på en halv centimeter eller så…

I köket finns just nu en proppfull diskmaskin som inte går att köra, middagsdisken från igår och frukostdisken från idag belamrar den mesta lediga ytan och jag inser att det nog blir att tömma diskmaskinen och ta en diskstund i badrummet senare idag. Låter väl helt underbart, eller hur?

Kärleken har åkt ut ett varv för att leta koppling, jag håller alla tummar jag har för att han ska hitta något så att vi kan modernisera köket med lite rinnannde vatten. Det vore inte så dumt

Nu har jag hittat på ett alldeles nytt sätt att variera min tillvaro. Jag kände ett stort behov av förnyelse och variation efter snart två veckor i sällskap med den här märkliga förkylningen. Tror förresten att den är fransk - 18 blev lite sjuk när han kom hem från Paris. Inte för att det gör saken bättre, men den här förkylningen följer inte gängse schema och det kanske är dess ev franska ursprung som gör att jag inte begriper mig på den? Franska hör nämligen inte till mina stora talanger

I natt har jag alltså vänt på tillvaron. Istället för att somna gott och sedan vakna vid halv tre och hosta resten av natten så var jag lite wild and crazy och brydde mig inte om att somna. Jag hostade fram till halv tre istället. Sedan somnade jag. Jättespännande………NOT!

Jag kan ana liiiiite positiva signaler iaf. Det gör inte lika ont när jag hostar längre och jag tror att all vätska i kombination med medicinen börjar på att göra verkan nu. Hoppas det, för det här är så tråkigt så det liknar ingenting

Nu har jag tagit mig iväg på en liten utflykt till Apoteket. En vänlig dam försåg mig med en påse med allt möjligt jox i - slemlösande, hostdämpande, bakteriedödande, smärtstillande, lenande och jag vet inte vad det var allt hon stoppade i påsen. Hoppas nu bara att allt inte verkar mot varatannat så att effekten blir noll

Helt frisk är jag inte (fast jag så gärna vill inbilla mig att det “bara” är lite…eller mycket….hosta), det är helt klart eftersom min lilla cykeltur gjorde att jag blev genomsvett och rätt darrig i benen.

Jag har sällskap hemma iaf - 16 är ledig från skolan idag. Hon varvar pluggandet med att vara social med sin gamla mamma, vilket bara gör att den gamla mamman hostar ÄNNU mer. Men hellre det - för som sagt, UTTRÅKAD är bara förnamnet just nu.

Trodde nog att jag skulle kunna gå iväg till jobbet i morse. Men nej…Jag fick sova ett par timmar i natt, innan jag vaknade vid halvtre-tiden och hostade. Sedan har jag hostat och hostat och hostat. Och att uppenbara sig på jobbet när man knappt kan prata utan att börja hosta känns rätt meningslöst.

Så det blev ytterligare en dag hemma och den här märkliga förkylningen håller snart på att driva mig till vansinne. Det började med extremont i halsen för en vecka sedan, i onsdags tappade jag rösten, men den började på att komma tillbaka i fredags. Jag är inte ett dugg snorig och mår ganska bra totalt sett (även om jag är lite sliten eftersom jag inte sovit så bra den senaste veckan). Men den jäkla hostan knäcker mig snart! Det gör ont när jag hostar, ändå måste jag hosta. Det är blandad slemhosta och torrhosta och ibland så hostar jag så jag kräks. Inte ett dugg najs

Antingen är det kikhosta eller tbc och uttråkad är bara förnamnet nu. Gaaaahhhh…

Det har väl knappast undgått någon att jag delar sovrum med en snarkare som understundom (ofta i fas med fullmånen) förvandlas till varulv. Det kan gå hett till i sovrummet på nätterna när Kärleken ska rädda mig eller kidsen från pantrar, leoparder, vattenmockasiner eller vad det nu är som kommer i vägen när han är ute på sina nattliga agentuppdrag. Agent 000 med rätt att sparka, ungefär

Trots att det inte är fullmåne just nu så har det varit lite svettigt ett par nätter - jag misstänker att det kan ha med att göra att Kärleken har det rätt intensivt på jobbet nu och har haft det så ett par månader. I natt vaknade jag av att han viftade omkring sig och ylade två gånger inom loppet av två timmar. Efter andra gången somnade han gott och snarkade så fridfullt. Det gjorde INTE jag. När man vaknar tvärt av att någon skriker i sovrummet tar det ett tag att komma till ro igen. Efter andra väckningen gick det bara inte. Dessutom kände jag hur förfärligt ont i halsen jag hade. Så jag tog mina grejer och omgrupperade till arbetsrummet.

Tidigt i morse åkte Kärleken iväg på hemligt uppdrag i ett par dagar, så i natt ska jag SOVA. Tvärs över hela sängen med alla kuddar och båda täckena. Nu undrar jag bara hur jag ska få tyst på alla talgoxhuliganer som roar sig med att steppa på utegrillens lock vid halv fyra draget på morgnarna. Blir jag väckt i natt svarar jag nämligen inte för följderna

Håll sedan en tumme för att jag kan prata i morgon, för nu på kvällskvisten får jag inte fram ett ljud. Kidsen bara skrattar åt mig när jag försöker säga något, så hes är jag. Och jag har varken druckit whisky eller rökt cigarr. Fast det kanske är det som är problemet

Så har man jobbat klart för den här veckan, då. Iaf det jag spontant menar med jobb, dvs sitta vid skrivbordet och producera något. Ibland begriper jag mig inte riktigt på hur de resonerar på min nya divison, eller vad man nu ska kalla det “ben” i organisationen jag befinner mig i nu för tiden.

Jag föll till föga för påtryckningarna till sist och sa OK till en bärbar dator. Men då fick jag veta att det var stopp för alla sådana investeringar. Vi ska dra ner på kostnaderna, en bärbar dator kostar mer per månad än en stationär. Jo jag vet, det var ju det argumentet jag framförde när jag höll emot påtryckningarna i början på året. Men då var det ju praktiskt och smidigt och nästan ett måste för att jag skulle klara mitt nya jobb

Nu ska jag ägna två dagar åt att åka till Stockholm. Fram och tillbaka varje dag. I morgon är det avdelningsmöte i en och en halv timme. Det kan väl vara OK att åka på eftersom större delen av avdelningen är placerad i Stockholm. Men - eftersom alla på huvudkontoret har bärbara datorer så finns det inga arbetsplatser till mig och kollegan när vi kommer till stan för ett kort möte. Det fanns heller inget annat möte jag kunde få till när jag ändå var på plats. Alltså blir det tåg upp vid tiodraget och tåg hem vid tvåtiden. Inget arbetat eller producerat, men en jäkla massa tågåkande.

På fredag har “benet” frukostmöte med allmän information. Man förväntas delta om man inte är svårt sjuk eller nästan död, typ Jag försökte slingra mig ur det med hänvisning till kostnadsmedvetenheten och det faktum att jag inte kan stanna kvar och jobba något utan måste åka hem efter mötet. Det gick inte hem. Alltså blir det tåg i svinottan (FÖRE klockan sju…..gaaaaaahh) och hem igen strax efter tolv. När jag kommer hem har jag visserligen gjort min arbetsdag i timmar räknat. Men fortfarande inget producerat, bara en jäkla massa tågåkande en dag till.

Varför stannar jag inte kvar över natten då? Därför att jag inte har något jobb att uträtta torsdag eftermiddag, utan måste i ren teknisk mening ta komp eller semester en halv dag, om jag inte bara ska sitta av tiden. Och så kul är det inte att gå på stan och bo på hotell. Det finns ju ett och annat att pyssla med här hemma, om man säger så…

Summan av kardemumman blir två dagars arbete vid skrivbordet mindre, en massa kostnader för biljetter och om det jag ska ägna mig åt kommer att tillföra så våldsamt mycket vet jag inte. Jag är skeptisk Det är lite för mycket sila mygg och svälja kameler enligt mitt sätt att se på det hela.

Men - that’s the way the cookie crumbles i min nya värld, så det är väl bara att åka med och gilla läget

Finns all anledning att varna familjen för att jag kan bli lite stingslig de närmaste veckorna. Jag har nämligen varit på mammografi idag.

Jag tycker att det är jättebra med hälsokontrollerna, både mammografin och det gynekologiska cellprovet. Det känns inte jobbigt att gå dit och göra undersökningen. Mitt jobbiga kommer efteråt, när jag ska vänta på beskedet. Eller frånvaron av det. Det är lite olika det där - min läkare skickar aldrig ut något brev om allt är bra, mammografin skickar alltid ut brev. Lika jobbigt med båda varianterna, tycker jag. I ena fallet kastar jag mig som en hök på brevlådan för att kolla att det INTE är något i den, i det andra vill jag att det ska komma ett brev fortare än kvickt. Och när det väl kommer är det med stor vånda jag öppnar det.

Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör. Hittills har alla prov varit OK, så jag har ingen historia jag kan skylla på. Flera av mina vänner oroar sig mycket för själva provtagningen och när den väl är avklarad så släpper de det hela totalt. Men jag har svårt att göra det under vänteperioden. Vilket egentligen är ganska korkat - det kan ju pågå hur mycket jävelskap som helst i kroppen som jag inte har en aning om och det oroar jag mig inte för. Men när ett prov som ingår i de allmänna hälsokontrollerna är taget blir jag SÅ stressad.

Jag vet att om jag går på de här kontrollerna när de erbjuds så hinner man upptäcka förändringar på ett mycket tidigt stadium och kan göra något åt dem innan de utvecklas åt fel håll. Det är ju jättebra! Jag kan säga det till mig själv sju gånger om dagen när jag väntar på besked. Det hjälper en liten stund, men sedan är jag där med tanken och vänder igen.

När jag gjorde min första mammografiundersökning blev inte bilderna så bra, jag var tvungen att komma tillbaka och ta om dem. Under den perioden, när jag väntade på omtagning och besked, var jag i praktiken redan död och begraven Det spelade ingen roll att hon som tog de första bilderna sa ungefär fem gånger på den lilla stunden vi träffades att “Grips nu inte av panik om du får komma tillbaka och ta om bilderna. Det är väldigt vanligt första gången. Då är det extra viktigt att bilderna blir bra eftersom det är de vi går tillbaka till och jämför med varje gång vi tar nya bilder”. Jag gissar att jag inte är ensam om att oroa mig eftersom hon sa som hon gjorde. Om det hjälpte? Näe, inte ett dugg.

Idag konstaterade jag iaf att Landstinget investerat i digital mammografi. Bilderna kom upp på en skärm och sjuksköterskan kunde konstatera medan jag var där att bilderna visade precis allt som de skulle visa, så det fanns ingen risk att jag skulle behöva komma tillbaka. Dessutom sa hon att hon tyckte att det såg bra ut, så förhoppningsvis är allt OK. Men jag kommer inte att kunna koppla av förrän jag vet. Och jag kommer nog att vara lite stingslig de närmaste veckorna.

Det har varit lite oroligt ett par dagar med tanke på den trilskande frysen. Jag har kollat läget morgon och kväll och varje gång har jag fått rädda något som inte varit så djupfryst som det ska vara. Idag vågade vi inte chansa längre, så Kärleken och snart 18 åkte iväg och hyrde släp och begav sig sedan ut på frysboxjakt.

Det verkar som havererade frysboxar är lite smittsamt, för det var svårt att hitta något i rätt storlek. En liten detalj som komplicerar det hela är att den nuvarande frysen i stort sett är inbyggd på plats och ställe. Måtten på den nya boxen måste alltså vara exakt samma som på den gamla. Om inte Kärleken ska tvingas att riva alla hyllor och bygga om hela förrådet, förstås.

Till slut fick testosteronfalangen napp och kom hem med en bra ersättare för den gamla. Det var butikens utställningsexemplar, men det var det enda som gick att uppbringa. De hade fått den till ett bra pris och den har ju inte varit igång i butiken, den har bara stått där. Så det ska nog fungera bra. Har vi tur behöver inte Kärleken bygga om förrådet, det kan räcka med att skjuta hyllorna närmare väggen.

Nu står den nya boxen placerad i arbetsrummet - jättemysigt! Den står där till det blir tid över att flytta ut den gamla. Jag hoppas innerligt att Kärleken håller sig lugn på nätterna till dess, för nu har jag ingen reträttplats om han börjar sitt nattliga extraknäck i sågverket.

När jag flyttade allt till den nya boxen konstaterade jag att jag (för omväxlings skull) haft en sjujäkla tur. Allt kött låg ovanpå ett tjockt lager med bär av olika slag. Det undre lagret hade tinat bitvis så hela botten i frysboxen var täckt av ett tjockt lager blooooooood Nej då, det var körsbärssaft, men det såg för läskigt ut. Ett tag trodde jag nästan att Lilla Blås Farbror Gösta blivit kvarglömd längst ner där när vi frostade av senast. Och att han förtvivlat klöst sönder fingrarna i sin kamp att ta sig ur frysboxen Köttklumparna ovanpå var iaf stenhårda, så det var nog i grevens tid jag upptäckte vad som hänt.

Har man inte sysselsättning så skaffar man sig. Helt klart!